Inför sista varvet

Det har blivit alltmer sällsynt att det kommer en ny artikel på Öga och Öra. Skall det bli någon fortsättning eller är bloggen på väg att läggas ner? Ja, vi får se. Jag har i sommar inte bara fyllt sjuttio år, jag har också varit allvarligt sjuk och genomgått en operation som ledde till flera komplikationer. De har fördystrat min tillvaro. Jag har varken haft ork eller tid att ägna mig åt skrivande. 

Nu är jag konvalescent, rör mig långsamt och värdigt, blir lätt utmattad och kan inte sitta mer än korta stunder i taget. Som värst gick jag ner 12 kilo i vikt. Nu försöker jag återvinna lite muskelmassa genom att äta extra proteintillskott och gå långa promenader. Om det leder till att jag återfår lusten och orken att läsa, skriva och resa – det som fordras för att driva den här bloggen – återstår att se.

Kanske är det dags att ändra inriktning på skrivandet? Att fylla sjuttio och samtidigt tvingas uppleva hur bräcklig kroppen är, har fått mig att se tillvaron annorledes än tidigare. Livet går obönhörligt in på sista varvet. Vänner och bekanta faller bort. Det är högst rimligt att tänka tanken att man står näst i kön. Vad skall jag då använda den återstående tiden till?

Vad är viktigt?

Det är förstås inte första gången som jag ställer mig denna fråga. I själva verket har den återkommit inför varje betydelsefull förändring i tillvaron. Det har handlat om utbildning, jobb, flyttning, äktenskap etcetera. Det är välkända vägskäl, de är likartade för alla och länge kan man betrakta dem mer eller mindre som preliminära. Om man hamnade fel borde man ha tid att rätta till det i framtiden. Så var den undermedvetna logiken. Man tog helt enkelt livet som en självklarhet. I praktiken handlade man som om det vore evigt.

Men vid sjuttio inser man, inte bara intellektuellt (den förståelsen är gränslöst övervärderad), utan framförallt i den egna kroppen, att man befinner sig i slutet av den inbillade evigheten. Det är plötsligt inte lika lätt som tidigare att bortse från frågans existentiella djup och avgörande dramatik. Att återigen försöka skjuta den på framtiden får plötsligt ett ofrånkomligt drag av komik.

Så här är jag: en åldrande man som snart är gubbe och som ter sig alltmer komisk ju längre han försöker inbilla sig att livet är evigt. Kanske är det utgångspunkten för en ny resa, för en ny läsart, för ett nytt skrivande?

Karolinsk svit

Bygghiss till nya Karo.
Ljuv sommartid med
begränsat synfält.



I smärtans rike
snörs horisonten ihop
till en strypsnara.



Det vardagligas parad.
Men i varje cell
finns ett honungsbi.



Dörrlåset knäpper.
En avgörande vändpunkt
eller tom tristess?



Skyar av vittnen.
Lysande helikoptrar
landar och startar.

Haiku

Trombonen lyfter
sången över lindarna
där vinden väntar.

Om en gömd skatt/Jesper Svenbro

Ett par gånger har jag sett honom skynda förbi på Mariatorgets tunnelbanestation, poeten och ledamoten av Svenska Akademien Jesper Svenbro. En lång, mager man med ett ansikte som kunde vara hämtat ur en målning av El Greco. De tjocka glasögonen förstärker karaktären av förandligad asket.

Stockholm är ingen varaktig stad för honom. Han har visserligen rötter i Landskrona och Lund men är sedan 1970-talet bosatt i Paris. Där är han forskare i klassiska språk och har sin intellektuella hemort i den antika grekiska språk- och symbolvärlden.

Men Jesper Svenbro, som nästa år fyller 70, har sedan länge sökt en varaktigare stad, nämligen den förlorade förankringen i barndomens kristna tro som hans far, pastorn, förkroppsligade. Denna sökande vandring har han skildrat i flera diktsamlingar. Den främsta, tycker jag, är Vingårdsmannen och hans söner från 2008.

Utgångspunkten i denna diktsamling är en av Aisopos fabler från 500-talet före Kristus. En vingårdsman lämnar en åker i arv till sina söner och säger: ”Om ni söker vad jag gömt där, skall ni finna alltsammans.” De tror att det är en skatt och gräver upp hela åkern – förgäves. Först efteråt förstår de att rikedomen låg i åkerns avkastning och i deras eget arbete.

Men vingårdsmannen har också sin plats i den kristna traditionen. Kristus är vingårdsmannen som ber Gud om anstånd för fikonträdet som inte bär någon frukt. Att vingårdsmannen även står för Svenbros egen alltför tidigt bortgångne far knyter samman bilderna till en djupt meningsfull väv av minnen, hopp och kamp för en personlig tro. Kamp? Ja, för poeten vägrar att ärva tron: 

”Du kan ärva en bok
 men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår 
i dig.”

Och i sitt sökande finner Svenbro Thomasevangeliet. Det upptäcktes i Egypten så sent som 1945 och består av ett antal Jesusord, en del kända från Nya testamentet, andra inte. De flesta är gnostiska, dvs de framställer insikten om världens sanna karaktär som en förutsättning för frälsningen. Det är ett slags kristen elitism.

För Svenbro blir Thomasevangeliet den åker där han söker den gömda skatten. Han utvecklar en hel filosofi om läsandets arbete och skriver: ”Den som kan läsa kommer att finna en skatt.” Men texten måste på något sätt komma till, födas, i läsarens hjärta, annars är den död. Den födelsen kan äga rum när man känner igen något från sitt eget, inre, rike. En insikt som emellertid öppnar för ett bråddjup. Poeten förstår plötsligt:

”att läsaren är en skapare.

Vilket fruktansvärt ansvar –

som om ditt eget liv

vore sammanhanget

där ordet ska födas!”

Detta ansvar blir desto mer oerhört ju mer språkvetaren Svenbro klarlägger om textens otillförlitlighet. Den är full av felskrivningar, missförstånd och medvetna förfalskningar, som ställer varje tolkning på gungfly. För en tro som skall bära krävs det uppenbarligen något mer än en läsare och en text.

Här uppstår ett samtal i drömmen mellan poeten och hans far. Poeten, den intellektuelle gnostikern, påstår att den religiösa erfarenheten, dvs tron, alltid är individens ”och att bara den som är stark nog/ att kunna stå ensam/ kan ingå i det gemensamma”. Fadern tar inte upp diskussionen. Han svarar kort: ”Du är inte stark utan svag.”

Det är en replik som ställer hela det intellektuella bygget på huvudet. Thomasevangeliet har med sin inriktning på den ensamma människans inre avslöjat sig som en ”handbok för bekvämlighetskristna” och ”ett evangelium för självupptagna”, skriver Svenbro. Hans fars alternativ var något helt annat. I dikten Sjukbesök får han visa upp det. Svenbro erinrar sig där, att han som barn fick följa med fadern på besök hos en man som i åratal legat förlamad i sin utdragssoffa. Dikten slutar:

”Du kommer särskilt ihåg

hur mannen sken upp var gång ni kom in.

Hans ansikte vittnade

om vad du i dag skulle kalla det oförstörbara ljuset

i människans inre.

Såvitt du kan minnas

förekom ingen bibelläsning vid sjukbesöket.

Bara hälsningar, samspråk.

Du satt på en stol och lyssnade.

Lukten i rummet fann du svåruthärdlig

och beundrade din far

som inte med en min

antydde att han märkt den.

Han tycktes inte ens behöva förställa sig som du själv,                     

så stort var hans utbyte

av samtalet med den sjuke!

Vad kan det ha varit som de talade om?

Det ska du aldrig få veta.

Men hela rummet lyste

av deras gemensamma glädje.”

Se även:
Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

 

Haiku

Det tysta tornet.
Slutet kring sin hemlighet
av hav och himmel.

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Kan man vara kristen utan att tillhöra en kyrka? En som ställde den frågan på sin spets var Simone Weil (1909-1943). Hon var en fransk judinna, filosof, mystiker och asket. Men också en människa som på ett radikalt sätt försökte dela de människors lott som drabbats av djup olycka.

Simone Weil bekände sig som kristen redan i mycket unga år och hade flera intensiva upplevelser av Kristi personliga närvaro. Men hon lät aldrig döpa sig och kom därför att stå utanför kyrklig gemenskap hela sitt korta liv. Hon dog i London 34 år gammal.

På våren 1941 hade hon kommit i kontakt med en katolsk munk, fader Perrin. Han beskrivs som asketiskt mager, nästan blind och med en mycket mild röst. Simone Weil kände genast själsfrändskap.

De förde långa samtal både muntligt och per brev. Han betraktade henne som troende katolik och föreslog att hon skulle låta döpa sig. Men hon avvisade tanken. Eftersom kristendomen är allmännelig i princip men inte i praktiken (det finns ju många olika kyrkor), hävdade hon att hon hade rätt att vara principiell medlem av kyrkan även om hon inte var det formellt. Så länge Gud inte ger mig visshet om att han vill  mitt inträde, betraktar jag det som min skyldighet att stå utanför, ansåg hon. Man kan säga att Simone Weil såg det som sin kallelse att vara en icke döpt kristen.

I den kyrkliga världen, där dopet betraktas som en nödvändig inträdesbiljett till frälsningen, var detta ett mycket kontroversiellt ställningstagande. Det krävde en djupare motivering. Och Simone Weil utvecklade vad man kan kalla en utanförståendets teologi.

För det första kände hon sig som en del av en allomfattande kyrka. Hon kunde inte inträda i en kyrka som ansåg sig ha exklusiv äganderätt till sanningen. ”Jag stannar hos allt det som inte får plats inom Kyrkan”, skrev hon till fader Perrin. I själva verket misstrodde hon djupt varje kollektiv, även kyrkor, eftersom alla kollektiv, enligt hennes uppfattning, har en benägenhet att missbruka sin makt.

Dessutom hävdade hon att det ibland finns en ”implicit tro”, dvs en outtalad eller underförstådd tro, även hos människor som står utanför kyrkan och kanske kallar sig icke-troende. Hon hade till och med träffat människor med implicit tro som stått nära heligheten, sade hon. Det handlade om människor som drabbats av djup olycka, men som accepterat sin olycka som en del av världsordningen. Det är den klassiska stoiska livshållningen, som enligt Simone Weil är identisk med den kristna. Kärnan i denna dygd är nämligen kärleken. Kärleken till ödet, amor fati, skulle stoikern säga. Kärleken till Guds vilja, skulle den kristne tala om.

Som katolsk munk kunde fader Perrin inte acceptera hennes resonemang. Det leder ju till att frälsning är möjlig även utanför kyrkan. Han svarade undvikande och det irriterade henne. ”Utan tvivel är detta en allvarlig ofullkomlighet hos Er”, skrev hon tillbaka. Och hon tillade att denna brist berodde på hans bundenhet till kyrkan som ett jordiskt hemland.

Simone Weils implicita tro är alltså en form av kärlek till Gud. Här i världen kan denna kärlek bara riktas mot tre ting: religiösa riter, världsalltets skönhet och vår nästa. Det är bara där som Gud är närvarande, visserligen fördolt men samtidigt mycket reellt, anser hon.

Kärleken till Gud visar sig på ett dramatiskt sätt i relationen till medmänniskan. Weil utgår i sitt resonemang från Jesu egna ord i Matteus 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” De människor som handlat på detta sätt kallar Jesus inte kärleksfulla eller goda utan än mer: rättfärdiga. De skall få ärva riket, dvs frälsningen tillkommer dem!

Ändå är detta ingen frälsning till följd av någon ”god gärning” eller medveten viljeakt. Simone Weil ser i stället människornas möte som ett sakrament, en helig gåva från Gud. Den starkare blir genom sin uppmärksamhet varse den svagares behov och kan därför öppna sig mot Gud och bli ett verktyg för hans kärlek.

Det sker helt oberoende av uttalad tro eller formella band till en kyrka. Den sakramentala handlingen är helt omedveten och utan en tanke på Gud. De rättfärdiga frågar förvånat Jesus: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?” Och Jesus svarar: ”Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”

Eller som Simone Weil själv uttrycker det: ”I sådana ögonblick vilar Guds närvaro i oss på en hemlighet så djup, att den är hemlighet till och med för oss själva. Det finns ögonblick, då det skiljer oss från Gud att tänka på Gud.”

Simone Weils teologi har förutsättningar att vinna nya anhängare i en tid när många människor har svårt att finna sig tillrätta i de etablerade kyrkorna.

Referenser: Simone Weil, Väntan på Gud, Artos 1994; Simone Pétrement, Simone Weil, sv. Lund 1978; Catharina Stenqvist, Simone Weil, om livets tragik – och dess skönhet, Stockholm 1984; Kate Larson, Filosofi med kroppen som insats, Under strecket i Svenska Dagbladet, 3 februari 2009.

Några fakta ur Simone Weils liv: Född i Paris 3 februari 1909; judisk släkt men agnostisk uppfostran; vacklande hälsa från barndomen; lärare vid flera läroverk 1931-1938; 1934-1935 avbrott för att arbeta i fabrik; publicerar artiklar i sociala och politiska frågor; överväger att ansluta sig till kommunistpartiet men avstår; deltar kort tid i spanska inbördeskriget på den röda sidan; mystisk upplevelse av Kristus 1938; flyttar från Paris till Marseille 1940; träffar fader Perrin 1941; brevväxlar med honom (se Väntan på Gud); upprepade upplevelser av Kristi närvaro; reser i maj 1942 till New York; försöker ansluta sig till den franska motståndsrörelsen men tas inte i anspråk; reser till London; intagen på sjukhus våren 1943 på grund av tuberkulos som förvärras av självsvält; dör 24 augusti 1943. Fyra böcker av henne finns på svenska: Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på Gud, Personen och det heliga.

Artikeln har kopplingar till följande tidigare artiklar:

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

Haiku

Kunde ha varit.
Skall förvisso bli.
Och just en dag som denna.