Som så ofta hos Svenbro utgår dikterna från en mycket påtaglig händelse, den här gången hans hjärnblödning för några år sedan. Han sitter framför datorn och har just laddat hem ett nytt grekiskt typsnitt när allt blir svart. Hustrun förstår vad som händer, är handlingskraftig och ser till att han genast får vård.
Han hamnar i
en sjuksäng på neurologen i en fransk småstad. Där ser han, som i en disig dröm
någonstans mellan liv och död, hur han skriver ut Fader vår på datorn.
Han skriver på grekiska. Och han lägger märke till en anspråkslös detalj: grekiskans
spiritustecken blir noga markerade i texten. Spiritustecknet är en liten
apostrof som på svenska skrivs ut som ett ”h” – andningens konsonant.
Och här börjar
en resa in i bönens värld. För andningens konsonant vidgar perspektivet och en
ny mening öppnar sig i texten. Spiritus är ju latin och betyder luft, vindfläkt
men också andhämtning och själ. Steget är kort till Spiritus Sanctus, den
Helige Ande, som ger nytt liv inte bara åt orden. Hela tillvaron får ett nytt
och dramatiskt djup. Inget andetag är längre det andra likt.
Helig läsarens
andedräkt
som väcker
Guds ord till liv. Helig meningens födelse.
Och oförlåtligt smädandet av den Helige Ande.
Men denna
erfarenhet är ingen självklarhet. I synnerhet inte för svenska läsare. Som
världens mest sekulariserade land är Sverige extremt. Här har de flesta
människor förlorat sin andliga dimension. Hur skriver man om resan in i bönens
värld för människor med ett sådant handikapp?
Svenbro hittar
en väg för att han själv länge var en av dessa som någonstans i ungdomens
självtillräckliga inskränkthet
förlorade barnets andliga förmåga. Nu måste allt läras från början, precis som
det är för strokepatienten. Som detta till synes enkla att gå:
Fotsulans möte
med marken,
som jag inte
tillräckligt uppmärksammademedan tillfälle verkligen bjöds.
I simbassängen
rör han sig försiktigt framåt på den skrovliga bottnen, just så som han också
på nytt rör sig trevande framåt i de gamla bibeltexterna. Han blir den
långtidssjuke i Betesda som inte kan ta sig ner i det helande badet själv. Men
han möter en märklig man som ställer den avgörande frågan: ”Vill du bli frisk?”
(Joh. 5:6)
Gång på gång
bryter det gudomliga på detta sätt igenom i konvalescentens vardag. Och när han
för första gången kan gå ut i havet och ta några simtag stiger jublet:
Jag kan simma!
Ville jag ropa
överväldigad
som ett barn.Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.
Detta är den
goda nyheten om bönens födelse, om att, som ett barn, våga lita på dess
möjlighet. Erfarenheten är oväntad och hisnande. Men upptäckten att simtagen
bär innebär samtidigt att lämna något bakom sig, att ge upp den ängsliga
koncentrationen på själva simmandet. Svenbro ser nödvändigheten:
Hur länge ska
jag älta berättelsen om min räddning?
Hur länge ska
jag använda densom förevändning
för att vistas
i min självupptagenhets rum?
Den
självupptagna bönen är den första som låter sig upptäckas. Den handlar helt
naturligt om de egna behoven, om hälsa, skydd, framgång, lycka etc. Men stannar
den där förvandlas den lätt till vad Svenbro kallar ”min självömkans metafor”.
Bönen söker sig i stället av sin egen centrifugala kraft vidare, ut från egot.
Den förvandlas alltmer till en lovsång till Gud och till en upptäckt av alla
dessa andra människor omkring oss. Slutligen klingar Svenbros dikt som en
modern psaltarpsalm:
Jag har lämnat
min redogörelse
som jag kallat
mitt ´vittnesbörd´Så var det.
Det får räcka,
också om det skulle finnas
annat att tillägga.
Jag befinner mig på lovsångens väg
som jag alltid önskade gå.
Färgerna lyser.
Vårhimlen doftar.
De vita molnen är din fotsida klädnad,
o, Gud.
Äntligen har jag kommit ut i det fria.
Landskapet ekar av människors steg.
Amen.
Se även: Om en gömd skatt/Jesper Svenbro