Under åren 1944-1947 överlämnade de västallierade 2,3 miljoner ryska medborgare till Sovjetunionen. Det var framför allt ryska soldater som hamnat i tysk krigsfångenskap. De flesta lämnades ut av britterna och amerikanarna. Och det skedde vare sig fångarna ville eller inte.
Många ville absolut inte tillbaka. De fruktade att bli skickade till tvångsarbetsläger, satta i fängelse, deporterade till Sibirien eller rentav torterade och dödade. Deras rädsla var välmotiverad.
Det berodde på att Stalin inte erkände att det fanns några sovjetiska krigsfångar. Om en rysk soldat låtit sig tillfångatas innebar det att han begått landsförräderi; han skulle hellre begå självmord än hamna i fiendehänder, enligt den sovjetiska synen. Detta var soldaterna väl medvetna om. Ryssar i tysk krigsfångenskap förnekades och övergavs fullständigt av Sovjetunionen och hotades av dödsstraff när/om de kom tillbaka hem.
Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att många ryssar som ändå blev krigsfångar hos tyskarna helt enkelt gick över till dem. Omkring en miljon ryssar deserterade till tyskarna och kämpade resten av kriget i tysk uniform. Andra tjänade den tyska krigsmakten som Hi-Wis, dvs Hilfswillige (hjälpvilliga), i icke stridande uppgifter.
Hitler valde att föra över många av dessa ryssar till tyska förband på västfronten. Det var därför som ryssar i tysk uniform hamnade som krigsfångar hos britter och amerikanare redan innan kriget var slut.
När kriget närmade sig slutet begärde Stalin att få tillbaka alla ryssar som trots allt kunde finnas hos de allierade. Den brittiske premiärministern Churchill och hans utrikesminister Eden flög till Moskva i oktober 1944 och lovade utan vidare att lämna ut alla.
Britterna lyckades genom sitt tillmötesgående mot Stalin att i gengäld få honom att lova en snabb repatriering av brittiska soldater, som Röda armén skulle komma att befria i tyska läger i Östeuropa. Men frågan om hur de ryska krigsfångarna i väst skulle behandlas när de kom tillbaka till Sovjetunionen lades diskret åt sidan. Inga krav ställdes på Sovjetunionen. Britterna offrade ryssarna för sina egna.
Men amerikanarna hade till en början en helt annan inställning. De tänkte behandla alla ryska krigsfångar som tyskar, eftersom de tagits iklädda tysk uniform. Det betydde att endast de som uttryckligen hävdade att de var sovjetiska medborgare och ville tillbaka till Sovjetunionen skulle skeppas tillbaka dit. Ingen skulle återsändas med våld. Detta var helt i enlighet med Genèvekonventionen från 1929.
Men efterhand som Röda armén tog över alltfler tyska fångläger i Östeuropa hamnade också alltfler amerikanska krigsfångar under sovjetisk kontroll. Den amerikanska militärledningen, med överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower i spetsen, tryckte på i Washington för att få till stånd en snabb överenskommelse om fullständig fångutväxling med Sovjetunionen.
Långsamt kom amerikanerna att svänga över till den brittiska uppfattningen. I ett brev till den sovjetiske ambassadören Gromyko i Washington skrev den amerikanske utrikesministern Stettinius i november 1944: ”All sådan personal vars sovjetiska medborgarskap har verifierats av den amerikanska militären i samverkan med er ambassadpersonal, och som ni begärt återlämnade, kommer att lämnas över till era myndigheter.”
Här finns inte längre någon reservation för dem som inte frivilligt gick med på att utlämnas. Visserligen var det fortfarande möjligt för de ryska fångar som tagits iklädda tysk uniform att hävda att de skulle behandlas som tyskar, men det var en juridisk finess som få ryssar var medvetna om. De kände i regel inte ens till Genèvekonventionen, som Sovjetunionen aldrig hade anslutit sig till.
Och när Roosevelt och Churchill träffade Stalin i Jalta i februari 1945, hade amerikanerna vänt helt om och accepterat britternas hållning: Stalin skulle få alla ryssar tillbaka.
Därmed hade de demokratiska västmakterna valt att bortse från Genèvekonventionens skydd för krigsfångar. De ryska krigsfångarna skulle lämnas över till Stalin, trots att västmakterna visste att de skulle bli bestraffade i ett orättfärdigt och brutalt samhällssystem. Någon asyl kunde det inte bli tal om. Men en viktig fråga kvarstod: skulle man använda våld för att genomföra repatrieringarna? Om detta sade överenskommelsen i Jalta ingenting.
De allierade var länge oroliga för att tyskarna skulle hämnas på allierade krigsfångar om de behandlade ryssar illa som kämpat på tysk sida. Men när Tyskland kapitulerade i maj 1945 bortföll den risken. För de allierade blev det därmed mindre viktigt hur deras ryska krigsfångar behandlades. Vägen till våldet öppnades.
Om hur utlämningen av ryssarna sedan gick till och om vad som hände när de ryska soldaterna kom ”hem” skall flera artiklar handla.
Referenser: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Tony Judt, Postwar. A History of Europe since 1945, London 2005.
Anm.1: Totalt repatrierades efter kriget fram till 1953 ungefär 5,5 miljoner sovjetmedborgare. Av dessa utlämnades 2,3 miljoner av de västallierade under hot om våld fram till 1947, när de tvångsvisa deportationerna upphörde. Det är om dessa artikeln handlar.
Anm.2: Den amerikanska regeringen var redan i december 1944 tydlig gentemot sina egna myndigheter om att våld fick användas för att repatriera de ryska soldaterna. Utrikesminister Stettinius skrev i ett brev till sin politiske representant hos de amerikanska styrkorna i Italien, Alexander Kirk: ”The policy adopted by the United States Government in this connection is that all claimants to Soviet nationality will be released to the Soviet Government irrespective of whether they wish to be so released.”
Artikeln är nummer ett i en serie. De andra är:
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)
Se även:
Ryssutlämningen (1)
Den glömda massakern/Bleiburg
Trieste i Titos grepp
2 september 2010
1 september 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)