Hur skulle den
svenska regeringen hantera dessa flyktingar när kriget gick mot sitt slut?
Normalt borde krigsfångar repatrieras, dvs sändas till sina hemländer, så snart
som det var möjligt. Men i det neutrala Sverige var sovjetryssarna inte längre krigsfångar utan flyktingar. Formellt fanns det därför inget hinder om Sverige ville ge flyktingarna
asyl.
Och när det
gällde sovjetiska flyktingar fanns det goda skäl att överväga asyl. I
Sovjetunionen var det nämligen sedan 1941 landsförräderi att ge sig som
krigsfånge. En sovjetisk soldat skulle spara sista kulan till sig själv, hade
Stalin förklarat. Återvändande sovjetiska krigsfångar riskerade därmed många år
i arbetsläger eller rentav dödsstraff. Detta kände såväl flyktingarna som den
svenska regeringen väl till.
Många av
ryssarna som flydde till Sverige från Norge i krigets slutskede gjorde det just
för att undvika risken att hamna i en sovjetisk ockupationszon eller att bli
utlämnade till Sovjet av de västallierade. I Finland fanns det tusentals
ingermanländare som tidigare flytt från Sovjetunionen och som riskerade att bli
deporterade tillbaka dit när Finland tvangs att kapitulera 1944. Ca 1 500 av
dem flydde till Sverige.
Den sovjetiska
legationen i Stockholm krävde att Sverige skulle lämna information om alla
sovjetiska flyktingar i landet. Dessa skulle föras samman till särskilda läger
för att isoleras från den svenska lokalbefolkningen. Och inte nog med det: de
sovjetiska myndigheterna krävde direkt sovjetisk kontroll och ledning av
lägren.
Den svenska
regeringen biföll de flesta av kraven. En rad läger upprättades i
Mellansverige. Flera av dem fanns i närheten av Skinnskatteberg i Bergslagen, t
ex Krampen, Baggå och Abborrtjärn. Utanför Strängnäs fanns Byringe-lägret för
militärflyktingar, alltså soldater som flytt till Sverige utan att först ha varit krigsfångar, och i Huddinge, söder om Stockholm, uppsamlingslägret Lissma.
Ledningen för
lägren blev formellt delad mellan en svensk och en sovjetisk förman. Men i
praktiken var lägren underställda den sovjetiska legationen. Flyktingarna
arbetade i skogen eller med vägbyggen, men de fick inte behålla sin
arbetsförtjänst - den tog de sovjetiska funktionärerna hand om. De fick inte ha
radio, fira gudstjänst eller se andra tidningar än sovjetiska. Sovjettjänstemän
bedrev en intensiv propaganda i lägren och trakasserade alla som visade tecken
på opposition eller antydde att de inte ville återvända till Sovjet. Vid flera
tillfällen blev oliktänkande misshandlade.
Anders Berge,
som skrivit en forskningsrapport om lägren, säger att det handlade om ”en
totalitär stat som sökte ställa flyktingar under sin diktatur redan på svensk
mark”. I Lissma-lägret förekom det till och med att man flaggade med den
sovjetiska flaggan.
Men bara ett
läger var avspärrat. Det var militärlägret i Byringe. Det omgavs med
dubbla taggtrådsstängsel, bevakades från vakttorn med strålkastare och
patrullerades med hund. Där fanns 164 marinsoldater som flytt från Estland.
Bland dem uppstod våldsamma motsättningar. 34 av flyktingarna deklarerade öppet
att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kung Gustav V och
begärde asyl. Det blev nödvändigt att dela lägret för att undvika slagsmål och
misshandel.
I de andra
lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. Det förekom
till och med festligheter med dans tillsammans med ortens unga damer. En del
flyktingar fick, efter svenska påtryckningar, särskilda tillstånd att arbeta i
vanliga civila företag och knöt därmed vänskapliga kontakter med svenskar. Ett
mindre antal flyktingar passade på tillfället att rymma.
Dessa rymlingar
ställde den svenska regeringens flyktingpolitik på prov. Skulle de föras
tillbaka till lägren med våld och utsättas för den sovjetiska ledningens
bestraffningar eller skulle de betraktas som politiska flyktingar som kunde få
asyl i Sverige?
Regeringens
principiella hållning var ytterst oklar och vacklande. Egentligen ville Sverige
att alla sovjetiska flyktingar skulle återvända ”hem”. Man deklarerade till och
med att Sverige och Sovjetunionen hade gemensamma intressen i denna fråga. Den
svenska regeringen ville inte stöta sig med den starke och segerrike grannen i
öster.
Å andra sidan
ville man slippa fatta något officiellt beslut om utlämning. Det skulle inte se
bra ut och kunde skapa politisk opposition i Sverige. I detta läge begärde
Sovjetunionen den 4 oktober 1944 att alla flyktingar omedelbart skulle
utlämnas.
Fortsättning
följer i flera artiklar.
Referenser:
Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska
flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992; Hans Lundgren, Krampen.
Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum
2008.
Anm. 1: Åren
1939–1945 hade Sverige en samlingsregering med Socialdemokraterna,
Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Statsminister var Per Albin Hansson
(s), utrikesminister Christian Günther (oberoende), socialminister Gustav
Möller (s) och finansminister Ernst Wigforss (s). Möller och Wigforss anses ha varit
särskilt lyhörda för Sovjetunionens önskemål. Flyktinglägren sorterade under
socialdepartementet. Där arbetade även Tage Erlander (s), som 1946 blev svensk
statsminister.
Anm. 2: Till
Sverige flydde vid den här tiden också drygt 30 000 civila balter.
Stalin begärde att även dessa skulle utlämnas, men det vägrade den svenska
regeringen. De flesta av balterna fick därmed stanna i Sverige. Bara ett par
hundra som betraktades som ”suspekta” hölls i läger. Den sk baltutlämningen
1946 omfattade endast balter som kommit till Sverige i militäruniform och som
hade kämpat med tyskarna mot Sovjetunionen. Det var 146 personer. Samtidigt
utlämnades 2 372 tyska soldater.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen (2)
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna
Ryssutlämningen (2)
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna
Se även: