16 juni 2010

Vägvalet/Krisen (7)

Är världen äntligen på väg ut ur den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet? Eller hotar en ny störtdykning? Det är den centrala frågeställningen bland ekonomer och politiker detta osäkerhetens år 2010.

Politikerna är vettskrämda över hotet om statsbankrutt i Grekland, Spanien, Irland och Portugal. I panik försöker de göra något åt de enorma budgetunderskott och de berg av statliga skulder som blev en följd av bankräddningen 2008. Fältropen ljuder: minska de statliga utgifterna! Annars hotas hela europrojektet!

Ekonomerna är rädda för att sparpaketen, som nu skall genomföras samtidigt i land efter land, skall stjälpa den bräckliga återhämtningen ner i en ny lågkonjunktur. Nobelpristagaren Paul Krugman talar till och med om en risk för deflation, alltså fallande priser. Det skulle kunna leda till en lång period av stagnation och arbetslöshet främst i Europa.

I diskussionen kring dessa skilda synsätt fladdrar ibland ett årtal förbi, 1937. Då befann sig USA i en liknande situation av återhämtning efter en djup kris. Vintern 1932-1933 hade varit värst. Då var 15 miljoner amerikaner utan arbete. Det var nästan 30 procent av arbetsstyrkan.

Sedan demokraten Franklin D. Roosevelt tillträtt som ny president på våren 1933 började en återhämtning. Fram till 1937 gick arbetslösheten ner till 7,5 miljoner. Industriproduktionen ökade, priserna steg och även börsen vände uppåt.

Många trodde att förbättringarna berodde på Roosevelts nya ekonomiska politik, The New Deal. Den innebar bl.a. satsningar på arbetslöshetsersättning och offentliga jobb.

Men återhämtningen var långsam och skakig. Under sommaren 1937 gick ekonomin in i en stagnation. Efter en toppnotering i mars började börsen att svikta. Och i augusti vände den brant neråt. Fram till slutet av september gick börsindex ner med 30 procent. I oktober kom en ny störtdykning.

Produktionen av stål, en central faktor i den amerikanska ekonomin, hade i augusti legat på 85 procent av kapaciteten. Vid årets slut hade den drastiskt sjunkit ihop till 26 procent. Och arbetslösheten ökade lavinartat. År 1938 noterade USA på nytt en förödande massarbetslöshet med 11 miljoner människor.

Ekonomihistorikern Charles P. Kindleberger konstaterar att detta var ”den brantaste ekonomiska nedgången i Förenta staternas historia”, hälften av återhämtningen var plötsligt utplånad och de dramatiska händelserna visade att ”den ekonomiska återhämtningen i Förenta staterna hade vilat på en illusion”.

Denna illusion hade flera komponenter. Roosevelts understöd och jobbprogram skapade visserligen en något bättre efterfrågan på bilar, kläder och bostäder. Förväntningar om fortsatt konjunkturuppgång ledde till högre råvarupriser. Industriproduktionen ökade – men det mesta gick till lageruppbyggnad, inte till köpstarka kunder!

Under bank- och valutakriserna i början av 30-talet hade efterfrågan på guld ökat drastiskt. När återhämtningen kom, började placerarna sälja tillbaka sitt guld till bankerna. Det ökade mängden pengar i ekonomin – pengar som i stor utsträckning sökte sig till börsen. Därför gick börskurserna upp.

Detta var förstås ingen varaktig, sund efterfrågan. Ju mer guld som såldes, desto större blev oron för att guldpriset skulle sjunka – och ännu mer guld bjöds då ut på marknaden. Toppen nåddes i juni 1937. När guldflödet sedan minskade, sjönk börskurserna.

Även Roosevelts New Deal visade sig vara en illusion. Underskotten i den federala budgeten ökade visserligen under återhämtningens år och förbättrade därmed efterfrågan i ekonomin. Men det räckte långt ifrån för att skapa full sysselsättning och bestående förbättringar. Ekonomihistorikern Dudley Dillard drar slutsatsen: ”Den nya given sammanföll med den mest långvariga stagnationsperiod och massarbetslöshet som Förenta staterna upplevt.”

Det vill säga: Roosevelt förde under dessa år inte någon keynesiansk budgetpolitik! Tvärtom! Han var precis som sin kritiserade företrädare, republikanen Herbert Hoover, en ivrig förespråkare för en balansering av den federala budgeten. Så sent som den 12 oktober 1937 krävde han att kongressen skulle utplåna budgetunderskottet. En vecka senare kom börsraset.

Sannolikt var det just en brutal nedskärning av det federala budgetunderskottet som tippade ekonomin ner i den nya massarbetslösheten. Underskotten hade successivt ökat från 2 till 4 miljarder dollar fram till 1936. Men detta år genomförde Roosevelt en bantning till 2,7 miljarder och 1938 skars underskottet ned ytterligare till 1,2 miljarder. Konsekvenserna var övertydliga.

I själva verket var det kriget, inte New Deal, som räddade USA ur Den stora depressionen. Det skedde tack vare de ofantligt ökade rustningsutgifterna. Med underskott i den federala budgeten på 21 miljarder dollar 1941 och 57 miljarder 1943, alltså i en helt ny dimension, skapades full sysselsättning, fullt kapacitetsutnyttjande – och inflation.

Referenser: Charles P. Kindleberger, The World in Depression 1929-1939, London 1973; Dudley Dillard, Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia, sv. 1975. En aktuell artikel i ämnet: Martin Wolf, Why plans for early fiscal tightening carry global risks, Financial Times, 15 juni 2010. Se även Paul Krugmans blog: The Conscience of a Liberal.

Anm.: Franklin D. Roosevelt påverkades successivt av sina medarbetare i riktning mot en medveten keynesiansk finanspolitik. Efter katastrofen 1937 kom hans slutliga omvändelse. I The Recovery Programme från 14 april 1938 accepterade han att budgetunderskotten ökade för att stabilisera ekonomin. Kindleberger kommenterar: ”The Keynesian doctrine of spending for stability was finally accepted after having been resisted for seven years of depression by both Hoover and Roosevelt.” Ett kraftfullt underbetyg för Roosevelt ges även av Richard G. Lipsey & Peter O. Steiner i deras Economics, New York 1975: ”Had the first Roosevelt administration been able to run deficits of $40 billion per year instead of $2 to $4 billion per year, it might have ended the waste of the depression five years sooner.”


Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Den goda inflationen/Krisen (8)

6 juni 2010

Striden med DN/Ahlin (3)

I juli 1965 skrev Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ett brev till Lars Ahlin. DN skulle ha en artikelserie om Bibelns böcker och Lars Ahlin inbjöds att vara med. Men svaret dröjde. Vid jultid skrev Lagercrantz igen och föreslog nu att Ahlin skulle skriva om Paulus.

Lars Ahlins inställning till Olof Lagercrantz var kluven. Redan 1960 hade Lagercrantz refuserat ett antal artiklar av Ahlin med motiveringen att de var obegripliga, och han hade lagt till den sårande kommentaren: ”… jag tror att detta inte enbart beror på brister i min begåvning.”

Men en författare har förstås behov av att kommunicera med sina läsare även genom landets största morgontidning, när det erbjuds. Ahlin satte sig ner och skrev. Det blev flera artiklar.

Den första publicerades den 12 februari 1966 under rubriken Allt är tillåtet. Det var en stor uppgörelse med tidens nihilism och Olof Lagercrantz var entusiastisk. Han skrev till författaren: ”Jag är väldigt lycklig över att ha Din artikel och väntar med spänning på den andra.”

Den publicerades en vecka senare och hade rubriken Världen blott värld. Ahlin presenterade sin radikala syn på Paulus problemställning: Hur skall den kristne kunna leva i, men inte av världen? Ahlin framställer människan som en myndig person som måste forma sitt liv ensam – utan Gud! Världen är visserligen en gåva av Gud, men ändå bara värld med utmätt tid. Inför denna världs krav och domar står den kristna människan fri och utan ansvar. Hon är ju insatt i ett evighetsperspektiv! Och därmed har hon i stället fullt ansvar inför Gud för sitt liv, sin egen historia. Eller uttryckt med andra ord: Den kristne har ansvar för världen, men inte inför den.

Lars Ahlin angrep sekularismen, dvs den moderna gudsförnekelse som just genom sin förnekelse blir ett tvång för sina anhängare att i stället anpassa sig till den gudlösa världens villkor. ”I stället för att ställa sig fri och formande i världen, försöker sekularismens människa att bli formad och instängd av den.” Och han fortsatte: ”Sekularismen är inte bara en ideologi. Den är en inomvärldslig religion. Människorna bör befrias från dess tyranni.”

När den tredje artikeln skulle publiceras blev det tvärstopp. ”Jag kan inte publicera artiklar i DN som jag inte själv förstår”, skrev Olof Lagercrantz i ett brev till författaren. Det var som ett eko från 1960. Ahlin stegade upp till DN och träffade chefredaktören på hans tjänsterum. Det blev ett hett möte som varade i 45 minuter. Lagercrantz krävde kortning av artikeln. Ahlin erbjöd uppdelning på två. Lagercrantz vägrade. Till slut sade han nej till publicering. Ahlin blev förbannad och sade att Lagercrantz i fortsättningen borde akta sig för att ta alltför stora ord om yttrandefrihet i sin mun. Därmed avslutades mötet – och Lars Ahlins kontakter med Dagens Nyheter.

I sin självbiografiska bok Ett år på sextiotalet skrev Olof Lagercrantz 24 år senare att han trodde att Lars Ahlin var ute för att provocera. Men, tyvärr, ”han var på fullaste allvar inne i spekulationer som jag inte begrep. Om tjugu år, sa han, kommer alla att förstå vad du i din enfald inte ser. Då får du skämmas.”

Lagercrantz påstår att han i desperation gick med på att publicera två artiklar. ”De infördes. Ingen förstod något. Men jag hade åtminstone räddat mig från att helt ha refuserat denne väldige man.” Formuleringen dryper av ironi. Och han säger inte ett ord om den entusiasm han visat över den första artikeln.

Vad var det då som DN:s chefredaktör inte begrep? Resonemanget var en direkt fortsättning av det i Världen blott värld. Denna gudlösa värld är alltid laddad med värdeomdömen och makthierarkier, ingen kan undgå dem. Enligt Ahlin är det en följd av syndafallet. Från och med det råder en människa över andra, härskarna över undersåtarna, herrarna över slavarna.

Men kan man nu inte undgå värdesystemen så borde ändå alla människor få del av dem på ett jämlikt sätt. Ahlins budskap var radikal, jordisk och icke-religiös jämlikhet! Det borde inte ha varit så främmande för DN:s chefredaktör, som vid denna tid flirtade ohämmat med den politiska vänstern.

Olof Lagercrantz har inte ens försökt berätta om vad han inte förstod av Lars Ahlins ”spekulationer” – om det nu överhuvudtaget handlade om begriplighet. Kanske var det i stället så, att han inte ville förstå Ahlins kristna radikalitet. Marxister och liberaler ansåg sig ju ha monopol på det radikala. Dagens Nyheter var dessutom en tidning som gick i bräschen för avkristningen av Sverige. De religiösa perspektiven blev ofta avhånade.

Och här gick nu en av Sveriges mest kända författare till storms mot en förtryckande sekularism som hade påtagliga drag av tidningens egna hållning. Till råga på allt beskyllde han denna sekularism för att vara något så föraktligt som en religion! Kanske blev det helt enkelt för magstarkt för Dagens Nyheters chefredaktör.

Referenser: Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin åren 1946-1997, Bonniers 2005; Lars Ahlin, Sjung för de dömda, Bonniers 1995 (i denna artikelsamling ingår Allt är tillåtet, från DN 12.2.1966, Världen blott värld, från DN den 19.2.1966, samt Fakta och fikta, som är den tredje, refuserade artikeln); Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, Wahlström & Widstrand, 1990.

Anm. 1: Artikeln bygger i stor utsträckning på de uppgifter som Lars Ahlins hustru Gunnel har lämnat i ovan nämnda bok. Hon redovisar ordagrant brev från Lagercrantz samt egna, samtida anteckningar om händelserna och om Lars Ahlins reaktioner. Vid mötet med Lagercrantz var hon själv närvarande. Jag har bedömt detta material som trovärdigt. Däremot har Olof Lagercrantz inga som helst källhänvisningar och det är uppenbart att han delvis blandar samman händelserna från 1960 med dem från 1966. Hans version får ses som mindre trovärdig och i huvudsak en redovisning av de känslobetonade minnen som han hade kvar 24 år senare.

Anm. 2: Gunnel Ahlin frågar sig själv vari skillnaderna mellan Lars Ahlin och Olof Lagercrantz egentligen bestod. Hon erinrar sig en översvallande recension som Lagercrantz skrev om Ahlins roman Natt i marknadstältet, när den kom 1957. Rubriken var I språkets varma vind. Lagercrantz berömde framför allt Ahlins språk. Det gjorde emellertid Lars Ahlin missnöjd. För honom var det innebörden av orden som var det viktigaste. Gunnel Ahlin skriver: ”Lasse menade att Olof L. varken kunde analysera eller förstå varför han skrev som han skrev eller vad han ville ha sagt med sin bok. Eller också skyggade han för dess innehåll. Någonstans där måste olikheten dem emellan finnas.”

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)