30 september 2007

Björnssons branta backar

Det är befriande att slå följe med den lärde publicisten och frie debattören Anders Björnsson i hans öppna, meditativa vandringar i motlut (Meditationer i motlut, Karneval förlag, 2007). Inte för att man alltid håller med honom, snarare tvärtom just för att han inbjuder till motsägelse och själv inte drar sig för att träda ut i det tvetydiga och osäkra.

Som när det gäller Lettland och dess såriga historia. Under Historiedagarna i Riga i september 2006 lyssnade både Anders Björnsson och jag till den lettiska författarinnan och politikern Sandra Kalniete, som berättade om sin familjs lidanden under 16 års deportation i Sibirien. Efter föredraget fick Kalniete stående ovationer av de flera hundra, huvudsakligen nordiska, åhörarna.

Men Anders Björnsson var djupt upprörd över vad han upplevde som den lettiska ”nynationalistiska retoriken” – och minst lika mycket över de stående ovationerna. I dag vill Lettland se sig som ett offer, skriver han nu med tydlig avsmak i den nya boken och invänder: ”Gick något land mera villigt Hitlers ärenden? […] Man säger att morden på judar begicks först när tyskarna kom. Men tyskarna kom ju med judar till Lettland, för att göra sig av med dem här, just här!”

Letterna skyggar för sådana obehagliga fakta, menar Björnsson. Och han finner samma ”feghet” när det gäller inställningen till den sovjetiska ockupationen, senare annekteringen. Han påpekar att ”anslutningen till Sovjetunionen godkändes av den politiska klassen. Det fanns kollaboratörer, i tillräckligt antal. Sådant bör man inte dölja”.

Och han tillhåller letterna att andra länder minsann gjorde motstånd, ”Finland gjorde det, mot förfärligt dåliga odds”.

Borde alltså Lettland ha gjort motstånd mot de tyska och sovjetiska övergreppen för att i dag få spela på nationalistiska strängar?

När det gäller den svenska politiken under kriget är Anders Björnssons tonläge ett helt annat. Han vänder sig kraftfullt mot dem som i dag utmålar den försiktiga och anpassliga Per Albin-linjen som feg. Den primära uppgiften var ”att förhindra ett fientligt anfall”, erinrar han, ”därför att fredsbrottet undantagslöst rymmer alla möjliga andra brott − mot liv och egendom, mot ras och kön. Brottslig är alltså en politik som äventyrar freden, också från den lilla statens sida”.

Borde då inte Finland ha accepterat de sovjetiska kraven i oktober 1939 på gränsjusteringar i Karelen och utarrendering av Hangö? Det hade varit en politik för att förhindra ett fientligt anfall. Och hade inte ett lettiskt motstånd mot Hitler och Stalin varit just en sådan brottslig politik som äventyrat freden?

Nej, jag vill varken ironisera över dessa motsägelser eller moralisera över ländernas val i svåra situationer. Tvärtom vill jag peka på frågornas tvetydighet och brist på självklara svar. Och det är just till en sådan meditation – i motsats till agitation – som Anders Björnsson inbjuder genom sina generösa vandringar bland egen lärdom och från tidsandan frigjorda associationer.

För moral är ju inte ett antal tumregler som man kan slå upp i en handbok. Moral är i stället den motsägelsefyllda väv av handlingar som enskilda människor och stater åstadkommer genom att tvingas ta ställning mellan flera i sig goda moraliska avsikter, t ex att bevara freden och att bevara det nationella oberoendet. I den plågsamma tvetydigheten skapas långsamt vuxna människor och, ibland, stater.

Vill man själv bli en del av en sådan mognadsprocess bör man läsa Anders Björnsson.

Anm.: Sandra Kalnietes bok om familjens år i deportation och om sin uppväxt i Sibirien med titeln Med högklackade skor i Sibiriens snö utgavs 2005 i svensk översättning på Atlantis förlag.

Artiklar av Anders Björnsson på Öga och Öra: Mångkultur och journalister , En lektion i ockupation.

Artiklar med anknytning till Lettland:
När historien skrivs om
Mordet på Beila Bella Veide
Till Riga för att dö
När Sverige svek Baltikum

24 september 2007

Kostnaden för invandringen

Invandringen kostar för närvarande cirka 40 miljarder kronor per år i form av nettoöverföringar från den infödda befolkningen till den invandrade. Det beror på att sysselsättningsgraden bland invandrarna är betydligt lägre än bland de infödda svenskarna.

Den slutsatsen presenterade nationalekonomiprofessor Jan Ekberg vid Växjö universitet under årets Historiedagar som ägde rum just i Växjö den 14-16 september. Hans föreläsning hade rubriken ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring”.

År 2005 fanns det omkring 1 miljon utrikes födda i Sverige. Det motsvarade 12 procent av befolkningen, vilket i sin tur var nära ett europeiskt genomsnitt.

Vid krigsslutet 1945 befann sig 200 000 utrikes födda i landet, många var flyktingar. Fram till 1970 importerade Sverige arbetskraft från t ex Italien och Jugoslavien. Det kom också en del flyktingar från Ungern (1956) och Polen (slutet av 1960-talet). År 1970 var 7 procent av befolkningen utrikes födda, de flesta kom från de nordiska grannländerna.

Från 1970 tilltog flykting- och anhöriginvandringen. Under de följande 30 åren ökade också andelen utomeuropeiskt födda från 10 procent till 40 procent medan andelen med nordisk bakgrund halverades från 60 till 30 procent.

Den största invandringen hittills ägde rum 1969-1970, då cirka 150 000 personer anlände. De gick nära nog direkt in på arbetsmarknaden.

Helt avgörande för hur de nyanlända kan bidra till sin egen försörjning är i vilken utsträckning de får arbete, den sk sysselsättningsgraden. Här presenterade professor Ekberg belysande statistik. För att få jämförelsematerial satte han sysselsättningsgraden bland infödda i åldern 16-64 år till indextalet 100.

År 1950 var de utrikes föddas sysselsättningsgrad 120, dvs 20 procent högre än den infödda befolkningens. Det finns alltså inget generellt samband mellan att vara invandrare och att ha en svag ställning på arbetsmarknaden.

År 1975 var sysselsättningsgraden för invandrare densamma som för infödda, dvs index låg på 100 för båda grupperna. Förändringen berodde bl a på att de infödda kvinnorna nu börjat komma ut på arbetsmarknaden, vilket ökade sysselsättningsgraden för den infödda befolkningen.

Men sedan hände något. År 1991 hade sysselsättningsgraden för invandrarna minskat kraftigt till index 83, dvs 17 procent lägre än för den infödda befolkningen. Detta skedde trots att 1980-talets invandrare var mycket bättre utbildade än tidigare och därför borde ha haft en bättre chans på arbetsmarknaden.

Enligt professor Ekberg berodde försämringen främst på den sk Hela Sverige-strategin, som gick ut på att myndigheterna placerade ut flyktingarna i de kommuner som hade lediga bostäder. Men de tomma bostäderna avspeglade ett annat, besvärande, faktum: i just dessa kommuner saknades jobb. Typexemplet är Landskrona.

Under åren 1993 och 1994 spreds de då anländande bosnierna ut över landet på orter med tomma bostäder men utan jobb. Det ledde till att man år 1995 nådde den hittills lägsta sysselsättningsgraden för invandrarna, index 74, dvs den var 26 procent lägre än för den infödda befolkningen.

Mot denna bakgrund kan man enligt professor Ekberg konstatera att under åren 1950-1970, när sysselsättningsgraden för invandrarna var högre än för den infödda befolkningen, överfördes ekonomiska resurser från invandrarna till den infödda befolkningen i storleksordningen 1-2 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Vid mitten av 1980-talet rådde ett balansläge där var grupp finansierade sin del av den offentliga sektorn. Men i dag, med en sysselsättningsgrad bland invandrare på index 80, dvs 20 procent under den infödda befolkningens, har vi en överföring av 40 miljarder kronor, motsvarande 2 procent av BNP, från den infödda befolkningen till invandrarna.

”Om sysselsättningsgraden återigen kunde bli densamma för befolkningsgrupperna, skulle detta förhållande på nytt vända och ge en omfördelning från invandrare till infödda”, sade professor Ekberg. Det skulle innebära en förbättring av den offentliga ekonomin med 40 miljarder kronor och stora effekter på lång sikt.

Det finns alltså stora vinster att hämta på att snabbt få ut invandrarna på arbetsmarknaden. Svenskundervisning direkt på arbetsplatsen är t ex mer effektiv än katederundervisning. Lärarna bör därför ut på arbetsplatserna. Det gäller också att få bort de arbetslösa från socialbidragsberoendet. Den som har socialbidrag är mycket mindre aktiv när det gäller att söka arbete än en person med a-kassa.

Så långt Jan Ekberg. Hans föreläsning ägde alltså rum inom ramen för årets Historiedagar som samlade omkring 400 personer, främst historielärare och forskare, i Växjö konserthus. Årets tema var Resor i historien, ett tema som förde såväl till Linné som till Tessin, Vilhelm Moberg, slavhandel och klassresor – förutom förstås till Utvandrarnas hus och migrationen.

Kommentera gärna genom att klicka på Comments nedan!

22 september 2007

Citatet

Om att bo på Östermalm:

”Här finns en väldresserad överklass som tolererar mig. Folk känner igen mig men det är inga problem med att vara igenkänd.”

Om Södermalm:

”På Söder, bland alla socialister, veganer och feminister, är de mer hatiska mot mig. Det finns ingenting så intolerant som vänstern. Det vet väl jag.”

Jan Guillou i Svenska Dagbladet, Magasinet, den 22 september 2007.

19 september 2007

Befrielse och katastrof/Stutthof (3)

Den ryska vinteroffensiven började den 12 januari 1945 och redan den 23 januari rullade fientliga stridsvagnar helt överraskande in i Elbing, drygt fyra mil från Stutthof.

I huvudlägret fanns ca 24 000 fångar och i underlydande läger lika många. Det gick rykten att SS tänkte döda alla fångarna och bränna ner barackerna. Men i stället beslöt man om omedelbar evakuering.

De första sju kolonnerna om vardera tusen redan utmattade fångar ställdes upp i mörkret på appellplatsen klockan fyra på morgonen den 25 januari. Sjuka sorterades bort, de hade inte en chans att klara 140 km fotmarsch västerut till Lauenburg. Dit skulle de ta sig på sju dagar, i djup snö och 20 graders kyla. Så var det tänkt.

Sammanlagt elva kolonner med omkring 11 500 personer lämnade Stutthof. Mat för två marschdagar delades ut och de uthungrade fångarna åt upp den genast. Ingen av kolonnerna nådde någonsin Lauenburg. Vägarna var blockerade av trupper och civilbefolkning. Tidvis måste man gå på natten och sova i lador, ladugårdar och kyrkor på dagen. De som inte orkade sköts av SS-vakterna och lämnades i diket.

Chef för evakueringen var Theodor Meyer. Han skrev efteråt i ett polskt fängelse att han försökte få inkvartering för fångarna men att han hela tiden fick beskedet: ”Skjut era fångar! Vi måste inkvartera tusentals flyktingar.”

Efter 11−12 dagar hade kolonnerna marscherat 120−170 km. I kaoset hade ett par tusen fångar flytt, lika många hade omkommit. De 7 000 som återstod spärrades in i några övergivna och utplundrade sommararbetsläger utan dricksvatten, värme, sanitära anordningar eller matförsörjning. De hämtade vatten ur åar och sjöar, lagade soppa på ruttnande potatis och skar kött ur döda hästar. Tyfus och diarréer skördade hundratals offer.

Där blev de överlevande i mars till slut befriade av Sovjetarmén.

Under tiden fortsatte Stutthof absurt nog att fungera som fångläger bakom fronten, i en ficka av tyskt motstånd. I huvudlägret fanns i februari ca 12 000 fångar, mest judiska kvinnor i det avskilda sk Judenlager. De tömda barackerna i andra delar av lägret övertogs efterhand av tyska flyktingar från Ostpreussen och av tvångsarbetare från olika nationer.

En del av fångarna som hade marscherat iväg i slutet av januari återkom till lägret i mars. De hoppades att de därmed skulle kunna bli evakuerade sjövägen. Den 14 april gav också Heinrich Himmler order om evakuering. ”Ingen fånge får levande falla i fiendens händer”, meddelade han.

Evakueringen sjövägen började den 25 april. En pråm med 500 tyfussjuka judiska kvinnor bogserades västerut under gul flagg och vägrades landning i hamn efter hamn. Den angreps av brittiskt flyg och fattade eld. Dess slutliga öde är okänt.

Andra pråmar med 500-900 personer ombord bogserades ut på Östersjön. Kylan, törsten, svälten och sjukdomarna tog många liv. Liken kläddes av och kastades i sjön. De dödas kläder behövdes för att värma de döende. En läckande pråm lyckades ta sig till Klintholm på danska Mön den 5 maj med 345 fullständigt utmattade människor.

Några hundra fångar från Stutthof nådde Neustadt i Lübeckbukten, där redan tusentals fångar från andra läger samt civila flyktingar trängdes. Stutthoffångarna fick det glädjande beskedet att de skulle friges och få båtlägenhet till Sverige. Men just som de hade embarkerat fartygen Cap Arcona, Thielbeck och Athen angreps dessa av brittiskt flyg. Omkring 7 000 människor innebrändes eller drunknade i mörka lastrum − en av de största katastroferna i Östersjön. Det är fortfarande oklart om fartygen visat vit flagg eller inte. Bara ett par timmar senare befriades Neustadt – av britterna.

Ett par pråmar tog sig hela vägen till Flensburg. Där fördes 1 400 fångar ombord på lastfartyget Homburg som lade ut med destination Malmö.

Hela denna sista evakuering över havet omfattade cirka 5 000 personer varav 2 000 omkom under strapatserna.

De sista barackerna i Stutthofs Judenlager brändes av SS. Man brydde sig inte ens om att lyfta ut de sjuka kvinnor som fortfarande låg döende därinne. Krematoriet sprängdes och den 30 april, samma dag som Hitler begick självmord, lämnade SS Stutthof.

När Sovjetarmén övertog lägret den 9 maj 1945 fanns där fortfarande ett hundratal fd fångar; de togs omedelbart i förvar av den sovjetiska säkerhetspolisen NKVD. Men framförallt var lägret på nytt överbefolkat med mer än 10 000 civila flyktingar från Ostpreussen, de flesta tyskar.

Hur gick det då för de 1 400 på båten mot Malmö? Mer om dem i en senare artikel.


Bilden: I skogen strax utanför Stutthofs huvudläger började SS under 1944 att bränna lik i öppna bål, eftersom krematoriets kapacitet inte räckte till. I dag är platsen ett minnesmärke.

Källor och litteratur: Janina Grabowska−Chałka, Historischer Wegweiser, Museum Stutthof (Gdańsk−Stutowo, 2004); Claes−Göran Wetterholm, Dödens hav, Östersjön 1945 (Stockholm 2002).

Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
"Bort med polackerna!"/Stutthof
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Artiklar med anknytning till denna:Skuggan från Ostpreussen, När kriget kom till Ostpreussen och Ostpreussens undergång.

För att läsa hela artikelserien om Stutthof klicka på etiketten Stutthof nedan.

13 september 2007

Mördarna/Munk (5)

I Gestapos grå Opel Kapitän, som på kvällen den 4 januari 1944 körde från Herning mot Ringköbing och sedan vidare till prästgården i Vedersö, satt fem män.

Vid ratten underofficeren i SS Adam Gföller, 40 år, österrikare. Informationerna om honom är knapphändiga. Han hade degraderats på grund av bedrägerier men tagits till nåder av Himmler.

Chefen för specialkommandot var en betydligt mera färgstark person: Otto Schwerdt, 29 år, officer i SS. Han hade varit Otto Skorzenys närmaste man i den våghalsiga operation som befriade Mussolini från fångenskapen på ett fjällhotell i italienska Gran Sasso-massivet i september 1943.

Den 26 december 1943 hade Schwerdt fått order av Skorzeny att ta kommando över en SS-grupp och mörda författaren och prästen Kaj Munk i Vedersö på Jylland. Innan dess hade han aldrig varit i Danmark.

Dansk bakgrund hade däremot Wolfgang Söhnlein, 30 år. Hans far var chef för en konservfabrik i Slagelse men Wolfgang växte upp hos sina morföräldrar i Würzburg. Han ville bli präst, studerade teologi i Tyskland och besökte Danmark på ferierna. Familjen var mycket musikalisk och man sjöng och spelade i hemmet.

När Hitler kom till makten 1933 rycktes Wolfgang Söhnlein med i den folkliga entusiasmen. Han gick med i NSDAP redan samma år, lämnade teologin och studerade i stället till optiker.

Tre veckor efter den tyska ockupationen av Danmark sändes Wolfgang Söhnlein till Danmark för att bygga upp ett kontaktnät av danska nazister och sk stikkere, dvs danskar som var villiga att bli angivare mot betalning. SS-chefen i Danmark, Rudolf Mildner, gav honom uppdraget att ingå i gruppen som skulle döda Munk. ”Vi litar inte på någon dansk person för att utföra denna Hitler-order”, sade Mildner och ställde i utsikt att Söhnlein skulle få befordran och flytta till Flensburg i Nordtyskland. Dit längtade hans hustru.

Till Skorzenys grupp hörde också en civilist, Louis Nebel, 31-årig köpman, organiserad i det schweiziska nazistpartiet. Varför just där? Jo, på grund av dess särskilda antikommunism, förklarade han i rättegången efter mordet. Han talade flera språk flytande och hade därför överförts till underrättelsetjänsten. Hans uppgift var att lära nazistiska sympatisörer i Italien, Holland och på Balkan allt om sabotage och likvideringar.

Av de fyra var det bara Wolfgang Söhnlein som talade lite danska. Därför fanns det en tolk med, Kurt Carstensen, en 29-årig tysk konditor från Köpenhamn, gift med en danska. De hade flera barn. Carstensen var sedan 1934 medlem av nazistpartiet och sedermera även i SS.

När dessa fem män hade hämtat Kaj Munk i hans prästgård (se första artikeln) förde de honom till Hørbylunde Bakker, fem mil österut på Jylland. Kaj Munk kommenderades att stiga ut. Han stod tyst och med lätt böjda knän vid ett träd. Att det var Otto Schwerdt som med sin ljuddämpade engelska pistol, kaliber 7,65 millimeter, sköt det första skottet verkar klarlagt, även om de inblandade senare inför sina domare skyllde på varandra.

Skottet gick in i nacken. Schwerdt tryckte av två gånger. Vid det andra skottet sjönk Munk ihop. Sedan har någon med ett annat vapen, kaliber 9 millimeter, skjutit ytterligare två skott, ett i vardera tinningen, visar obduktionsprotokollet. Sannolikt var det Nebel som höll i det vapnet.

Den danska polisutredningen leddes av en berömd kommissarie, Otto Himmelstrup. Tyskarna försökte stoppa utredningen men Himmelstrup fortsatte att arbeta i det fördolda och gömde utredningsmaterialet.

Efter kriget greps först den fd prästkandidaten Söhnlein i ett nordtyskt fångläger där han försökte gömma sig under falsk identitet. Även tolken Kurt Carstensen greps inom kort. Louis Nebel kunde gripas i München efter tips från en sjuksköterska som hade haft honom som patient. Nebel försökte skylla allt på Schwerdt. Han tipsade om dennes danska älskarinna, som spårades till Stuttgart, där båda greps under dramatiska förhållanden med skottlossning. På sommaren 1946 fanns alla fyra i danskt fängelse. Den femte, Adam Gföller, var försvunnen och antas ha omkommit någonstans på östfronten under krigets sista månader.

Tolken Carstensen frikändes efter att ha samarbetat med polisen och utpekat Schwerdt och Nebel som dem som sköt. Söhnlein, Nebel och Schwerdt dömdes först till döden i det danska sk retsopgøret med nazifolk och samarbetsmän 1947-1949. Men dödsdomarna omvandlades redan efter ett par år till fängelse i respektive 20, 16 och 24 år. År 1952 respektive 1953 blev de plötsligt benådade och utvisade. Nebel och Söhnlein lär ha blivit mottagna av jublande nazister på Flensburgs station.

Otto Schwerdt återgick i tjänst hos sin fd chef Skorzeny som drev en fastighetsmäklarfirma med lägenheter och villor i Malaga under 1960- och 1970-talen.


Bilden: Kaj Munks mördare är glömda. Spåren av hans församlingsbors betalda arbete för tyskarna, som gjorde honom så upprörd, finns delvis kvar (se artikel 1). Sanden kring bunkrarna vid Vedersö klitt har spolats bort under årens lopp och betongresterna ligger nu där som stora, dystra flyttblock på stranden. Men få känner till historien om deras tillkomst.

Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk. Liv og død (Århus 1984); samme författare Kaj Munk. Krigen og mordet (Viborg 1993).

Till hela artikelserien om Kaj Munk, klicka på etiketten Kaj Munk nedan!

11 september 2007

Tanka

Alla bilderna
för sommarslut och höstgny
sparkar och grinar

men i badviken ruvar
en dimbank på allvaret.


Tanka är en japansk, stavelseräknande versform.

8 september 2007

Terror och förintelse/Stutthof (2)

När man stiger in genom ”Todestor”, dödsporten, har man det gamla lägret från perioden 1939-1942 framför sig: Till vänster bostadsbaracker, till höger karantänbaracken, snett bakom ligger kantinen och den sk bunkern med arrestlokaler. Längre fram fanns verkstäder och fler sjukbaracker. De är inte återuppförda. Inte heller köket eller magasinet för fångarnas tillhörigheter har byggts upp; de låg mitt i lägret.

Fram till maj 1940 omfattade detta äldre läger omkring fyra hektar (drygt fem fotbollsplaner) med ett tiotal träbaracker, som fångarna fick bygga själva. Fem år senare skulle lägerytan vara 30 gånger större. Lägret omgavs av dubbla taggtrådsstaket varav det inre var strömförande. På jämna avstånd stod vakttorn.

Från sommaren 1941, när det tyska anfallet på Sovjetunionen hade inletts, började en stor omvandling av Stutthof. De första sovjetiska krigsfångarna anlände; de vägrades juridisk status som krigsfångar och sattes i tungt tvångsarbete − för många ledde det till döden.

Sedan kom de sk uppfostringsfångarna. Det var personer som vägrat arbeta för tyskarna eller som saboterat arbetet. De kom inte bara från Polen utan från hela det tyskockuperade Europa. Femton procent av dem beräknas ha dött under ”uppfostringen”. Hela tiden anlände också nya grupper av tillfångatagna medlemmar av den polska motståndsrörelsen, t ex den underjordiska hemmaarmén, AK.

Den 23 november 1941 besökte SS-chefen Heinrich Himmler Stutthof. Det var vid den tiden som Hitler, enligt flera forskare, gav sin muntliga order om Förintelsen. Himmler beslöt att bygga ut lägret och ge det statlig status. Under 1942 blev judarna sedan för första gången den största kategorin av fångar i Stutthof.

Från 1943 kan Stutthof betraktas som ett internationellt läger. Hit fördes nu t ex en grupp intellektuella från Litauen, den 5 oktober kom 150 danska kommunister och den 14 december en transport med 265 norska poliser som vägrat tjänstgöra för Quislingregeringen. På hösten 1943 anlände en större grupp med judar. Det var 304 polacker från det likviderade gettot i Białystok. De som överlevde skickades efter ett par månader vidare till Auschwitz. Under hela 1943 infördes enligt inskrivningsboken totalt 11 017 fångar varav 1 358 var kvinnor. De flesta skickades snart vidare till andra läger.

Den mest genomgripande förändringen av Stutthof ägde rum 1944. Då kom plötsligt 75 000 människor. Av dem var 48 600 judar, som under andra halvåret anlände i 26 stora transporter, mestadels från Estland, Lettland och Litauen. Där hade tyskarna på grund av Röda arméns frammarsch tvingats stänga koncentrationslägren.

Judarnas ankomst var inte förberedd. Det sk judelägret i Stutthofs utkant var inte färdigbyggt. Fångarna, som mest bestod av kvinnor och barn, fick till en början sova i baracker som saknade både golv och tak. En del inkvarterades provisoriskt i det nybyggda lägerköket (det är fortfarande inte restaurerat; bilden).

Längst bort i det gamla lägret fanns ett krematorium och en gaskammare. De är båda restaurerade och kan besiktigas. Krematoriet användes första gången i september 1942. Året därpå fanns här två ugnar med en kapacitet på 10-11 lik per timme.

Gaskammaren är en murad, fristående byggnad, 8,5 x 3,5 meter och 2,5 meter hög. Den kom till på sommaren 1943 och användes till en början för att desinficera fångkläder. Sommaren därpå användes den för första gången för att döda polska partisaner och judar med gasen Zyklon-B. Stutthof hade till slut blivit en del av förintelsemaskineriet. Men kapaciteten räckte inte långt. En stor del av fångarna fördes vidare till Auschwitz-Birkenau.

Judelägret är idag fortfarande förbuskat och otillgängligt – en påfallande kontrast till de iordningställda äldre delarna av lägret. En skylt upplyser dock att mer än 16 000 judar här dog av hunger, sjukdomar och utmattning.

Finns det en outtalad tendens i informationen som ges i Stutthofs museum? Jag har svårt att värja mig mot ett sådant intryck. Museet berättar främst om Stutthof som del av den nazistiska terrorn mot den etniskt polska befolkningen. Synsättet följer sentida forskning som hävdar att Hitler hade ambitionen att deportera eller förinta hela den polska befolkningen, alltså både polska kristna och polska judar.

Enligt denna historiesyn har den stora uppmärksamheten på förintelsen av judarna skymt andra människors öde. Är det därför de polska museimyndigheterna nu låter judelägret i Stutthof växa igen och bli otillgängligt och delvis obegripligt?

Källor och litteratur: Janina Grabowska-Chałka, Stutthof, Historischer Wegweiser, Gdansk−Sztutowo 2004; Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt. Berlin 2006. Egna anteckningar från utställningen i Stutthof.

Anm.: Enligt forskarna i Stutthofs Museum användes gaskammaren från sommaren 1944 till november samma år. Omkring 2 000 personer dödades här. Det var både polska patrioter och judar från olika länder. Det vanligaste avrättningssättet i Stutthof var nackskott.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:
"Bort med polackerna!"/Stutthof
Befrielse och katastrof/Sutthof (3)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Artikel med anknytning till Stutthof: Till Riga för att dö

För att läsa hela artikelserien om Stutthof kan du även klicka på etiketten Stutthof nedan.

4 september 2007

Spegeln vid vändpunkten

Att avlöva egot och återvända till det djupa självet. Är det den nya, stora uppgiften när man passerat livets vändpunkt?

Jag mötte en man som påstod det.

Han heter Bernard Durel och är dominikanmunk. En stillsam man med vänlig, nästan blyg framtoning. Han talar med en mjuk, fransk brytning och jag hörde honom aldrig höja rösten.

Mötet ägde rum på den katolska kursgården Marielund på Ekerö, en halvtimmas bussresa från Stockholm. Där hade Bernard Durel nyligen en tredagarskurs under rubriken ”Om det öppna seendet och dess frukter”. Det handlade om meditation.

Bernard Durel växte upp i Frankrike, blev forskare inom kärnteknik, hamnade på något sätt i Algerietkriget och råkade i livskris som ledde till en ny inriktning i livet. Dominikanorden erbjöd nya värden, en ny färdriktning. Han blev munk och präst.

Men nästan lika viktig blev kontakten med japansk zenbuddism och meditation som han i dag har mångårig erfarenhet av. I Marielund presenterade han sig själv som ”halvbuddist”.

Vad var det egentligen han sade?

Så här uppfattade jag honom: Någonstans i mitten av livet upplever många människor att något inte står rätt till. Sedan barndomen har de byggt upp ett starkt ego med tydliga konturer, en yrkes- och familjeidentitet som de hållit fast vid. ”Anna Svensson” har förvandlats till ”fru Svensson”, som Durel uttryckte det.

Men ”fru Svensson” har blivit så dominerande att hon börjat skymma något annat, en dimension som var med från början, i barnets värld: det djupa självet, ”Anna”. Plötsligt gör sig Anna påmind med oroande frågor: Var det så här det skulle vara? Var detta allt? Är du sann mot dig själv?

Många som hamnar i en sådan osäker och otydlig situation söker sig till psykologin och terapeuterna. Mycket går där att utreda och kartlägga, men efterhand som kunskapen om det egna psykologiska landskapet ökar blir man paradoxalt nog bara en allt större gåta för sig själv. Terapin tycks aldrig nå ett tillfredsställande svar.

Enligt Bernard Durel beror det på att Anna inte kan kartläggas med medicinska eller psykologiska verktyg. De når bara kroppen och själen. Men Anna är den andliga dimensionen av Anna Svensson, den som kommer från Gud; människan är ju skapad till Guds avbild. Och Gud kan inte kartläggas, inte ens definieras.

För att åter öppna den skymda förbindelsen med det djupa andliga självet måste man börja demontera det stora, tydliga, självklara egot. Det är en process som går från ”att veta” till ”att inte veta”, rakt emot mycket som man dittills i livet strävat efter. Man måste lära sig att avstå, att ta ett steg åt sidan, att släppa det krampaktiga greppet. Där fru Svensson stod för ”att göra och att ha”, står Anna nu för ”att vara”.

Man är vid vändpunkten.

Det kan bli en skrämmande resa tillbaka. En gång utvecklade vi det där hårda, tydliga egot för att göra det möjligt att leva i vuxenvärlden. Det var en nödvändighet, för en del människor en fråga om att överleva som person. När det stora egot efter vändpunkten måste demonteras, försvinner den gamla tryggheten. Man kan uppleva att det inte längre finns någonting stabilt att hålla sig till. Man svävar fritt i universum. Men det visar sig att även det är möjligt.

För att underlätta resan tillbaka till Anna kan man meditera. Meditationen syftar just till ett nytt seende, det öppna seendet. I stillasittandet och tystnaden bråkar till en början egot. Tankar och minnen dyker upp, det är ofrånkomligt, men det gäller att inte gripa efter dem. De får passera, ungefär som båtarna på floden passerar medan vi i stället betraktar floden. I meditationen blir man en spegel som tillfälligt återger vad som händer utan att någonting blir kvar. Det stora, bullriga och pockande egot avlövas allt mer.

Men en förutsättning är att det finns ett ego att avlöva. Gör det inte det, löper man risken att gå under. Därför behöver man handledning, en vägvisare på den obekanta vägen tillbaka.

Här någonstans förlorar jag förmågan att beskriva förloppet. Jag misstänker att det bara ordlöst kan erfaras genom det öppna seendet. Man får helt enkelt pröva sig fram. Och vara tyst.

Den 14-16 december 2007 har Bernard Durel en ny meditationskurs på Marielund. Här en länk till kursgården:

http://www.marielund.org/

1 september 2007

Månadens haiku

Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.

Alajaure, augusti 2003


Förra månadens haiku