Haiku

Yttersta skäret
sjunker akterut
renspolat som ett öga.

Lars Ahlin och brottet/Omläst (3)

Efter förra artikeln om Lars Ahlins roman Din livsfrukt fick jag en upprörd kommentar från en vän. Hon skrev: ”Efter att ha umgåtts några dagar med Julittas handlande har jag tagit allt tydligare avstånd från henne. Ja, jag tycker att hon rent av handlar okristligt.”

Vad hade Julitta gjort? Hon hade resolut ingripit och förhindrat att Johannes gick till polisen och anmälde att han vådaskjutit en människa (se förra artikeln). Därmed medverkade hon utan tvivel till att dölja ett brott, kanske skulle den juridiska termen för hennes tilltag vara ”skyddande av brottsling”.

Hennes motiv för att handla på detta sätt kan för dagens läsare te sig futtigt: hon ville förhindra att Johannes muntliga förhör i studentexamen dagen därpå äventyrades (året är 1958). Men Julitta är en enkel, jordnära människa, som älskar sin skyddsling Johannes, och hon kan helt enkelt inte se något alternativ. För henne stod Johannes hela framtid på spel. Så hon handlade – och det blev fel. 

Vad vill Ahlin säga med detta? För honom förkroppsligar Julitta den kristna människans situation både i världen och i relation till sin Gud. I världen lever hon under många krav, lagar och ideal. Den juridiska lagen är bara ett av många värdesystem som mäter och dömer hennes handlingar. I denna djungel av krav och tidsbundna moraliska hierarkier är det helt enkelt inte möjligt att leva som en alltigenom ”god” människa. Hon kan aldrig överblicka konsekvenserna av sitt handlande. Därtill saknar hon en tillförlitlig moralisk kompass.

Julitta är medveten om sin mänskliga oförmåga. Den skulle kunna skapa förtvivlan och handlingsförlamning. Men det är hennes kristna tro som befriar henne till handling. Hon bryter mot den världsliga lagen och hon är beredd att ta konsekvenserna. Hon till och med syndar mot Gud. Men i hennes liv som kristen är domen och straffet en gång för alla lagda på Kristus, hon själv går fri. Hennes tro är, att hon för Kristi skull i Guds ögon skall räknas som rättfärdig - fast hon inte är det.

Därför handlar Julitta snabbt, praktiskt och frimodigt. Hon går in i Johannes brott, gör sig själv till en medbrottsling – och delar därmed hans börda enligt den kristna regeln ”bär varandras bördor!”. I världens ögon är detta obegripligt och utmanande. 

Än mer kontroversiellt blir det med Johannes slutliga öde. Han gifter sig med Lisbet. De upplever en svindlande, nästan sakramental kärlek och de får ett barn, Anna Maria. Men barnet får vid födelsen en hjärnskada som gör henne svårt handikappad för livet. Det klarar inte Lisbet; hon dömer sig själv för barnets olycka. Skuldkänslorna gör det omöjligt för henne att älska sitt barn. Den kristna vägen att vinna förlåtelse och samvetsfrid, som Julitta försöker förmedla, avvisar hon bryskt.

Men Johannes älskar sin dotter. Han skriver om hur han upptäcker sin egen kärleks resurser: ”Just henne, just Anna Maria var jag precis lämpad att ta hand om, älska, vårda, hysa omsorg om dag efter dag så länge jag levde. Hon var utpekad åt mig som en skänk, som den rätta gåvan, en föräring, en donation av livets välvilja. Jag skulle förvalta henne aktsamt som en ögonsten.”

Och han, Johannes, den intellektuelle ateisten, upptäcker mer av kärlekens väsen. Trots att hustrun aggressivt avvisar honom och talar om deras barn som ”en idiot”, flödar hans kärlek vidare även till henne. ”Jag hyser inte kärlek, jag äger den inte, jag råder inte över den. Det man hyser kan man avhysa, det man äger kan gå förlorat, det man råder över kan man mista herraväldet över. Men det man är kan endast döden krossa. Jag är kärlek.”

Men kärleken gör honom också sårbar, eller träffbar, som Ahlin brukar skriva. Och när hustrun Lisbet går in i en svår psykos och till slut tar sitt eget liv, sviktar tillvaron under hans fötter. Han får en allvarlig hjärtinfarkt och blir medveten om att även hans liv är på väg att ta slut.

Vad skall då ske med Anna Maria? Han kan inte tänka sig att lämna henne till en institution ”för att där passiviseras och bli behandlad som ett paket skämt kött”. Den lösning som han finner är att ta henne med sig i döden. Han skriver: ”Jag har inget val. Det är av kärlek jag tar min dotter med mig. Den kärleken kan jag inte svika. Jag förbjuder mig ett sådant avfall. Jag skulle kalla mig förrädare.”

Han dödar sin dotter och sedan sig själv. Ett barmhärtighetsmord. Är det motiverat? Är det en ofrånkomlig följd av hans kärlek? Eller är det ett rationellt beslut i Johannes intellektuella värld?  Fanns det verkligen inga andra alternativ? Led han av en tillfällig sinnesförvirring? Här kan man ha olika mening. Men med vilken måttstock skall vi mäta honom? Vem kan döma honom? 

För att svara på min väns upprörda kommentar i början av den här artikeln: nej, varken Julitta eller Johannes handlar kristligt. De hittar inga entydigt goda gärningar. Än mindre något gudomligt. De handlar båda som de kan, som människor.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

Det intellektuella projektet/Omläst

Kärlekens komplikationer/Omläst (2) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4) 
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Kärlekens komplikationer/Omläst (2)

Det är snart 30 år sedan jag läste Lars Ahlins roman Din livsfrukt för första gången. Jag var då en man mitt i karriären. Det var naturligt att jag fäste mig vid romanens huvudperson, Johannes, den unge intellektuelle, som kämpade för att definiera sig själv, hitta sin plats i de stora tänkarnas värld och ta kontrollen över sitt eget liv (se förra artikeln). 

Jag tyckte nog på den tiden att det var varje människas plikt att ta ställning, såväl i de stora livsfrågorna som i de aktuella politiska stridigheterna. Människans identitet var för mig, som för Johannes, ett livsavgörande pussel. Det gällde att få bitarna att falla på plats. När bilden till slut var klar och tydlig, skulle livet bli enkelt och rättframt att leva. Men så blev det ju aldrig.

När jag nu vid 72 års ålder läser om romanen ser jag tydligare Johannes ensamhet och självupptagenhet, krampaktigheten i hans kamp för en identitet. Han ser världen och människorna genom sitt intellekt och saknar egentlig kontakt med det pulserande, otyglade och motsägelsefulla livet. Även kärleken ter sig för honom som en utmaning för förnuftet.

Idag känner jag en viss faderlig ömhet för Johannes men han är inte längre den intressantaste romangestalten. Min uppmärksamhet söker sig i stället till en biperson: pigan Julitta. Hon är den som städar, handlar, lagar mat, tvättar underkläder och stryker skjortor – och när det krisar är det hon som mitt i natten brer smörgåsar, ordnar varm choklad och är beredd att lyssna. Kort sagt, det är Julitta som gör det möjligt för överklassfamiljens medlemmar att leva det liv som de lever – och de märker aldrig hennes livsinsats.

Så är det Julitta som tar hand om Johannes barndom. Hans pappa dog tidigt och mamman gick då in i en långvarig depression, kontakten med sonen blev begränsad och sårig. Men Julitta ser pojkens behov och kan komma honom till mötes. Hon är varm, praktisk och osentimental. Och hon är en troende lutheran som med anspråkslös självklarhet läser aftonbön med pojken varje kväll. 

Det är till henne Johannes går när han tar steget från barndomens tro till ungdomens förnekelse. Hon tar lugnt emot hans ateistiska bekännelse och möter honom med sin egen bekännelse till Jesus Kristus. Johannes svarar: ”Jag förstår inte vad du säger. Men du begriper när jag säger att jag är ateist.” Samtalet blir en naken, nästan sakramental kommunikation över den djupa klyftan. Och Julitta konstaterar: ”Du kan i alla fall inte hindra mig från att i det tysta be för dig.” 

Men Julittas kravlösa kärlek är inte okontroversiell. En tidig morgon kommer Johannes hem och bekänner för henne att han har skjutit en människa. Det var natten före de muntliga förhören i studentexamen och han kunde inte sova. Han följde en impuls, tog faderns gamla hagelbössa och cyklade ut till en soptipp för att skjuta råttor. Men en av råttorna visar sig, för sent, vara en människa; en man träffas av hans skott. Johannes ser – och smiter.

Vad göra? Johannes är nära att bryta samman; han vill gå till polisen och berätta vad som hänt. Men Julitta säger resolut nej. Att gå till polisen skulle rasera inte bara Johannes studentexamen utan hela hans liv. Hade någon sett? Nej. Och den skjutne var väl inte död? Nej, han blödde i ansiktet men hade rört på sig…

Julitta fattar beslut. Hon tar hand om hagelbössan, stoppar den i en säck, ger sig ut i den tidiga, folktomma morgonen och sänker den i ån.

En moraliskt försvarbar kärlekshandling? Johannes – och utan tvivel Ahlin själv – sätter in Julittas handling i hennes kristna sammanhang. Som kristen lever Julitta visserligen i denna världen, men inte av den. Ahlin skriver: ”Världen är människornas tillfälliga arrangemang, resultatet av hugskott och påhitt som förändras från tid till tid. Arrangemangen har tagit gestalt av slumpvisa värdehierarkier. I dem klättrar människorna för att vinna värdighet åt sina liv. Ideal tyranniserar dem oupphörligt.” 

För Julitta innebär det att människorna perverteras av det liv de tvingas leva. Men som kristen deltar Julitta inte i denna ”värdehasard”. Hon är insatt i ett annat sammanhang. Hon berömmer sig inte av sin styrka utan av sin svaghet. Ahlin skriver: ”Fastän alltid upptagen av arbete är hon obunden. Vad får hon då ut av sitt liv i världen? Hon höstar in en radikal frihet.” Det är en frihet att handla självständigt, som en vuxen människa med eget ansvar, utkastad i världen av Gud själv.

Detta är en central ahlinsk tankegång. Den är förstås djupt kontroversiell, men öppnar svindlande perspektiv på liv och moral, tro och död. I en artikel om aposteln Paulus, som publicerades i DN 1966, försökte Ahlin beskriva den kristnes oerhörda frihet. Han skrev: ”Hon [den kristne] vet att för henne var allt tillåtet, ty om den okända framtiden kunde hon ingenting veta – men sitt förstånd, sitt omdöme, sin kärlek lärde hon känna steg för steg. Därför handlade hon som hon gjorde. Därför står hon för sitt verk oavsett om det fälls eller frias…” Eller med en ahlinsk aforism: Den kristne är inte ansvarig inför världen – men för världen.

Referenser: Förutom romanen som kom ut på Bonniers 1987 även artikeln ”Världen blott värld” som publicerades i DN den 19 februari 1966, återgiven i Lars Ahlin, ”Sjung för de dömda”, Bonniers 1995.

Anm.: I artikeln förekommer anspelningar på bibelcitat. I 1 Kor. 7:29-32 finns resonemanget om att leva i världen men inte av den. Paulus skriver: ”Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga, och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut; och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger.” Och i 2 Kor 12:9-10 finns Paulus ord om att hellre berömma sig av sin svaghet: ”Men Herren har sagt till mig; ´Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.´ Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.”

Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:

Det intellektuella projektet/Omläst   
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4)
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Andra artiklar om Lars Ahlin är:
Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

Det intellektuella projektet/Omläst

När Lars Ahlins 600-sidiga roman Din livsfrukt låg på bokhandelsdiskarna 1987, var jag bland de första som kastade mig över den. Ahlin hade varit en av min ungdoms stora litterära upplevelser. Hans udda kombination av demokratisk socialism och luthersk teologi hade förändrat min syn både på Gud och människorna. Din livsfrukt var dessutom hans återkomst som romanförfattare efter tjugo års tystnad.

Romanen hade en överraskande huvudperson. Ahlins litterära figurer brukade vara jordnära människor ur arbetarklassen, inte sällan handikappade eller alkoholister. Men i Din livsfrukt kommer huvudpersonen från överklassen. Johannes Hansson är en ung skattejurist, uppvuxen i en högborgerlig familj och mångmiljonär genom arv. Han är dessutom uttalad ateist och en nykterist som avskyr romaner. Sommaren 1973 sätter han sig ner för att skriva sin egen livshistoria, 33 år gammal. 

Det är Johannes berättelse som är romanen. Hans språk är konstlöst och rakt på sak. Han säger själv att han saknar personlig stil eftersom han inte har något själsligt landskap att visa upp. ”Inför skriften är jag lika subjektfri som inför mitt arbete som jurist”, förklarar han. 

Men han har ett syfte med skrivandet. Han söker ett livsmål, han vill sluta vara en viljelös dressin som bara följer det utlagda spåret, han söker sin sanna identitet, sin livsfrukt. Johannes griper sig an uppgiften med enastående allvar och beslutsamhet.

Målet skall nås med intellektets hjälp; han lägger upp ett gigantiskt studieprogram. Han skall systematiskt läsa och utvärdera de stora filosoferna. Det blir en svindlande resa med Nietzsche, Kierkegaard, Sartre, Hume, Russell, Wittgenstein och många fler. Tydligt är att Ahlin här redovisar sin egen långa bildningsresa från arbetarhemmet i Sundsvall.

Och vad blir resultatet?

Nog finner han en livshållning som han kan stå för. Det sker framförallt i konfrontationen med Nietzsche. Johannes utgår från Nietzsches påstående att ”liv är vilja till makt” - och i så fall är maktviljan också definitionsmässigt rättfärdig. ”Ur sin starka, sunda och sköna natur skapar den förnäme sig själv, han är hård som en diamant och oskyldig som ett rovdjur”, anser Nietzsche. Och han frågar sig: ”Vad är det som är skadligare än någon last av vad slag det vara må? Medlidande med alla misslyckade och svaga!” Johannes tar starkt avstånd.

Hans huvudinvändning mot Nietzsche är att alla människor egentligen är del av alla andra människors liv. Vi tar hela tiden andra människors arbete i anspråk i komplicerade strukturer, likaväl som vårt eget arbete påverkar många andra, för oss okända människor långt borta. Dessa samband, som etablerar en global solidaritet, upptäcker aldrig Nietzsche.

Johannes formulerar sin egen syn i radikala frågor: ”Hur vinna en omfattande jämlikhet där våra olikheter kommer att framstå oförställda? Hur få alla att uppleva den omfattande sociala metaforiken, allas delaktighet i mångas liv i de dubbla rollerna av ställföreträdare och köpare? Hur ska en ny humanism kunna uppstå och en genetisk solidaritet vinna anklang?”

Med dessa visionära frågor är Johannes intellektuella projekt fullbordat. Han har positionerat sig i tänkarnas värld. Men vad har han egentligen uppnått? Några svar har han inte hittat. Är han själv hjälpt av sin vision? Är han förändrad? Slipper han nu att vara en viljelös dressin? Har han funnit sin identitet, sin livsfrukt?

Hans livshållning är visserligen tydligare men egentligen oförändrad. Han formade den redan tidigt tillsammans med en skolkamrat. De svärmade för socialism och radikal jämlikhet. Men den politiska övertygelsen krockade ända från början med Johannes egen klasstillhörighet. Någon politisk aktivist blir han aldrig - inte heller efter det stora studieprojektet. Hans revolutionära insatser begränsar sig till penninggåvor, må vara i miljonklassen, för behjärtansvärda ändamål. I övrigt fortsätter han att rösta med socialdemokraterna och hjälpa rika människor att undvika skatt. Han drar sig inte heller för att beröva sina hyresgäster deras levebröd när han och hans hustru behöver utrymme i sina fastigheter för egen affärsverksamhet. Han fortsätter att spela sin givna roll.

I själva verket liknar Johannes stora projekt andra intellektuellas ständiga försök att förvandla livet och människorna till abstraktioner som kan hanteras efter teorier. Dessa intellektuella ser sig som bättre vetande som kan tillåta sig att se ner på andra. Till slut blir livet för dem en kamp om makt, en kamp som är definitionsmässigt rättfärdig eftersom målet är nobelt, t ex jämlikhet och socialism. 

Så skulle Ahlin inte ha uttryckt sig. Men det är ett perspektiv som jag vid 72 års ålder plötsligt kan se. Romanen får ett eget liv, vid sidan om sin upphovsman och med ett budskap rakt in i vår egen tid. Läsaren får möjlighet att upptäcka att livet och identiteten inte formas av vad vi tänker utan av vad vi gör. Livsfrukten avslöjar.

I nästa artikel om denna stora roman skall jag söka den kraft som verkligen på djupet kan förändra.

Anm.1: Titeln Din livsfrukt syftar på den havande Marias besök hos sin släkting Elisabeth i Lukas första kapitel. Elisabeth utbrister: ”Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!” (Vers 42 i 1917 års översättning.) Ordet livsfrukt används i Bibeln på många ställen i betydelsen barn, arvinge. I Ahlins roman får Johannes och hans hustru ett barn med en allvarlig hjärnskada, Anna Maria. Mer om det i nästa artikel. Men det är också rimligt att tänka sig en syftning på Jesu ord i Matt. 17 om trädets frukt: ”Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. - - - Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” 

Anm.2: Ahlins och Johannes socialism skiljer sig från den traditionella marxism-leninismen. Johannes skriver t ex: ”Marxismen såg jag med olust på. Alltför många brott mot hela befolkningar förklarades och försvarades med frasen ´historisk nödvändighet´. Marx hade inte gett den minsta beskrivning på hur socialismen i praktiken ska genomföras sedan statsapparaten hade erövrats genom revolution. Proletariatets diktatur är detsamma som elitvälde.”

Artikeln är den första i en serie om Din livsfrukt. De andra är:

Kärlekens komplikationer/Omläst (2) 
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4)
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Andra artiklar om Lars Ahlin är:

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

Haiku

Skeppstross med ögla
avsliten, blekt och trådig –
uppsköljd på badstrand.

Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

De 900 sovjetiska flyktingarna som skeppades iväg från Gävle den 10 oktober 1944 försvann spårlöst österut (se förra artikeln). Bekanta i Sverige som väntade på ett livstecken hörde aldrig av dem. De blev som uppslukade av jorden.

Kvar i Sverige var emellertid hundratals flyktingar som också riskerade att bli utlämnade till Sovjetunionen. Och det kom hela tiden fler. Det var vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen den 19 september 1944 som skapade nya vågor av flyktingar.

Från norra Finland flydde ca 56 000 människor med bohag och boskap över Torne älv till Sverige. Det var huvudsakligen finska civila. Men bland dem fanns också ca 700 ingermanländare. Dessa var finsktalande lutheraner som hade bott i Ingermanland sydväst om sjön Ladoga. De var alltså sovjetiska medborgare.

Under kriget hade de först flytt undan Röda armén sydvästut till Estland. Därifrån skeppades de 1943-1944, i en gemensam finsk-tysk operation, över Finska viken till Finland, 63 000 människor, män, kvinnor och barn.

En del av dessa ingermanländare ställde upp som frivilliga både i den tyska och i den finska armén. De ville bekämpa den kommunistiska sovjetmakt som förföljt och terroriserat deras folkgrupp i många år. I Finland bildades den s k brödrabataljonen för balter, ingermanländare och sovjetiska krigsfångar som bytt sida. Brödrabataljonen stred mot Röda armén på Karelska näset.

När Finland emellertid förlorade fortsättningskriget och tvangs till vapenstillestånd i september 1944, krävde Sovjetunionen att alla sovjetmedborgare som deltagit i krigshandlingar skulle repatrieras, dvs återvända hem, frivilligt eller, om nödvändigt, med tvång.

De flesta, även de civila, valde faktiskt så småningom att återvända, även om graden av frivillighet varierade. Ca 1 500 flydde dock till Sverige, dels över Torne älv hösten 1944, dels i överlastade och nedisade fiskebåtar över Östersjön vid årsskiftet 1944-1945. En del kom i sina finska uniformer, andra försökte undvika identifiering genom att blanda sig med de civila flyktingarna.

I Sverige registrerades de som ryssar – inte som ingermanländska flyktingar. Och Sovjetunionen begärde genast en fullständig förteckning med namn och adress på alla sovjetmedborgare i Sverige.

I januari 1945 tog den svenska regeringen ställning till kraven. Man beslöt att lämna ut 784 flyktingars namn och adress i Sverige till den sovjetiska legationen i Stockholm. Dessa flyktingar hade inte varit öppet oppositionella mot Sovjetunionen och ansågs därför sakna skyddsbehov. Dock fick 737 personer sin identitet skyddad eftersom de ansågs vara politiska flyktingar, t ex för att de hade deltagit i strider mot Sovjetunionen.

Det som nu hände är en föga känd men outplånlig skamfläck i svensk flyktingpolitik. En sovjetisk repatrieringsdelegation anlände till Stockholm. Och den svenska regeringen tillät delegationens 15 medlemmar att resa fritt omkring i landet för att uppsöka flyktingarna. Det blev de beryktade s k ryssbesöken.

Många av ingermanländarna hade redan placerats ut på olika orter och fått arbete i jord- eller skogsbruk, men också i industrin som ropade efter arbetskraft. Nu fick de plötsligt besök av sovjetiska tjänstemän i sina bostäder eller på arbetsplatsen. De ovälkomna gästerna försökte med påtryckningar, lögner och direkta hot att få flyktingarna att återvända hem. Om de inte reste frivilligt skulle de bli utvisade från Sverige senare och få hårda straff vid hemkomsten, hette det. Straff väntade också familjemedlemmar som var kvar i Sovjetunionen.

Flyktingarna blev skräckslagna och förtvivlade. Många vägrade att tala med den sovjetiska personalen och försökte fly till hemlig ort eller rymde rent av till skogs. Svenska myndigheter ingrep inte. De informerade inte ens om flyktingarnas rättigheter. Sovjetunionen tilläts till och med att annonsera i svensk press om att alla sovjetmedborgare nu skulle återvända hem.

Till slut valde ca 180 personer att resa tillbaka till Sovjetunionen, det var mindre än en fjärdedel av dem som fått sin identitet avslöjad.

Vad tänkte den svenska regeringen göra med resten? Sveriges utrikesminister Östen Undén (s) ansåg att ca 500 inte kunde betraktas som politiska flyktingar och att de därför borde skickas iväg. Sovjetunionen hade ju lovat att ingermanländarna skulle få återvända till sina hemtrakter och Undén litade på löftet.

Men det kom skakande vittnesmål om vad som verkligen hände flyktingar som återvände. De berättade om konfiskerad egendom, deportationer och tvångsarbete. I juni 1946 beslöt regeringen till slut att ge alla kvarvarande ingermanländare i Sverige politisk asyl.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga, Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Sverigeingermanländarnas historia, utgiven av Sveriges ingermanländska riksförbund, Borås 2000. Ingermanland – om land och folk, Red. Sulo Huovinen, Stockholm 1993. Ingermanländarna 60 år i Sverige, Symposiet i Örebro den 18 juni 2005, Red. Eric de Geer och Vera Lif, Uppsala 2007.

Anm.1: Landskapet Ingermanland vid floden Nevas utlopp i Finska viken och med Narva som centralort blev svenskt vid freden i Stolbova 1617. Den rysk-ortodoxa befolkningen flydde österut och finska lutheraner flyttade in. Ryssarna erövrade Ingermanland 1703 och S:t Petersburg började byggas. I freden i Nystad 1721 blev Ingermanland även formellt ryskt. Den finska befolkningen trängdes undan av nyinflyttade ryssar. Finnarna, dvs ingermanländarna, var sedan livegna till 1861. Vid ryska revolutionen 1917 flydde ca 8 000 ingermanländare till Finland. Narva tillfördes 1919 det nyupprättade Estland. Under 1920- och 1930-talen fördrevs mellan 40 000 och 70 000 ingermanländare österut, bl a till Sibirien. 1937 blev minst 13 000 arkebuserade för att de påstods vara "kulaker". 63 000 kvarvarande evakuerades 1943-1944 till Finland.Därifrån återvände ca 55 000 till Sovjetunionen efter kriget. De trodde att de skulle få komma tillbaka till hembygden, men det fick de inte.

Anm.2: Ungefär 5 000 ingermanländare flydde till Sverige från krigsslutet till början av 1950-talet. Den här artikeln handlar emellertid bara om de ca 1 500 som kom 1944-1945 och som tvangs uppleva osäkerheten om huruvida de kunde bli kvar i Sverige eller skulle tvingas tillbaka till Sovjetunionen. Regeringsbeslutet sommaren 1946 öppnade för en ny, tryggare våg av ingermanländska flyktingar från Finland till Sverige.

Anm.3: I Sverige fanns vid den här tiden också ca 30 000 baltiska civila flyktingar. De fick också stanna i Sverige.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Ryssutlämningen (1)
Ryssutlämningen (2) 

Ryssutlämningen (2)

Sovjetunionen begärde alltså den 4 oktober 1944 att alla sovjetiska flyktingar i Sverige skulle utlämnas (se förra artikeln). Det utlöste ett tvivelaktigt och svekfullt dubbelspel av den svenska regeringen.

Å ena sidan var det helt klart att Sverige hade samma önskan som Sovjetunionen: alla flyktingar borde sändas hem. Å andra sidan var problemet att alla faktiskt inte ville ”hem” till ett land där de riskerade långvariga straff för att de givit sig som krigsfångar. Det gällde för den svenska regeringen att få även dessa motvilliga att ge sig av – helst utan tvång.

Den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, skrev hem till Utrikesdepartementet: ”Med ett smidigt handlag tror jag ej att regeringen behöver ställas inför frågan, huruvida någon slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater.”

Det smidiga handlaget visade sig innebära att svenska myndigheter medvetet undvek att informera om möjligheten att begära asyl. Flyktingarna skulle ges intrycket att inget alternativ till hemsändning fanns. Samtidigt tillät svenskarna obegränsad sovjetisk propaganda i lägren. Enligt denna skulle inget ont hända dem som återvände, men för dem som ville stanna i Sverige väntade repressalier – även mot anhöriga i Sovjetunionen. Det spreds också rykten om att Sverige hade avtalat med Sovjetunionen att så småningom utlämna också dem som ville stanna. Politiken skapade en stor osäkerhet och oro bland flyktingarna.

Till slut ville de flesta återvända. Men för många bottnade denna önskan i en illusion om det öde som väntade dem, skriver forskaren Anders Berge. En illusion som den svenska regeringen varit med om att skapa.

Den 1 oktober, alltså redan tre dagar före Sovjetunionens formella begäran om utlämning, införde de svenska myndigheterna ett strikt rymningsförbud i lägren. De som hade lyckats rymma före detta datum skulle betraktas som politiska flyktingar och få stanna i Sverige, men de som försökte rymma senare skulle infångas och utlämnas med våld. Utlämningen planerades i samarbete med sovjetisk personal till den 10 oktober.

Från lägret i Lissma rymde nu 11 ryssar, från Abborrtjärn 3 och från Krampen 6. De jagades med hundpatrull. Instruktionen från de svenska myndigheterna löd: ”Transporten av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart.”

Natten mellan den 9 och 10 oktober fördes ca 900 flyktingar från de olika lägren till Skinnskatteberg. Där väntade svenska och sovjetiska tjänstemän och ett långt tågsätt. Under embarkeringen lyckades ytterligare några flyktingar rymma. När de andra hade kommit upp på tåget låstes vagnarna utifrån. I en vagn reste tjänstemän från den sovjetiska legationen i Stockholm.

På morgonen nästa dag anlände tåget till Gävle hamn där Sveabolagets ångare Örnen och Warjo väntade. Hela hamnområdet var avspärrat. Dagens Nyheter hade fått svenska myndigheters särskilda tillstånd att fotografera händelseförloppet för senare publicering. Men landshövding Rickard Sandler (s), som övervakade operationen, drog tillbaka tillståndet efter sovjetiska påtryckningar.

Embarkeringen blev stökig. Flera flyktingar gjorde motstånd och måste släpas ombord. En hoppade från båten ner på kajen och omkom. Tre rymlingar infångades och fördes tillbaka i handbojor. Det stod helt klart att utlämningen inte var frivillig. Sovjetisk personal tilläts utöva våld mot sina egna landsmän på svensk mark.

På kvällen den 10 oktober 1944 avseglade de båda ångarna från Gävle med kurs mot Åbo. Ombord fanns ca 900 ryska soldater, bland dem även 130 av de 164 marinsoldaterna som hållits i militärlägret Byringe utanför Strängnäs. De 34 som hade skrivit till kung Gustav V och begärt asyl fick stanna i Sverige.

Hur gick det för de utlämnade? Det finns ett enda längre och trovärdigt vittnesmål. Den ukrainske soldaten Anatolij Emets skrev ner sina minnen och intervjuades 1999 av journalisten Hans Lundgren.

Enligt Emets ville de flesta stanna i Sverige men vågade inte säga det av rädsla för repressalier mot anhöriga i Sovjetunionen. När båtarna lade till i Åbo väntade civilklädda NKVD-män, alltså den sovjetiska säkerhetstjänsten, på kajen. Flyktingarna stuvades in i godsvagnar för vidare transport österut, till Sovjetunionen.

De fördes till taggtrådsinhägnade filtreringsläger i Viborg och Kalinin. Där utsattes de för långa förhör av det sovjetiska kontraspionaget. En del hamnade sedan i tvångsarbete på en vagnbyggnadsfabrik medan andra skickades till gasledningsbygget Saratov-Moskva.

Emets försökte fly tillbaka till Sverige men blev infångad och dömd till 10 års arbetsläger för förräderi mot fosterlandet. Han frigavs först 1955. Det finns anledning att tro att många av flyktingarna gick liknande öden tillmötes.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum, 2008. Ulf Ivar Nilsson, Folk och rövare i Gävle stad, Gävle 2005.

Anm.1: För att förstå det tankesätt som gällde inom Sveriges utrikesförvaltning kan man citera lite mer ur det brev som sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, sände till utrikesrådet Eric von Post på UD den 25 september 1944: ”Jag skulle också anse tillrådligt att interneringsbefälet gör klart för mannarna, att tiden för deras hemresa till fosterlandet snart är inne och att återfärden kommer att ordnas kollektivt i samråd med ryska legationen.” Söderblom försäkrar: ”Inget ont skall vederfaras dem. I Sovjet behövs alla friska armar för återuppbyggnadsarbetet”, och han fortsätter: ”Det är svårt att föreställa sig, att ryska soldater, som vid tyskarnas inträngande i Balticum räddat sig över till Sverige, eller som flytt ur krigsfångenskap från Tyskland, Finland och Norge, skulle kunna göra sannolikt, att de äro politiska flyktingar. I själva verket är det väl helt enkelt så, att de föredraga att bo i Sverige av personliga skäl. Härigenom utsätta de sitt hemland för en prestigeförlust och oss för risken att ådraga oss ryskt missnöje om vi villfara deras önskan. Juridisk eller moralisk förpliktelse att göra detta föreligger uppenbart ej.” Min kursivering.

Anm.2: Filtreringsläger kallades de sovjetiska läger där hemvändande soldater förhördes innan de placerades ut i arbetsläger eller fängelser i Gulagsystemet eller rent av arkebuserades. 

Anm.3: Den svenska regeringen ville hela tiden hantera frågan om utlämningen utan att behöva fatta formella beslut som skulle kunna bli offentligt kända och skapa opinion. Det var just genom att samarbeta nära med Sovjetmakten som man kunde undvika detta. Därför finns det idag inga dokument som redovisar beslut eller regeringens resonemang. Allt kommunicerades muntligt. Det är därför som Staffan Söderbloms brev till UD  (ovan) är så betydelsefullt. Det ger en inblick i UD:s och regeringskretsens avsikter - som man alltså egentligen ville hålla hemliga både för samtiden och för historien.

Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:

Ryssutlämningen(1)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen

Ryssutlämningen (1)

Under andra världskriget och strax därefter kom det ca 4 000 sovjetryska flyktingar till Sverige. En del av dem flydde från tyska krigsfångeläger i Norge. Andra sökte sig till Sverige från Finland eller Tyskland. En mindre grupp sovjetiska militärer hade flytt från Estland när tyskarna kom dit 1941.

Hur skulle den svenska regeringen hantera dessa flyktingar när kriget gick mot sitt slut? Normalt borde krigsfångar repatrieras, dvs sändas till sina hemländer, så snart som det var möjligt. Men i det neutrala Sverige var sovjetryssarna inte längre krigsfångar utan flyktingar. Formellt fanns det därför inget hinder om Sverige ville ge flyktingarna asyl.

Och när det gällde sovjetiska flyktingar fanns det goda skäl att överväga asyl. I Sovjetunionen var det nämligen sedan 1941 landsförräderi att ge sig som krigsfånge. En sovjetisk soldat skulle spara sista kulan till sig själv, hade Stalin förklarat. Återvändande sovjetiska krigsfångar riskerade därmed många år i arbetsläger eller rentav dödsstraff. Detta kände såväl flyktingarna som den svenska regeringen väl till.

Många av ryssarna som flydde till Sverige från Norge i krigets slutskede gjorde det just för att undvika risken att hamna i en sovjetisk ockupationszon eller att bli utlämnade till Sovjet av de västallierade. I Finland fanns det tusentals ingermanländare som tidigare flytt från Sovjetunionen och som riskerade att bli deporterade tillbaka dit när Finland tvangs att kapitulera 1944. Ca 1 500 av dem flydde till Sverige.

Den sovjetiska legationen i Stockholm krävde att Sverige skulle lämna information om alla sovjetiska flyktingar i landet. Dessa skulle föras samman till särskilda läger för att isoleras från den svenska lokalbefolkningen. Och inte nog med det: de sovjetiska myndigheterna krävde direkt sovjetisk kontroll och ledning av lägren.

Den svenska regeringen biföll de flesta av kraven. En rad läger upprättades i Mellansverige. Flera av dem fanns i närheten av Skinnskatteberg i Bergslagen, t ex Krampen, Baggå och Abborrtjärn. Utanför Strängnäs fanns Byringe-lägret för militärflyktingar, alltså soldater som flytt till Sverige utan att först ha varit krigsfångar, och i Huddinge, söder om Stockholm, uppsamlingslägret Lissma.

Ledningen för lägren blev formellt delad mellan en svensk och en sovjetisk förman. Men i praktiken var lägren underställda den sovjetiska legationen. Flyktingarna arbetade i skogen eller med vägbyggen, men de fick inte behålla sin arbetsförtjänst - den tog de sovjetiska funktionärerna hand om. De fick inte ha radio, fira gudstjänst eller se andra tidningar än sovjetiska. Sovjettjänstemän bedrev en intensiv propaganda i lägren och trakasserade alla som visade tecken på opposition eller antydde att de inte ville återvända till Sovjet. Vid flera tillfällen blev oliktänkande misshandlade.

Anders Berge, som skrivit en forskningsrapport om lägren, säger att det handlade om ”en totalitär stat som sökte ställa flyktingar under sin diktatur redan på svensk mark”. I Lissma-lägret förekom det till och med att man flaggade med den sovjetiska flaggan.

Men bara ett läger var avspärrat. Det var militärlägret i Byringe. Det omgavs med dubbla taggtrådsstängsel, bevakades från vakttorn med strålkastare och patrullerades med hund. Där fanns 164 marinsoldater som flytt från Estland. Bland dem uppstod våldsamma motsättningar. 34 av flyktingarna deklarerade öppet att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kung Gustav V och begärde asyl. Det blev nödvändigt att dela lägret för att undvika slagsmål och misshandel.

I de andra lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. Det förekom till och med festligheter med dans tillsammans med ortens unga damer. En del flyktingar fick, efter svenska påtryckningar, särskilda tillstånd att arbeta i vanliga civila företag och knöt därmed vänskapliga kontakter med svenskar. Ett mindre antal flyktingar passade på tillfället att rymma.

Dessa rymlingar ställde den svenska regeringens flyktingpolitik på prov. Skulle de föras tillbaka till lägren med våld och utsättas för den sovjetiska ledningens bestraffningar eller skulle de betraktas som politiska flyktingar som kunde få asyl i Sverige?

Regeringens principiella hållning var ytterst oklar och vacklande. Egentligen ville Sverige att alla sovjetiska flyktingar skulle återvända ”hem”. Man deklarerade till och med att Sverige och Sovjetunionen hade gemensamma intressen i denna fråga. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med den starke och segerrike grannen i öster.

Å andra sidan ville man slippa fatta något officiellt beslut om utlämning. Det skulle inte se bra ut och kunde skapa politisk opposition i Sverige. I detta läge begärde Sovjetunionen den 4 oktober 1944 att alla flyktingar omedelbart skulle utlämnas.

Fortsättning följer i flera artiklar.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992; Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum 2008.

Anm. 1: Åren 1939–1945 hade Sverige en samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Statsminister var Per Albin Hansson (s), utrikesminister Christian Günther (oberoende), socialminister Gustav Möller (s) och finansminister Ernst Wigforss (s). Möller och Wigforss anses ha varit särskilt lyhörda för Sovjetunionens önskemål. Flyktinglägren sorterade under socialdepartementet. Där arbetade även Tage Erlander (s), som 1946 blev svensk statsminister.

Anm. 2: Till Sverige flydde vid den här tiden också drygt 30 000 civila balter. Stalin begärde att även dessa skulle utlämnas, men det vägrade den svenska regeringen. De flesta av balterna fick därmed stanna i Sverige. Bara ett par hundra som betraktades som ”suspekta” hölls i läger. Den sk baltutlämningen 1946 omfattade endast balter som kommit till Sverige i militäruniform och som hade kämpat med tyskarna mot Sovjetunionen. Det var 146 personer. Samtidigt utlämnades 2 372 tyska soldater.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen (2)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen

 

Haiku

En grå dag, en grå.
En dag. En grå dag. En grå
dag. En grå dag. En.

Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Under min sjukdomstid har jag haft en diktsamling som följeslagare: Inget andetag är det andra likt (Bonniers 2011) av poeten, akademiledamoten och språkvetaren Jesper Svenbro. 

Som så ofta hos Svenbro utgår dikterna från en mycket påtaglig händelse, den här gången hans hjärnblödning för några år sedan. Han sitter framför datorn och har just laddat hem ett nytt grekiskt typsnitt när allt blir svart. Hustrun förstår vad som händer, är handlingskraftig och ser till att han genast får vård.

Han hamnar i en sjuksäng på neurologen i en fransk småstad. Där ser han, som i en disig dröm någonstans mellan liv och död, hur han skriver ut Fader vår på datorn. Han skriver på grekiska. Och han lägger märke till en anspråkslös detalj: grekiskans spiritustecken blir noga markerade i texten. Spiritustecknet är en liten apostrof som på svenska skrivs ut som ett ”h” – andningens konsonant.

Och här börjar en resa in i bönens värld. För andningens konsonant vidgar perspektivet och en ny mening öppnar sig i texten. Spiritus är ju latin och betyder luft, vindfläkt men också andhämtning och själ. Steget är kort till Spiritus Sanctus, den Helige Ande, som ger nytt liv inte bara åt orden. Hela tillvaron får ett nytt och dramatiskt djup. Inget andetag är längre det andra likt.

Helig läsarens andedräkt

som väcker Guds ord till liv.
Helig meningens födelse.
Och oförlåtligt smädandet av den Helige Ande.

Men denna erfarenhet är ingen självklarhet. I synnerhet inte för svenska läsare. Som världens mest sekulariserade land är Sverige extremt. Här har de flesta människor förlorat sin andliga dimension. Hur skriver man om resan in i bönens värld för människor med ett sådant handikapp?

Svenbro hittar en väg för att han själv länge var en av dessa som någonstans i ungdomens självtillräckliga  inskränkthet förlorade barnets andliga förmåga. Nu måste allt läras från början, precis som det är för strokepatienten. Som detta till synes enkla att gå:

Fotsulans möte med marken,

som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds.

I simbassängen rör han sig försiktigt framåt på den skrovliga bottnen, just så som han också på nytt rör sig trevande framåt i de gamla bibeltexterna. Han blir den långtidssjuke i Betesda som inte kan ta sig ner i det helande badet själv. Men han möter en märklig man som ställer den avgörande frågan: ”Vill du bli frisk?” (Joh. 5:6) 

Gång på gång bryter det gudomliga på detta sätt igenom i konvalescentens vardag. Och när han för första gången kan gå ut i havet och ta några simtag stiger jublet:

Jag kan simma! Ville jag ropa

överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Detta är den goda nyheten om bönens födelse, om att, som ett barn, våga lita på dess möjlighet. Erfarenheten är oväntad och hisnande. Men upptäckten att simtagen bär innebär samtidigt att lämna något bakom sig, att ge upp den ängsliga koncentrationen på själva simmandet. Svenbro ser nödvändigheten:

Hur länge ska jag älta berättelsen om min räddning?

Hur länge ska jag använda den
som förevändning
för att vistas
i min självupptagenhets rum?

Den självupptagna bönen är den första som låter sig upptäckas. Den handlar helt naturligt om de egna behoven, om hälsa, skydd, framgång, lycka etc. Men stannar den där förvandlas den lätt till vad Svenbro kallar ”min självömkans metafor”. Bönen söker sig i stället av sin egen centrifugala kraft vidare, ut från egot. Den förvandlas alltmer till en lovsång till Gud och till en upptäckt av alla dessa andra människor omkring oss. Slutligen klingar Svenbros dikt som en modern psaltarpsalm:

Jag har lämnat min redogörelse

som jag kallat mitt ´vittnesbörd´
Så var det.
Det får räcka,
också om det skulle finnas
annat att tillägga.
Jag befinner mig på lovsångens väg
som jag alltid önskade gå.
Färgerna lyser.
Vårhimlen doftar.
De vita molnen är din fotsida klädnad,
o, Gud.
Äntligen har jag kommit ut i det fria.
Landskapet ekar av människors steg.
Amen.

Se även: Om en gömd skatt/Jesper Svenbro