Sovjetunionen
begärde alltså den 4 oktober 1944 att alla sovjetiska flyktingar i Sverige
skulle utlämnas (se förra artikeln). Det utlöste ett tvivelaktigt och svekfullt
dubbelspel av den svenska regeringen.
Å ena sidan var
det helt klart att Sverige hade samma önskan som Sovjetunionen: alla flyktingar
borde sändas hem. Å andra sidan var problemet att alla faktiskt inte ville
”hem” till ett land där de riskerade långvariga straff för att de givit sig som
krigsfångar. Det gällde för den svenska regeringen att få även dessa motvilliga
att ge sig av – helst utan tvång.
Den svenske
ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, skrev hem till Utrikesdepartementet:
”Med ett smidigt handlag tror jag ej att regeringen behöver ställas inför
frågan, huruvida någon slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa
soldater.”
Det smidiga
handlaget visade sig innebära att svenska myndigheter medvetet undvek att
informera om möjligheten att begära asyl. Flyktingarna skulle ges intrycket att
inget alternativ till hemsändning fanns. Samtidigt tillät svenskarna obegränsad
sovjetisk propaganda i lägren. Enligt denna skulle inget ont hända dem som
återvände, men för dem som ville stanna i Sverige väntade repressalier – även
mot anhöriga i Sovjetunionen. Det spreds också rykten om att Sverige hade
avtalat med Sovjetunionen att så småningom utlämna också dem som ville stanna.
Politiken skapade en stor osäkerhet och oro bland flyktingarna.
Till slut ville
de flesta återvända. Men för många bottnade denna önskan i en illusion om det
öde som väntade dem, skriver forskaren Anders Berge. En illusion som den
svenska regeringen varit med om att skapa.
Den 1 oktober,
alltså redan tre dagar före Sovjetunionens formella begäran om utlämning,
införde de svenska myndigheterna ett strikt rymningsförbud i lägren. De som
hade lyckats rymma före detta datum skulle betraktas som politiska flyktingar
och få stanna i Sverige, men de som försökte rymma senare skulle infångas och
utlämnas med våld. Utlämningen planerades i samarbete med sovjetisk personal
till den 10 oktober.
Från lägret i
Lissma rymde nu 11 ryssar, från Abborrtjärn 3 och från Krampen 6. De jagades
med hundpatrull. Instruktionen från de svenska myndigheterna löd: ”Transporten
av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart.”
Natten mellan
den 9 och 10 oktober fördes ca 900 flyktingar från de olika lägren till
Skinnskatteberg. Där väntade svenska och sovjetiska tjänstemän och ett långt
tågsätt. Under embarkeringen lyckades ytterligare några flyktingar rymma. När
de andra hade kommit upp på tåget låstes vagnarna utifrån. I en vagn reste
tjänstemän från den sovjetiska legationen i Stockholm.
På morgonen
nästa dag anlände tåget till Gävle hamn där Sveabolagets ångare Örnen och Warjo
väntade. Hela hamnområdet var avspärrat. Dagens Nyheter hade fått svenska
myndigheters särskilda tillstånd att fotografera händelseförloppet för senare
publicering. Men landshövding Rickard Sandler (s), som övervakade operationen,
drog tillbaka tillståndet efter sovjetiska påtryckningar.
Embarkeringen
blev stökig. Flera flyktingar gjorde motstånd och måste släpas ombord. En
hoppade från båten ner på kajen och omkom. Tre rymlingar infångades och fördes
tillbaka i handbojor. Det stod helt klart att utlämningen inte var frivillig.
Sovjetisk personal tilläts utöva våld mot sina egna landsmän på svensk mark.
På kvällen den
10 oktober 1944 avseglade de båda ångarna från Gävle med kurs mot Åbo. Ombord
fanns ca 900 ryska soldater, bland dem även 130 av de 164 marinsoldaterna som
hållits i militärlägret Byringe utanför Strängnäs. De 34
som hade skrivit till kung Gustav V och begärt asyl fick stanna i Sverige.
Hur gick det för
de utlämnade? Det finns ett enda längre och trovärdigt vittnesmål. Den
ukrainske soldaten Anatolij Emets skrev ner sina minnen och intervjuades 1999
av journalisten Hans Lundgren.
Enligt Emets
ville de flesta stanna i Sverige men vågade inte säga det av rädsla för
repressalier mot anhöriga i Sovjetunionen. När båtarna lade till i Åbo väntade
civilklädda NKVD-män, alltså den sovjetiska säkerhetstjänsten, på kajen.
Flyktingarna stuvades in i godsvagnar för vidare transport österut, till
Sovjetunionen.
De fördes till
taggtrådsinhägnade filtreringsläger i Viborg och Kalinin. Där utsattes de för
långa förhör av det sovjetiska kontraspionaget. En del hamnade sedan i
tvångsarbete på en vagnbyggnadsfabrik medan andra skickades till
gasledningsbygget Saratov-Moskva.
Emets försökte
fly tillbaka till Sverige men blev infångad och dömd till 10 års arbetsläger
för förräderi mot fosterlandet. Han frigavs först 1955. Det finns anledning att
tro att många av flyktingarna gick liknande öden tillmötes.
Referenser:
Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska
flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Hans Lundgren, Krampen.
Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum, 2008.
Ulf Ivar Nilsson, Folk och rövare i Gävle stad, Gävle 2005.
Anm.1: För att
förstå det tankesätt som gällde inom Sveriges utrikesförvaltning kan man citera
lite mer ur det brev som sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, sände till
utrikesrådet Eric von Post på UD den 25 september 1944: ”Jag skulle också anse
tillrådligt att interneringsbefälet gör klart för mannarna, att tiden för deras
hemresa till fosterlandet snart är inne och att återfärden kommer att ordnas
kollektivt i samråd med ryska legationen.” Söderblom försäkrar: ”Inget ont
skall vederfaras dem. I Sovjet behövs alla friska armar för
återuppbyggnadsarbetet”, och han fortsätter: ”Det är svårt att föreställa sig,
att ryska soldater, som vid tyskarnas inträngande i Balticum räddat sig över
till Sverige, eller som flytt ur krigsfångenskap från Tyskland, Finland och
Norge, skulle kunna göra sannolikt, att de äro politiska flyktingar. I själva
verket är det väl helt enkelt så, att de föredraga att bo i Sverige av
personliga skäl. Härigenom utsätta de sitt hemland för en prestigeförlust och
oss för risken att ådraga oss ryskt missnöje om vi villfara deras önskan.
Juridisk eller moralisk förpliktelse att göra detta föreligger uppenbart ej.”
Min kursivering.
Anm.2:
Filtreringsläger kallades de sovjetiska läger där hemvändande soldater
förhördes innan de placerades ut i arbetsläger eller fängelser i Gulagsystemet
eller rent av arkebuserades.
Anm.3: Den svenska regeringen ville hela tiden hantera frågan om utlämningen utan att behöva fatta formella beslut som skulle kunna bli offentligt kända och skapa opinion. Det var just genom att samarbeta nära med Sovjetmakten som man kunde undvika detta. Därför finns det idag inga dokument som redovisar beslut eller regeringens resonemang. Allt kommunicerades muntligt. Det är därför som Staffan Söderbloms brev till UD (ovan) är så betydelsefullt. Det ger en inblick i UD:s och regeringskretsens avsikter - som man alltså egentligen ville hålla hemliga både för samtiden och för historien.
Artikeln är nr 2
i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen(1) Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna
Se även:
