Tyskutlämningen (2)

Den 19 november 1945 avslöjades regeringens planer på att utlämna ca 2 700 i Sverige internerade tyskar och balter till Sovjetunionen (se förra artikeln). Därefter följde dramatiska händelser i snabb takt.

Ett sovjetiskt transportfartyg, Cuban, och två minsvepare var på väg till Trelleborg. En utlämning planerades till den 28 november. I lägren inledde balterna genast en hungerstrejk och tyskarna följde strax efter. De svenska myndigheterna svarade genom att drastiskt förstärka den militära bevakningen kring lägren. Med tusentals soldater spärrades de av från yttervärlden. Och soldaterna fick rätt att använda sina skjutvapen mot de obeväpnade internerna. Det var ett klart brott mot Genèvekonventionen.

Pressen hade varit föga intresserad av de f d soldaterna i den tyska krigsmakten. Men när det stod klart att det bland dem fanns ca 160 balter som riskerade att utlämnas till Sovjetunionen, inleddes en intensiv rapportering som i sin tur skapade en opinionsstorm. Protestmöten och demonstrationer arrangerades plötsligt över hela landet.

Men de upprörda känslorna gällde bara balterna, tyskarnas situation diskuterades inte. När en kyrklig delegation fick företräde hos utrikesminister Östen Undén frågade denne om uppvaktningen även gällde tyskarna. Biskop Manfred Björkquist svarade, att man naturligtvis önskade att inte heller tyskarna skulle utlämnas, men ”vår uppgift gäller balterna”. Undén avfärdade önskemålen och underströk för biskopen att Sovjetunionen minsann var en rättsstat.

De internerade tyskarna skrev till kungen, regeringen, riksdagens talmän, Röda korset, ärkebiskop Eidem, påven, Folke Bernadotte och många fler. De hänvisade framför allt till Genèvekonventionens stadgande i artikel 75: ”Under alla förhållanden skall repatriering av fångar ske så snart som möjligt sedan fred inträtt.” När tyskarna försökte vända sig till den svenska pressen genom TT censurerade myndigheterna deras uttalande och strök ner det radikalt.

Kung Gustaf V, som ansågs vara tyskvän, engagerade sig och skrev ett brev direkt till Stalin. Men även hans vädjan gällde bara balterna. Och Stalins svar var ett klart nej. Ryssarna förväntade sig tvärtom att Sverige skulle stå fast vid sina utfästelser från den 15 juni om att alla skulle utlämnas.

Den borgerliga pressen teg om tyskarna men var nära nog enig emot en utlämning av balterna. Bland socialdemokratiska tidningar fanns det emellertid de som stödde regeringen. Utlämningen av alla var viktig för att utveckla samarbetet med Sovjetunionen, ansåg t ex Aftontidningen och Morgon-Tidningen. De såg balter och tyskar som kollektivt ansvariga för kriget. Och de borgerliga svenskar som försökte försvara balterna utmålades som nazisympatisörer.

Till och med LO:s styrelse, landssekretariatet, tog kraftigt avstånd från dem som försökte rädda balterna. LO kallade opinionen för ”propaganda” som med ”dunkla politiska syften” försökte att ”hos Sovjetunionen uppväcka misstroende mot Sverige och de svenska statsmakternas ärliga vilja att bevara goda och vänskapliga relationer med Sovjetryssland”.

Svenska murarförbundet i Stockholm gjorde ett tydligt offentligt uttalande: ”Hela den svenska arbetarklassen [måste] obönhörligen kräva, att landet göres fritt från den nazistiska hydran.”

En enda tidning ställde upp inte bara för balterna utan även för de internerade tyskarna, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, GHT. Tidningen ansåg att tyskarna sex månader efter krigets slut inte gärna kunde betraktas som militärpersonal. De var i stället uppenbarligen politiska flyktingar. Och om någon av dem skulle anklagas för krigsbrott måste det ske en individuell prövning av den saken. En individ kunde inte straffas bara för att han tillhörde ett folk som ansågs brottsligt. Ännu orimligare vore att straffa någon för att han tillhört en viss krigsmakt, ansåg Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

GHT:s försvar för de internerade tyskarna var anmärkningsvärt, inte minst eftersom tidningen under hela kriget drivit en konsekvent och kraftfull anti-nazistisk kampanj. Att man nu, mot en mäktig opinion, kunde hålla huvudet kallt och göra skillnad mellan ”tysk” och ”nazist” var en intellektuell och moralisk prestation.

I den övriga pressen kallades emellertid GHT:s synpunkter antingen nedlåtande för ”medlidandeskampanj” eller förtegs helt och hållet. Curt Ekholm, som på 1980-talet gjorde den stora utredningen om utlämningen, sammanfattade: ”Pressens underlåtenhet att ens diskutera tyskarnas synpunkter var verkligen påtaglig.”

Stödd av LO beslöt den socialdemokratiska regeringen den 26 november att stå fast vid samlingsregeringens beslut från sommaren om att utlämna samtliga internerade. Tre statsråd reserverade sig emellertid. Det var regeringens tre jurister: Quensel, Danielsson och Zetterberg. Deras reservation hemligstämplades. Samma dag inträffade det första självmordet i lägren. Det var en tysk soldat som hängde sig. En våg av självstympningar, självmord och förgiftningar följde.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.1: Sverige hade under kriget en samlingsregering med socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. Förutom socialdemokraterna medverkade Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet. Utrikesminister var den opolitiske diplomaten Christian Günther. Det var denna regering som fattade det ursprungliga beslutet om utlämningen den 15 juni 1945. Den 31 juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en rent socialdemokratisk regering. Per Albin Hansson förblev statsminister. Utrikesminister blev  Östen Undén.

Anm.2: Kommunisterna stödde förstås Sovjetunionens önskemål om utlämning av både tyskar och balter. I riksdagen föreslog kommunisten Gustav Johansson till och med att de 33 000 civila balter som redan fått en fristad i Sverige skulle utlämnas. Regeringen avvisade förslaget.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

Tyskutlämningen(1)  
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)

Tyskutlämningen (1)

I januari 1946 överlämnade Sverige 146 balter som hade kämpat i tysk uniform mot Sovjetunionen till – Sovjetunionen. Det var en politisk skandal och en mänsklig tragedi. Protesterna var omfattande både i tidningarna och bland allmänheten. Händelsen gick till den svenska historien som ”baltutlämningen”.

Men samtidigt utlämnades även 2 372 tyska soldater som också flytt till Sverige från östfronten vid krigets slut. Det skedde utan offentlig diskussion, nästan i tysthet. Och helt i onödan. Detta är deras historia.

De kom i krigets slutskede i småbåtar eller tätt stående på pråmar från Lettland eller området kring Gdynia. De besköts av sovjetiska stridsplan ända långt in på svenskt vatten. Många nådde aldrig land. Andra var sårade när de till slut kunde omhändertas på Gotland, i Kalmar eller i Ystad.

Egentligen ville de inte alls till Sverige, de ville hem till Tyskland, undan risken för krigsfångenskap i Sovjetunionen. De flesta hamnade i Sverige för att de tvangs söka nödhamn.

I Sverige internerades de i olika läger, t ex i Havdhem på Gotland, i skånska Bökeberg, i Backamo norr om Göteborg och framför allt på Ränneslätt nära Eksjö. Försvarsstaben förberedde genast deras hemsändande till Tyskland. Det var sedan länge rutin. Både tyska och allierade soldater som kommit in på svenskt territorium brukade sändas hem så snart som möjligt, tyskarna sattes helt enkelt på färjan till Danmark. Att de nyanlända tyskarna snart skulle få återvända hem, tog de därför för givet. Det var också helt i enlighet med internationella konventioner.

Men den 4 juni kom en s k note från Moskva till utrikesdepartementet i Stockholm. Sovjetunionen krävde att all tysk militär personal som flytt till Sverige från östfronten efter kapitulationens undertecknande den 8 maj skulle återsändas dit, dvs till områden som numera var under sovjetisk kontroll.

Ryssarna hänvisade till de regler som de allierade, alltså Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta staterna, hade kommit överens om i Jalta redan i februari och som tyskarna tvangs att acceptera vid kapitulationen. Men Sverige hade ju inte skrivit under något sådant avtal och var alltså inte bundet av dessa regler. Det hade regeringen också fullt klart för sig.

Dessutom fanns det många oklarheter. Vem hade flytt före och vem efter kapitulationen? Omkring 400 anlände till Sverige mellan den 4 och 8 maj och hade uppenbarligen flytt före kapitulationen. Huvuddelen av de flyende kom till Sverige den 9 och 10 maj och det var oklart när de lämnat fronten. I Lettland hade tyskarna dessutom kämpat vidare flera dagar efter den officiella kapitulationen, som många soldater inte ens kände till. En stor del av de flyende hade befunnit sig till havs och kunde inte gärna stanna där de befann sig. Chefen för försvarsstaben, överste Nils Swedlund, underströk för regeringen att det krävdes ”en ingående prövning fall för fall”.

Allt detta visar att det fanns stora möjligheter för regeringen att rakt av säga nej till de sovjetiska kraven eller åtminstone att undanta många flyktingar. Om man ville.

Men redan den 15 juni accepterade den svenska regeringen utan invändningar den sovjetiska begäran. Ja, mer än så! Regeringen, med Per Albin Hansson som statsminister, beslöt på eget initiativ att utlämna inte bara dem som Sovjetunionen hade begärt, utan även dem som anlänt före kapitulationen. I en svensk svarsnote från den 16 juni informerades ryssarna om att de skulle få tillbaka fler än de hade krävt.

Försvarsstabens förberedelser för hemsändning av tyskarna avbröts nu på regeringens order. I stället började man planera för att utlämna tyskar och balter med tvång. Men varken de internerade eller den svenska allmänheten fick veta något. Regeringen var medveten om att beslutet var kontroversiellt och att det måste hållas hemligt. Risken för oroligheter var påtaglig.

I lägren passerade emellertid sommaren lugnt. Varken internerna eller den svenska bevakningspersonalen anade vad som förbereddes. Tyskarna hade en egen lägerförvaltning. De formulerade egna uppföranderegler som byggde på kamratskap och militär disciplin. De ägnade sig åt sport och teater, deltog frivilligt i byggandet av nya baracker och sanitära anläggningar. Ja, de uppförde till och med nya taggtrådsstängsel kring sitt eget läger. Man kan utan vidare säga att tyskarna uppförde sig exemplariskt och de bemöttes vänligt av den lokala civilbefolkningen.

Tre månader gick utan att ryssarna tog några initiativ för att hämta de internerade. Sverige måste till slut påminna om saken. Först i mitten av november meddelade ryssarna att ett fartyg var på väg till Trelleborg och ryktet spred sig genast i lägren. Den 19 november spräckte Vestmanlands Läns Tidning hemlighetsmakeriet och offentliggjorde regeringens planer på en utlämning. På en enda dag förändrades situationen totalt.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1995; egna studier i Sveriges Moskvabeskicknings arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge.

Anm.: Tyskarna skrev under två olika kapitulationsakter. Den första signerades av general Alfred Jodl i Reims den 7 maj klockan 02:41. Den innebar att krigshandlingarna skulle upphöra vid midnatt mellan den 8 och 9 maj. Den andra akten undertecknades av bl a fältmarskalk Wilhelm Keitel i det ryska högkvarteret i Karlshorst, en förort till Berlin, den 9 maj klockan 00:16. Denna kapitulationsakt var daterad den 8 maj även om den alltså inte undertecknades förrän nästa dag. Det var denna senare kapitulation som ryssarna hänvisade till och som faktiskt innebar att en stor del av de tyska och baltiska militärflyktingarna inte omfattades av ryssarnas krav.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Tyskutlämningen (2)
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)
 
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran  
Ryssutlämningen (1)