15 december 2010

Vlasovarmén

Stalins favoritgeneral Andrej Vlasov hade bytt sida sommaren 1942 och erbjudit tyskarna sina tjänster (se förra artikeln!). Men det dröjde länge innan han kunde bilda den armé av antikommunistiska sovjetsoldater i tysk krigsfångenskap som han hoppades på.

Hitler motsatte sig planerna. ”Vi kommer aldrig att bygga upp en rysk armé”, försäkrade han ännu sommaren 1943 och Vlasov, som hade fått göra propagandaturnéer längs östfronten, sattes i husarrest i Dahlem utanför Berlin.

Men när krigslyckan vände för tyskarna, fick Vlasov sin chans. Sommaren 1944 stod Röda armén vid Ostpreussens gräns och Vlasov inbjöds att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Mötet ägde rum i Rastenburgskogen, alldeles i närheten av Hitlers varglya. Himmler gav grönt ljus för högst tre ryska divisioner. Vlasov hade hoppats på tio.

Motvilligt accepterade tyskarna att de ryska nationalisterna skapade en politisk plattform. Det blev KONR, kommittén för befrielsen av Rysslands folk. Den skulle verka för en ny, fri och demokratisk ordning i Ryssland. Inte ett ord sades om nazismen, dess ledare eller utrotningen av judarna – trots tyska krav. Plattformen skapade hopp hos många ryska krigsfångar och 300 000 frivilliga strömmade till.

Vintern 1944-1945 kämpade för första gången sedan 1921 spridda ryska militära förband mot Röda armén. Men det riktiga elddopet för Vlasovarmén dröjde ännu längre. Inte förrän den 23 februari 1945, när sammanbrottet för tyskarna redan var nära, fick Vlasov order om en insats på östfronten. Först måste dock armén marschera huvudsakligen till fots med all utrustning från Ulm i Sydtyskland till Cottbus vid floden Neisse, en sträcka på över 500 km.

Vlasovarmén var inte färdig för insats förrän den 14 april 1945. Attacken den dagen mot ett sovjetiskt brohuvud söder om Frankfurt an der Oder blev emellertid en katastrof; med stora förluster måste man snabbt retirera söderut, förbi Dresden och vidare in i Tjeckoslovakien.

Chef för denna del av armén var generalen Buniatjenko och han tvangs i det kaos som rådde på östfronten att agera på egen hand; Vlasov var kvar i Sydtyskland. Buniatjenko spelade nu ett högt spel. Först vägrade han att följa tyska order om att återvända till fronten. För denna ordervägran krävde tyskarna att han skulle avrättas. Sedan gav han sig in i kampen om Tjeckoslovakiens självständighet.

Det gällde vem som skulle befria Prag, Röda armén eller amerikanerna. Den tjeckiska motståndsrörelsen ville etablera tjeckisk kontroll över huvudstaden innan någon av de allierade tågade in. Därför satte man den 5 maj igång ett uppror mot de kvarvarande tyska trupperna i Prag. När SS-enheter försökte slå ner upproret, vände sig tjeckerna till Buniatjenko, som stod med 25 000 man strax norr om staden, för att få hjälp.

Hitler var redan död och tyskarnas nederlag omedelbart förestående. Buniatjenko insåg att han måste distansera sig från sina tyska allierade och vinna sympatier hos amerikanerna för att slippa hamna i Röda arméns händer. Genom att hjälpa tjeckerna hoppades han också att dessa efter krigsslutet skulle ge honom och hans soldater asyl.

Så Vlasovarmén sattes in mot tyskarna i Prag. De tog flygfältet och en radiostation. Men det visade sig att de upproriska tjeckerna till stor del leddes av kommunister som rekommenderade Buniatjenko att kapitulera till Röda armén! Då vände han igen på klacken och slog sig ut ur en hotande sovjetisk inringning tillsammans med ett förband tyska SS Panzerjäger.

Några dagar av yttersta förvirring och kaos följer. Buniatjenko marscherar söderut för att komma in i amerikansk ockupationszon. Under dessa manövrer faller hälften av hans soldater, cirka 10 000, i sovjetiska händer. Resten tar sig igenom till amerikanerna, kapitulerar till dem men blir strax efteråt ändå utlämnade till Sovjetunionen.

Vlasov har marscherat upp mot Prag söderifrån med resten av armén, omkring 22 000 man. De söker frenetiskt kontakt med amerikanerna. Vlasovs flygkår lyckas utverka ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att inte utlämnas till Sovjetunionen. Och Kennedy håller efter kapitulationen sitt löfte – 8 000 soldater räddas. Men resten av Vlasovarmén blir internerad av amerikanerna och lämnas senare ut till Sovjetunionen.

Andrej Vlasov försökte den 12 maj undkomma. Han låg inrullad i en matta i en amerikansk militärkolonn. Men kolonnen hejdades av sovjetiska trupper och Vlasov blev upptäckt, igenkänd och arresterad. Om det var fråga om en av amerikanerna arrangerad utlämning är än idag oklart.

Vlasov fördes först till Dresden där han förhördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten, SMERSH. Sedan flögs han till Moskva. Efter ett år i sovjetiskt fängelse anklagades han i en sluten rättegång den 30 juli 1946 för förräderi, spionage och terrorism mot Sovjetunionen. Två dagar senare hängdes han.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987.

Anm.1: Det officiella beskedet om avrättningen av Vlasov kom i sovjetisk radio den 12 augusti 1946. Där framgick också att Buniatjenko och sex andra höga officerare i Vlasovarmén hade avrättats. Bland dem fanns flygkårens chef general Maltsev. Det var han som lyckades förhandla fram ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att kåren inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Detta löfte hölls när det gällde soldaterna men alltså inte när det gällde Maltsev själv. Han lyckades först undkomma och arresterades senare i Belgien varifrån han fördes till USA. Därifrån utlämnades han i maj 1946 till Sovjetunionen.

Anm. 2: Det förekommer uppgifter om att ”vlasoviter” skulle ha deltagit i Warszawaupproret i augusti-september 1944. Då existerade emellertid Vlasovarmén ännu inte. Däremot deltog den sk RONA-brigaden under sin chef polacken Mieczysław Kaminski. I denna brigad ingick ryssar som valt att kämpa på tyskarnas sida. Kaminski gick utomordentligt brutalt fram mot civilbefolkningen i Warszawa och han avrättades därför av sina egna allierade tyskarna för dessa brott. Delar av RONA-brigaden kom senare att ingå i Vlasovarmén. Vlasov själv var inte med i Warszawa. På denna punkt, se Norman Davies, Slaget om Warszawa, sv. 2005.

Anm. 3: I augusti 1941 hade det utfärdats ett sovjetiskt direktiv om avrättning av officerare som gav sig till fienden. Även deras familjer skulle straffas. De skulle berövas all hjälp från staten. Direktivet kom till i ett försök att sätta stopp för masskapituleringar som ibland skedde med de militära befälhavarnas stöd. Som en ytterligare åtgärd för att förhindra kapitulationer vägrade Sovjetunionen att samarbeta med Röda korset. Därmed lämnades sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap utan all hjälp från hemlandet. Det innebar att 80-90 procent av de sovjetiska krigsfångarna i vissa tyska läger dog av svält, sjukdomar och utmattning under vintern 1941–1942. Detta skapade en stark förbittring mot Stalin bland de sovjetiska soldaterna, en god grund för rekrytering till Vlasovs befrielsearmé.

Anm. 4: Den politiska plattformen för Vlasovarmén arbetades fram vid ett möte i Prag med 500 delegater den 14 november 1944. Dokumentet från mötet kallas Pragmanifestet. Dess demokratiska ambitioner är anmärkningsvärda. Stalin var förbittrad för att den sovjetiska propagandabilden av Vlasov som nazist inte stämde med dokumentets bild och Hitler var lika arg för att Vlasov inte ville stödja nazistiska ideal utan framtonade som demokrat. Vlasov själv hoppades att västmakterna skulle förstå och så småningom dela hans antistalinistiska hållning. Många väntade sig att västmakterna sedan Hitler och nazismen besegrats skulle vända sig mot kommunismen och Stalin och befria även Ryssland.


Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)

Om upproret i Prag se även:
"Död åt tyskarna!"

Om upproret i Warszawa finns en serie på sex artiklar. Den första är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)

3 december 2010

Haiku

En kvast av gnistor
ur lokets svarta näsa
sopar natthimlen.


(December 1949)

30 november 2010

Generalen som bytte sida

Stalin hade inte många militära favoriter. Men Andrej Vlasov var otvivelaktigt en av dem. Under den stora utrensningen av officerare i Röda armén på 30-talet blev Vlasov inte ens ifrågasatt. Tvärtom! Stalin sände honom som sin militäre representant till Kina för att stödja Chiang Kai-shek. När han kom tillbaka till Sovjetunionen 1939 gjorde han en kometkarriär och dekorerades med Leninorden.

I november 1941, när tyskarna redan stod i Moskvas förorter, utnämnde Stalin Vlasov till chef för en av de arméer som kom att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med bl a Rokossovskijs 16:e armé lyckades Vlasov driva tyskarna på reträtt. För denna avgörande insats befordrades han till generallöjtnant och tilldelades även Röda fanans orden.

Efter framgångarna vid Moskva fick Vlasov ett nytt uppdrag av högsta vikt: att försöka bryta den tyska belägringen av Leningrad. Stalin gav honom befälet över den s k 2:a chockarmén, som på våren 1942 befann sig i ett svårt läge i de tinande träskmarkerna söder om Leningrad.

Men den här gången lyckades Vlasov inte. Hans armé kringrändes av tyskarna och utsattes för mördande artillerield. Räddningsförsök misslyckades och den 24 juni gav Vlasov soldaterna tillåtelse att försöka ta sig ut ur inringningen på egen hand. Själv stannade han kvar tillsammans med sin stab och blev den 12 juli tillfångatagen.

Tyskarna behandlade sin prominente krigsfånge med respekt. Han sändes till ett läger för VIP-fångar i Ukraina. Där hände något totalt överraskande. Stalins favoritgeneral vände sig i ett brev till den tyska krigsledningen och erbjöd sina tjänster. Han påstod att stora delar av den ryska befolkningen i själva verket hatade Stalin. Tyskarna borde därför erbjuda ryssar i ockuperade områden att bilda militära förband som skulle kämpa emot Stalin och sovjetregimen. Kärnan i en sådan armé borde utgöras av ryska soldater i tysk krigsfångenskap och han var själv beredd att bli ”befrielsearméns” chef.

Tyskarna blev intresserade av Vlasovs förslag. De hade själva noterat att de tyska trupperna ofta mottogs som befriare på östfronten. Det fanns också krafter i den tyska politiska ledningen, t ex propagandaminister Joseph Goebbels, som ville mildra Hitlers brutala östpolitik för att inte ockupanterna skulle få den ryska civilbefolkningen emot sig.

Det fanns alltså både tysk och rysk jordmån för Vlasovs idéer. Redan i september 1942 undertecknade han ett antistalinistiskt flygblad som tyskarna spred bakom de sovjetiska linjerna. Det var början till den s k Vlasovarmén. Men varför bytte Stalins favoritgeneral sida?

Efter sammanbrottet för den 2:a chockarmén var Vlasov inte längre Stalins favorit. Man kan på goda grunder hävda att han inte hade något i Sovjetunionen att återvända till. Generaler som misslyckats riskerade helt enkelt att bli avrättade. Den sovjetiska propagandan framställde snart Vlasov som en feg förrädare som svikit sitt fosterland.

Historikern Catherine Andreyev i Oxford, som skrivit om Vlasov och den ryska befrielserörelsen, anser att Vlasov omvärderade Stalin under veckorna i skogen sedan hans armé besegrats. För vad och för vem hade hans män dött? Varför hade ingenting gjorts för att ge armén tillräckligt stöd?

Vlasov började se sovjetregimens misstag och fel, berättade han själv i en deklaration 1943 (hos tyskarna). Han erinrade sig tvångskollektiviseringarna av jordbruket som kostade miljoner ryssars liv. Systemet med politiska kommissarier hade korrumperat Röda armén och utrensningarna av 35 000 officerare krossade sedan befälsstrukturen när den som bäst behövdes.

Vlasov hade dittills hållit sig på sidan om politiken. Han var visserligen medlem i kommunistpartiet, vilket fordrades för att göra militär karriär, men han hade aldrig varit någon aktiv partiman. Snarare hade han som många andra yrkesmilitärer känt ett outtalat förakt för partiets ständiga närvaro, övervakning och styrning. I skogarna vid Leningrad blev han för första gången tvungen att ta politisk ställning.

Vlasov trädde därmed fram som rysk nationalist. Han ville störta ”Stalin och hans klick”, inte för att återskapa ett tsaristiskt, förrevolutionärt Ryssland utan för att skapa ett nytt, öppet och modernt land som skulle knyta an till det mer utvecklade Europa.

Att han ville åstadkomma detta i allians med Tyskland vittnar om hans okunnighet om Hitlers avsikter och krigets sanna karaktär. Hitler lämnade aldrig något utrymme för ett framtida fritt, nationellt Ryssland – även om det periodvis fanns personer i hans omgivning som tänkte annorlunda. Tvärtom skulle allt ryskt krossas, Moskva och Leningrad skulle utplånas från kartan och de ryssar som överlevde förvandlas till slavar åt det tyska herrefolket.

Det är i hög grad Vlasovs och hans befrielsearmés tragedi att de inte i tid insåg att deras stora projekt var dödsdömt från början.

Nästa artikel i serien: Vlasovarmén.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987. Obs: Vlasovs öppna brev från 1943 “Why I decided to fight Bolshevism” finns i Andreyevs bok ovan.

Anm.: Rokossovskij föll offer för Stalins utrensningar i Röda armén på 1930-talet och sattes i arbetsläger där han torterades. Han återupprättades inte förrän 1940. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 blev han chef för 16:e armén, som sattes in i försvaret av Moskva vintern 1941-1942. Vlasovs rykte var helt utan fläck ända fram till 2:a chockarméns nederlag i juni 1942. Sedan rensades hans namn bort ur den sovjetiska krigshistorien. Hans insatser vid Moskvas försvar förtegs.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Vlasovarmén (4)

29 oktober 2010

Haiku

Hoppet avlövat
skuggande ord och gester
– intill det som bär.

19 oktober 2010

Den goda inflationen/Krisen (8)

I decennier gällde det att bekämpa inflationen. Ekonomer och politiker var i stort sett eniga om att inflation var en farlig drog. Den skapade spekulation, kriser och orättvisor. Folk med fasta tillgångar som fastigheter kunde göra sig förmögenheter på fattiga löntagares bekostnad.

Nu är en omvärdering på gång. Häromdagen sade t ex chefen för den amerikanska centralbanken, Ben Bernanke, att inflationstakten i USA är för låg. För att sätta fart på prishöjningarna är Bernanke beredd att öka mängden dollar i USA. Det skall ske genom att centralbanken köper upp stora mängder obligationer på marknaden.

På sjuttiotalet skulle man ha sagt att centralbanken tänker sätta fart på sedelpressarna. Men idag heter det att man med inflation vill rädda världsekonomin från lågkonjunktur och långvarig massarbetslöshet.

Det är förstås den ekonomiska världskrisen som har åstadkommit detta omtänkande. För att år 2008 förhindra en bankkatastrof, som kunde ha ruinerat inte bara bankernas ägare utan även miljoner vanliga bankkunder, övertog många stater bankernas gigantiska skulder och ställde ut garantier som ytterligare ökade staternas skulder.

Vi har nu statsskulder i västvärlden på historiska rekordnivåer. De faktiska siffrorna är så fantasifulla att de för länge sedan har förlorat sitt informationsvärde.

På sjuttiotalet skulle dessa skulder inte ha varit så betungande. På den tiden var ju inflationen på många håll i världen 10-15 procent per år, och mer! När pengarna förlorade i värde blev det också lättare att betala tillbaka skulderna. Inflationen innebar helt enkelt en snabb och automatisk skuldavskrivning.

Idag har vi inte längre denna bekväma skuldrabatt i form av inflation. Tvärtom! Faran är nu den motsatta: att de lånade pengarna blir mer värda, sk deflation. Skuldrabatten förvandlas därmed till motsatsen: extra skuldpåslag, sten på bördan. Den internationella skuldkrisen förvärras.

För att skulderna skall kunna betalas tillbaka krävs nu att ekonomin går bra, att företagen genererar goda vinster, att många löntagare får bra löner och att alla därmed kan betala rejält med skatt. Men i deflationsekonomin blir just detta allt svårare att åstadkomma.

När priserna förväntas falla håller både konsumenter och företagare på pengarna. De räknar ju med att kunna få mer för slantarna om de väntar med inköp och investeringar. Och när konsumtion och investeringar skjuts på framtiden hotar lågkonjunktur och arbetslöshet.

Nå, än så länge har vi inte direkt deflation i USA. Priserna stiger fortfarande, men långsamt, cirka en procent i årstakt. Undantar man de ryckiga prisförändringarna för livsmedel och bensin är inflationen än mindre. Deflation är en reell risk.

Dessutom har arbetslösheten fastnat på en obehagligt hög nivå, kring 10 procent. Många amerikaner känner osäkerhet för sitt jobb. Samtidigt har de fullt upp med att betala av på sina skulder. Det gör dem naturligtvis än mindre benägna att konsumera. Och om konsumtionen inte stiger, finns det ju ingen anledning för företagarna att anställa flera eller att investera i ny produktionskapacitet.

Kort sagt: USA:s centralbankschef Ben Bernanke är klart orolig för att landet är på väg att halka ner i en deflationsdriven lågkonjunktur. Normalt skulle han möta en sådan risk genom att sänka centralbankens styrränta, alltså den kortfristiga räntan. Men den är sedan december 2008 redan nära noll procent och kan alltså inte sänkas mer. Därför tvingas han nu tillgripa den ovanliga, osäkra och dåligt utprövade metoden att pumpa ut pengar i ekonomin genom att köpa obligationer.

På detta sätt vill han fördubbla inflationstakten till 2 procent. Det låter kanske inte så farligt. Men operationen innebär en helomvändning i bankens policy och medför tydliga faror, som Bernanke själv pekar på.

Erfarenheterna är tydliga: inflation är lätt att skapa men mycket svår att driva tillbaka. Skall centralbanken nu medvetet skapa inflation är det många som undrar om banken därmed släpper den lömska anden ur flaskan. Det skapar i så fall förväntningar om ännu högre inflation. Och inflationsförväntningar skapar i sig just inflation. Det är en ond spiral.

Om marknaderna börjar tvivla på att centralbanken har grepp om läget, kan räntorna på långfristiga obligationer stiga brant. Obligationsköparna vill ju ha kompensation för den förväntade framtida penningförsvagningen. Stiger obligationsräntorna är det precis motsatsen till vad Bernanke vill åstadkomma. Han måste då blåsa på med ännu större obligationsköp.

Det är en riskfylld operation. På spel står centralbankens viktigaste tillgång: förtroendet.

Referens: Ben Bernanke, Monetary Policy Objectives and Tools in a Low-Inflation Environment. Tal i Boston, Massachusetts den 15 oktober 2010.

Anm.1: Många länder, t ex Sverige, har redan inflationsmål som ligger kring 2 procent. Det betyder emellertid inte att dessa länders erfarenheter är direkt överförbara på USA, världens största ekonomi.

Anm.2: Ben Bernanke nämner i sitt tal inte ett ord om effekterna av obligationsköpen på dollarn. Om operationen lyckas, förväntas dollarkursen falla. Det är rakt emot vad t ex kineserna vill. Ett stort dollarfall med motsvarande förstärkning av andra valutor kan leda till att en rad länder försöker skydda sin export genom handelshinder. Det skulle skapa ett valutakrig och försämra utsikterna till ekonomisk återhämtning i världen.

Anm.3: Den svenska konjunkturen är för närvarande överraskande god och riksbanken är i färd med att höja de svenska räntorna – alltså rakt emot de amerikanska ambitionerna. Det återstår att se hur länge Sverige kan hålla sig utanför de internationella problemen.


Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Vår beredskap är god?/Krisen (9)

6 oktober 2010

Kosackernas öde

När tyskarna 1942 trängde in i norra Kaukasus mottogs de som befriare av kosackbefolkningen. Det hade en enkel förklaring. Sovjetunionen hade 1920 erövrat kosackernas bosättningsområden kring floden Kuban och de kämpade sedan dess för sin frihet.

Nu valde de att samarbeta med sin fiendes fiende, tyskarna. När krigslyckan vände efter Stalingrad och de tyska trupperna måste retirera, valde tusentals kosackfamiljer att följa med västerut. De var rädda för sovjetisk hämnd.

Kosackerna slog sig till en början ner i ett område väster om Minsk i Vitryssland. Där byggde de upp ett litet ortodoxt samhälle med kyrka, skolor och sjukhus. De bildade också en paramilitär enhet som försvar mot sovjetiska partisaner. Ledare var Ivanovich Domanov som tidigare hade varit major i Röda armén.

Till dem anslöt sig ryska emigranter från väst. Dessa hade i många fall traditioner från tsartiden och hade kämpat med de vita arméerna mot kommunisterna under inbördeskriget.

Sommaren 1944 tvangs kosackerna att fly vidare västerut undan de framvällande sovjetiska arméerna. De drog med kvinnor och barn, hästar, vagnar och boskap genom Polen, Tyskland och Österrike till Tolomezzo i norra Italien, där de trodde sig säkra.

Men nu kom hotet plötsligt från ett annat håll. I april 1945 slog brittiska trupper till mot Tolomezzo och kosackerna flydde i snöstorm tillbaka över Alperna till Lienz i sydvästra Österrike. Där slog de på nytt läger, omkring 30 000 människor, varav flera tusen kvinnor och barn. ”Det var en förflyttning av ett folk snarare än av en armé”, skriver historikern Nikolai Tolstoy.

Kosackerna var övertygade om att de inte kunde återvända till Sovjetunionen. Eftersom de hade burit tysk uniform skulle de behandlas som förrädare. Straffet skulle bli slavarbete eller döden. I stället beslöt de att kapitulera till britterna. En av deras äldsta generaler, Peter Krasnov, skrev direkt till fältmarskalk Alexander, som kommenderade den brittiska 8:e armén i Sydeuropa. Krasnov påminde Alexander om att de båda en gång kämpat på den vita sidan i inbördeskriget 1918. Brevet avsändes. Men det kom aldrig något svar.

I stället inledde britterna ett häpnadsväckande och ovärdigt dubbelspel. Man försäkrade de oroliga kosackerna att fältmarskalk Alexander aldrig skulle kunna ge order om ”sådana grymheter” som kosackerna väntade sig. Samtidigt förberedde man i hemlighet utlämningen av dem till Sovjetunionen. Som ett första steg skulle officerarna avskiljas från de andra och utlämnas. Det skedde med hjälp av bedrägeri. Britterna ”inbjöd” kosackofficerarna till en konferens med fältmarskalk Alexander. Samma kväll skulle de vara tillbaka, var löftet.

Trots onda aningar lät de sig transporteras iväg på lastbilar utan vapen eller packning. Det var 1 475 personer. Den hemliga ordern till de ledsagande brittiska trupperna lydde: ”Varje försök till motstånd skall mötas beslutsamt genom att skjuta för att döda.” Vid framkomsten till konferensorten avslöjades bluffen och officerarna informerades om att de allihop skulle lämnas över till de sovjetiska myndigheterna.

Panik utbröt. Flera begick självmord. Britterna sköt efter personer som försökte fly. Men sedan fortsatte transporten under sträng bevakning till Judenburg. Mellan brittiska pansarbilar och kulsprutor fördes kosackofficerarna över gränsen till sovjetisk ockupationszon där säkerhetstjänsten NKVD tog emot.

Ett par dagar senare informerades de kvarvarande kosackerna i Lienz om att även de skulle lämnas ut. Men de vägrade att låta sig föras iväg och ropade i vild förtvivlan: ”Skjut oss! Vi dör hellre här!” De gjorde passivt motstånd, de hungerstrejkade och gudstjänsterna avlöste varandra. De skrev en petition till kung Georg VI, ärkebiskopen av Canterbury och Winston Churchill: ”Vi, makar, bröder, systrar och barn, ber för vår frälsning!” Vad som hände med deras vädjan är okänt.

Enligt brittiska källor dödades ”ett dussin” personer i våldsamheterna; enligt kosackkällor 700. De sköts, drunknade eller begick självmord. Den 31 maj 1945 tvingades de ge upp. Familjemedlemmar separerades, vuxna för sig och barn för sig. Med våld föstes de upp i ett 50-tal boskapsvagnar och tåg efter tåg lämnade Lienz för resan österut till Judenburg.

Totalt lämnades bortåt 50 000 kosacker ut till sovjetiska myndigheter från Österrike. Vad som hände med dem efter utlämningen är inte fullt utrett. Brittiska soldater har vittnat om att de såg hur fångarnas persedlar samlades ihop i en hög och brändes. De hörde också i flera dygn ständigt upprepade skottsalvor från en avsides liggande industribyggnad. Där blev uppenbarligen många avrättade. Andra hamnade för 20-25 år i det sovjetiska lägersystemet Gulag.

Generalerna Domanov och Krasnov och flera andra av kosackernas högsta befäl fördes till Moskva. De hängdes 1947 på Lefortovofängelsets gård.


Referens: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977.

Anm. 1: Kosackerna hade också en rent militär enhet nämligen den 15:e Kavalleridivisionen. Det var ett förband som hade kämpat på tyskarnas sida i Jugoslavien mot Titos partisaner. Chef var tysken Helmuth von Pannwitz. Även övriga högre officerare var tyskar. Divisionen kapitulerade till britterna, som lovade att den inte skulle utlämnas utan föras till läger i Italien. Men när lastbilskolonnen väl var igång, vände den plötsligt och körde österut. 20 000 soldater överlämnades till sovjetiska NKVD i Judenburg. Pannwitz hängdes tillsammans med Krasnov och Domanov i Moskva.

Anm. 2: Historikern Nikolai Tolstoy finner det anmärkningsvärt att britterna inte bara lämnade ut ryska medborgare utan även många gamla emigranter som lämnat Ryssland redan före revolutionen, t ex generalen Krasnov, som ryssarna aldrig ens hade begärt utlämnad. Av de utlämnade officerarna var 68 procent emigranter som aldrig bott i Sovjetunionen eller varit sovjetiska medborgare. Många av dem hade kämpat tillsammans med britterna i första världskriget.

Anm. 3: Britternas agerande är märkligt också med tanke på att andra antikommunistiska militära enheter slapp att utlämnas till Sovjetunionen. Det gällde t ex den Ukrainska divisionen, som hade varit en del av Waffen-SS (vilket varken Domanovs kosacker eller 15:e Kavallerikåren var). Många av Ukrainska divisionens soldater var emellertid polacker och katoliker. Britterna var allierade med Polen och påven vädjade för sina trosfränder. Även den Vitryska skyddskåren, som var en del av den gamla tsaristiska armén, slapp utlämning, trots att man kämpat i tysk uniform mot Tito.


Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)

Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg

1 oktober 2010

Haiku

Sjönk från sömnens spegelsal
till vakenhetens
slutna labyrint.

2 september 2010

Utlämnade på Stalins begäran

Under åren 1944-1947 överlämnade de västallierade 2,3 miljoner ryska medborgare till Sovjetunionen. Det var framför allt ryska soldater som hamnat i tysk krigsfångenskap. De flesta lämnades ut av britterna och amerikanarna. Och det skedde vare sig fångarna ville eller inte.

Många ville absolut inte tillbaka. De fruktade att bli skickade till tvångsarbetsläger, satta i fängelse, deporterade till Sibirien eller rentav torterade och dödade. Deras rädsla var välmotiverad.

Det berodde på att Stalin inte erkände att det fanns några sovjetiska krigsfångar. Om en rysk soldat låtit sig tillfångatas innebar det att han begått landsförräderi; han skulle hellre begå självmord än hamna i fiendehänder, enligt den sovjetiska synen. Detta var soldaterna väl medvetna om. Ryssar i tysk krigsfångenskap förnekades och övergavs fullständigt av Sovjetunionen och hotades av dödsstraff när/om de kom tillbaka hem.

Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att många ryssar som ändå blev krigsfångar hos tyskarna helt enkelt gick över till dem. Omkring en miljon ryssar deserterade till tyskarna och kämpade resten av kriget i tysk uniform. Andra tjänade den tyska krigsmakten som Hi-Wis, dvs Hilfswillige (hjälpvilliga), i icke stridande uppgifter.

Hitler valde att föra över många av dessa ryssar till tyska förband på västfronten. Det var därför som ryssar i tysk uniform hamnade som krigsfångar hos britter och amerikanare redan innan kriget var slut.

När kriget närmade sig slutet begärde Stalin att få tillbaka alla ryssar som trots allt kunde finnas hos de allierade. Den brittiske premiärministern Churchill och hans utrikesminister Eden flög till Moskva i oktober 1944 och lovade utan vidare att lämna ut alla.

Britterna lyckades genom sitt tillmötesgående mot Stalin att i gengäld få honom att lova en snabb repatriering av brittiska soldater, som Röda armén skulle komma att befria i tyska läger i Östeuropa. Men frågan om hur de ryska krigsfångarna i väst skulle behandlas när de kom tillbaka till Sovjetunionen lades diskret åt sidan. Inga krav ställdes på Sovjetunionen. Britterna offrade ryssarna för sina egna.

Men amerikanarna hade till en början en helt annan inställning. De tänkte behandla alla ryska krigsfångar som tyskar, eftersom de tagits iklädda tysk uniform. Det betydde att endast de som uttryckligen hävdade att de var sovjetiska medborgare och ville tillbaka till Sovjetunionen skulle skeppas tillbaka dit. Ingen skulle återsändas med våld. Detta var helt i enlighet med Genèvekonventionen från 1929.

Men efterhand som Röda armén tog över alltfler tyska fångläger i Östeuropa hamnade också alltfler amerikanska krigsfångar under sovjetisk kontroll. Den amerikanska militärledningen, med överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower i spetsen, tryckte på i Washington för att få till stånd en snabb överenskommelse om fullständig fångutväxling med Sovjetunionen.

Långsamt kom amerikanerna att svänga över till den brittiska uppfattningen. I ett brev till den sovjetiske ambassadören Gromyko i Washington skrev den amerikanske utrikesministern Stettinius i november 1944: ”All sådan personal vars sovjetiska medborgarskap har verifierats av den amerikanska militären i samverkan med er ambassadpersonal, och som ni begärt återlämnade, kommer att lämnas över till era myndigheter.”

Här finns inte längre någon reservation för dem som inte frivilligt gick med på att utlämnas. Visserligen var det fortfarande möjligt för de ryska fångar som tagits iklädda tysk uniform att hävda att de skulle behandlas som tyskar, men det var en juridisk finess som få ryssar var medvetna om. De kände i regel inte ens till Genèvekonventionen, som Sovjetunionen aldrig hade anslutit sig till.

Och när Roosevelt och Churchill träffade Stalin i Jalta i februari 1945, hade amerikanerna vänt helt om och accepterat britternas hållning: Stalin skulle få alla ryssar tillbaka.

Därmed hade de demokratiska västmakterna valt att bortse från Genèvekonventionens skydd för krigsfångar. De ryska krigsfångarna skulle lämnas över till Stalin, trots att västmakterna visste att de skulle bli bestraffade i ett orättfärdigt och brutalt samhällssystem. Någon asyl kunde det inte bli tal om. Men en viktig fråga kvarstod: skulle man använda våld för att genomföra repatrieringarna? Om detta sade överenskommelsen i Jalta ingenting.

De allierade var länge oroliga för att tyskarna skulle hämnas på allierade krigsfångar om de behandlade ryssar illa som kämpat på tysk sida. Men när Tyskland kapitulerade i maj 1945 bortföll den risken. För de allierade blev det därmed mindre viktigt hur deras ryska krigsfångar behandlades. Vägen till våldet öppnades.

Om hur utlämningen av ryssarna sedan gick till och om vad som hände när de ryska soldaterna kom ”hem” skall flera artiklar handla.

Referenser: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Tony Judt, Postwar. A History of Europe since 1945, London 2005.

Anm.1: Totalt repatrierades efter kriget fram till 1953 ungefär 5,5 miljoner sovjetmedborgare. Av dessa utlämnades 2,3 miljoner av de västallierade under hot om våld fram till 1947, när de tvångsvisa deportationerna upphörde. Det är om dessa artikeln handlar.

Anm.2: Den amerikanska regeringen var redan i december 1944 tydlig gentemot sina egna myndigheter om att våld fick användas för att repatriera de ryska soldaterna. Utrikesminister Stettinius skrev i ett brev till sin politiske representant hos de amerikanska styrkorna i Italien, Alexander Kirk: ”The policy adopted by the United States Government in this connection is that all claimants to Soviet nationality will be released to the Soviet Government irrespective of whether they wish to be so released.”


Artikeln är nummer ett i en serie. De andra är:

Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)

Se även:
Ryssutlämningen (1)
Den glömda massakern/Bleiburg
Trieste i Titos grepp

1 september 2010

Haiku

Efter sommaren
med yttre bojen rundad
svalkans udd av köld.

5 augusti 2010

I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Det dröjde till 1970 innan Lars Ahlin skildrade den upplevelse som var utgångspunkten för hans författarskap. Då hade han redan större delen av sitt litterära verk bakom sig. Men på tio år hade han inte publicerat en enda roman och det skulle dröja ytterligare tio år innan det var dags för nästa.

Då, mitt i denna långa konstnärliga stumhet, skrev han en essä i Bonniers Litterära Magasin, BLM, med titeln In på benet. Han skildrade hur han som 17-åring en morgon i maj 1933 vaknade och plötsligt såg sin stad, Sundsvall, på ett helt nytt sätt. Det var både skrämmande och befriande:

”Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min-vår stad fanns ej längre till.”

Vad var allt detta ”vårt” som hade gått till spillo? Det var begreppen, kategorierna, värderingarna, måtten och formerna som människor använder för att benämna världen och som gör att vi kan se den. Alla dessa begrepp är ingenting annat än konventioner som människan själv har hittat på, de är ”människogjorda”, säger Ahlin.

Och vad var då staden/världen utan dessa konventioner? ”Det var Något som trädde fram och blev åskådat. [- - -] Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.”

Det blev Lars Ahlins konstnärliga uppgift att ge ord åt denna outsägbara upplevelse. Och egentligen är det en uppgift som varje människa ställs inför. Det är, enligt Ahlin, genom att benämna världen som människan skapar mening och sammanhang. I sig själv, utan kategorierna och konventionerna, saknar världen nämligen all mening.

I detta sitt arbete att benämna världen står människan fri, menar Ahlin. Hon måste inte stiga in i de konventioner som hittills varit rådande. Genom att benämna världen skapar därför var och en något som kan kallas en personlig bekännelse. För det är ju inte världen som formas av människans benämningar utan människan formar genom sina benämningar sig själv.

Det här är en vision med konsekvenser. Om alla värderingar och kategorier uteslutande är konventioner skapade av människan själv, finns det inte några fasta värden, inga eviga sanningar, heliga texter eller institutioner; allt är då i sanning relativt, allt kan ändras av människan, ja, det kanske till och med bör ändras. Och moralen blir om inte en ren privatsak så i varje fall en fråga om tradition och kultur, kanske något som avgörs från tid till annan genom omröstning.

Fältet låg därmed öppet för politisk reformism. Lars Ahlin bekände sig till den svenska, socialdemokratiska reformismen. Men han bekände sig också som luthersk kristen, må vara i en mycket personlig ahlinsk tappning. Detta perspektiv framträder i synen på människan. Vad är egentligen människan utan konventionerna, de mänskliga hierarkierna, de normerande vär-deomdömena?

Ahlin skriver att han efter sin vision 1933 blev ”tvesynt och dubbelhörande”. Han hade förnimmelser som kom dels från den ”vanliga” världen med namn och värderingar. Men också från det stora namnlösa Något. Det fick särskilda konsekvenser i relationerna till medmänniskorna:

”Hur värdeladdat och meningsfullt ett förhållande till en medmänniska än kunde bli, fick jag också kontakt med den i henne som är någon”, den som är en del av det stora namnlösa. Ahlin säger inte Gud, men han hänvisar till berättelsen om Mose (2 Mos 3:14), som inför den brinnande busken hör Jahve säga ”Jag är den jag är” – alltså bortom alla mänskliga kategorier.

Människan står således i ett gudomligt sammanhang. Men hur skall hon kunna nå en Gud som inte på något sätt är fattbar med mänskligt språk? Lars Ahlins romanfigurer är ofta slavar under världens dom och hierarkier. De är förlorare, alkoholister, psyksjuka, krymplingar, ensamma och avvikande, föraktade och marginaliserade. Gud är mycket långt borta och erbjuder ingen frälsning eller nåd. Fromhet är hos Lars Ahlin något djupt tvivelaktigt.

Litteraturkännaren Erik Hjalmar Linder skriver att i Lars Ahlins vision ”blir det falskt och förmätet att blanda ihop människans värld, som är syndens och vanmaktens, med Guds värld, som är nådens och kärlekens. Frälst blir man i hoppet, inte i nuet”.

Romanfigurerna ter sig därför extremt utlämnade och ensamma. Religionen skildras på intet sätt som något svar på de stora existentiella frågorna, än mindre som någon räddning ur nöd och förtvivlan. Ändå sker det märkliga saker med några av dessa bristfälliga människor. Mitt i deras kaos kan – den mänskliga – kärleken plötsligt bryta sig fram och anlägga den gudomliga tvesynen på medmänniskan. Ur tillvarons totala meningslöshet kan det då träda fram – helgon!

Referenser: In på benet, essä av Lars Ahlin i BLM nr 1, 1970; Läs mig som läser er, artikelsamling om Ahlins författarskap, red. Christer Ekholm, 2009; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001. Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen, Bonniers 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm.1: Jahve är namnet på Israels gud. Innebörden av gudsnamnet är emellertid omstridd. Det har med ordet ”vara” att göra och översätts både i den senaste bibelöversättningen och i den från 1917 med ”Jag är den jag är”. I den engelska versionen ”I am that I am”. Alternativa tolkningar är ”den som är”, ”den som låter vara” eller ”den som skapar”.

Anm.2: Temat med samhällets förlorare som genom sina kärleksgärningar får drag av helgon finns även hos filmskaparen Lars von Trier, särskilt framträdande i filmen Breaking the Waves från 1996. Där är det flickan Bess som utsätter sig själv för våldtäkt i tron att det skall rädda hennes skadade man. Hon fördöms och stöts bort av de stelnat troende i samhället men när hon dör ringer de himmelska kyrkklockorna.


Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)

1 augusti 2010

Haiku

I röda badskor
och stråhatt med band
besegrar hon världens larm.

15 juli 2010

Människan ensam/Hadrianus (3)

En av utgångspunkterna för sin roman Hadrianus minnen (1951) fann Marguerite Yourcenar hos Gustave Flaubert: ”Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.”

Yourcenar hittade noteringen hos Flaubert redan 1927 och hon skulle komma att ägna en stor del av sitt liv åt att skildra denna ensamma människa. Han tog gestalt som Hadrianus, romersk kejsare 117-138 e. Kr. Kristendomen fanns förstås, men den var ännu en liten, kämpande kyrka, långt från makten och samhällets normbildning.

Det som gör romangestalten Hadrianus till en av oss nutida är hans föreställningar om människans möjligheter att själv skapa sitt liv och sitt samhälle utan hänsyn till någon gud. Hadrianus är i hög grad en handlingens man som tar ansvar för vad han gör. Hans mål är frihet och självförverkligande. Och han identifierar snabbt och entydigt vad han behöver för att nå detta mål: makt.

Han skriver: ”Jag ville ha makten. Jag ville ha den för att genomdriva mina planer, pröva mina botemedel, återupprätta freden. Jag ville framför allt ha den för att få vara mig själv innan jag dog.” Och på ett annat ställe: ”För min del har jag sökt friheten mer än makten, och makten endast därför att den delvis främjat friheten. [- - -] Jag ville finna den fog där vår vilja griper in i ödet.” Makten framstår som en förutsättning för den efterlängtade friheten. Nästan ett nutida, humanistiskt politiskt program.

Hela romanen kan ses som en undersökning av möjligheterna att förena makt och frihet. Det sker mot bakgrund av andra världskriget och de första åren av det kalla kriget, där maktideologierna nära nog tog död på både friheten och människan själv. Den underliggande frågan i romanen kan därför formuleras: Finns det en god makt – utan gud?

För Yourcenar är Hadrianus en vis människa som med hjälp av absolut makt försöker genomdriva goda förändringar. Han vill införa grekiska seder i Rom, hellenisera barbarerna, dvs icke-romarna, och få judarna att förstå att ”de ingalunda var de renaste” (det skedde med brutalt våld). Men det uppstod problem: ”Freden var mitt mål men alls inte min idol; till och med ordet ideal är mig motbjudande därför att det är för långt från verkligheten.”

Hadrianus blir en envåldshärskare för vilken ändamålet helgar medlen. Det kunde till slut inte vara på något annat sätt. Rationaliteten, en av humanismens ledstjärnor, blir ett överordnat värde. Hadrianus sätter sig över moralen; den är bara en privatsak. Han misstror lagarna. Han mördar motståndare genom ombud och offrar hänsynslöst nära vänner. Han avskyr oordning och försöker även införa ”ordning i sinnena”. Försumliga gäldenärer piskas offentligt.

Yourcenar tillskriver Hadrianus en klarsyn även om dessa mörka sidor. Hon låter honom konstatera att han hade ”full sysselsättning med att så mycket som möjligt bli eller vara Hadrianus”.

På höjden av sin makt, vid 44 års ålder, har Hadrianus en ny och överraskande upplevelse: ”Det var vid denna tid jag började känna mig som gud.” Han föreställer sig att han åtminstone hjälper en gud att forma och ordna världen. En gud!

Denna gudom har en humanistisk grund. ”Jag var gud, helt enkelt därför att jag var människa”, skriver Hadrianus. Han tycker att han har genomskådat sig själv och alla människor, han vet därför vad som är gott och ont och han ser det som sin (gudomliga) uppgift att organisera och modifiera mänsklighetens levnadsvillkor. Människan, som skulle nå frihet genom att förneka gud, har återskapat gud – i människan!

Yourcenar låter Hadrianus sammanträffa med den kristne biskopen Quadratus, som hävdar att man skall älska sin nästa som sig själv. Fullt konsekvent tar Hadrianus häftigt avstånd från detta kristna grundbud med motiveringen att det ”står i alltför skarp motsättning till den mänskliga naturen”. En vanlig människa kommer aldrig att älska någon annan än sig själv, hävdar Hadrianus. Och för de ovanliga människorna, de visa, passar budet dåligt eftersom de inte älskar sig själva.

Men även den maktfullkomliga, gränslösa människan möter till slut sina begränsningar. Om inte förr så inför sjukdom och död. Vid 60 års ålder har Hadrianus tvingats till en ödmjukare hållning. Kroppen vill inte längre lyda honom, han kämpar emot men tvingas inse att han har nått ”den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag”.

Friheten, som han jagade hela sitt liv, fladdrar iväg utan att han förmår hindra den. Inte ens en romersk kejsares absoluta makt kunde fånga den. Den dikt han skriver på sin dödsbädd vittnar i stället om vanmakt. Kanske var han på väg att bli människa på allvar:

Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?

Bild: Byst av Hadrianus i Metropolitan Museum of Art, New York. Eget foto.

Anm.1: Tiden mellan Cicero och Marcus Aurelius sträcker sig från Ciceros dödsår 43 f. Kr. till 161 e.Kr. då Marcus Aurelius tillträder som romersk kejsare. Yourcenar har uppfattningen att den antika människan under dessa år fortfarande i någon mening var oförstörd (av kristendomen).

Anm.2: Gustave Flaubert, 1821-1880, fransk författare som anses ha skapat den moderna romanen. Skrev Madame Bovary 1856. Yourcenar hittade Flauberts formulering i ett av hans brev.

Anm.3: Marguerite Yourcenar, fransk författare, 1903-1987. Första kvinnan i Franska akademien 1980. Hadrianus minnen, 1951, är hennes största litterära framgång. Den översattes av Gunnel Vallquist till svenska 1953.

Anm.4: Hadrianus dikt återges i romanen på latin och lyder: Animula vagula blandula/hospes comesque corporis/quae nunc abibis in loca/pallidula rigida nudula/nec ut soles dabis iocos.


Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
En homoromans?/Hadrianus (2)

För en intressant parallell, se artikeln om Dag Hammarskjöld:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

1 juli 2010

Haiku

Svalkande lakan
omsluter i trädgården
osynliga barn.

16 juni 2010

Vägvalet/Krisen (7)

Är världen äntligen på väg ut ur den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet? Eller hotar en ny störtdykning? Det är den centrala frågeställningen bland ekonomer och politiker detta osäkerhetens år 2010.

Politikerna är vettskrämda över hotet om statsbankrutt i Grekland, Spanien, Irland och Portugal. I panik försöker de göra något åt de enorma budgetunderskott och de berg av statliga skulder som blev en följd av bankräddningen 2008. Fältropen ljuder: minska de statliga utgifterna! Annars hotas hela europrojektet!

Ekonomerna är rädda för att sparpaketen, som nu skall genomföras samtidigt i land efter land, skall stjälpa den bräckliga återhämtningen ner i en ny lågkonjunktur. Nobelpristagaren Paul Krugman talar till och med om en risk för deflation, alltså fallande priser. Det skulle kunna leda till en lång period av stagnation och arbetslöshet främst i Europa.

I diskussionen kring dessa skilda synsätt fladdrar ibland ett årtal förbi, 1937. Då befann sig USA i en liknande situation av återhämtning efter en djup kris. Vintern 1932-1933 hade varit värst. Då var 15 miljoner amerikaner utan arbete. Det var nästan 30 procent av arbetsstyrkan.

Sedan demokraten Franklin D. Roosevelt tillträtt som ny president på våren 1933 började en återhämtning. Fram till 1937 gick arbetslösheten ner till 7,5 miljoner. Industriproduktionen ökade, priserna steg och även börsen vände uppåt.

Många trodde att förbättringarna berodde på Roosevelts nya ekonomiska politik, The New Deal. Den innebar bl.a. satsningar på arbetslöshetsersättning och offentliga jobb.

Men återhämtningen var långsam och skakig. Under sommaren 1937 gick ekonomin in i en stagnation. Efter en toppnotering i mars började börsen att svikta. Och i augusti vände den brant neråt. Fram till slutet av september gick börsindex ner med 30 procent. I oktober kom en ny störtdykning.

Produktionen av stål, en central faktor i den amerikanska ekonomin, hade i augusti legat på 85 procent av kapaciteten. Vid årets slut hade den drastiskt sjunkit ihop till 26 procent. Och arbetslösheten ökade lavinartat. År 1938 noterade USA på nytt en förödande massarbetslöshet med 11 miljoner människor.

Ekonomihistorikern Charles P. Kindleberger konstaterar att detta var ”den brantaste ekonomiska nedgången i Förenta staternas historia”, hälften av återhämtningen var plötsligt utplånad och de dramatiska händelserna visade att ”den ekonomiska återhämtningen i Förenta staterna hade vilat på en illusion”.

Denna illusion hade flera komponenter. Roosevelts understöd och jobbprogram skapade visserligen en något bättre efterfrågan på bilar, kläder och bostäder. Förväntningar om fortsatt konjunkturuppgång ledde till högre råvarupriser. Industriproduktionen ökade – men det mesta gick till lageruppbyggnad, inte till köpstarka kunder!

Under bank- och valutakriserna i början av 30-talet hade efterfrågan på guld ökat drastiskt. När återhämtningen kom, började placerarna sälja tillbaka sitt guld till bankerna. Det ökade mängden pengar i ekonomin – pengar som i stor utsträckning sökte sig till börsen. Därför gick börskurserna upp.

Detta var förstås ingen varaktig, sund efterfrågan. Ju mer guld som såldes, desto större blev oron för att guldpriset skulle sjunka – och ännu mer guld bjöds då ut på marknaden. Toppen nåddes i juni 1937. När guldflödet sedan minskade, sjönk börskurserna.

Även Roosevelts New Deal visade sig vara en illusion. Underskotten i den federala budgeten ökade visserligen under återhämtningens år och förbättrade därmed efterfrågan i ekonomin. Men det räckte långt ifrån för att skapa full sysselsättning och bestående förbättringar. Ekonomihistorikern Dudley Dillard drar slutsatsen: ”Den nya given sammanföll med den mest långvariga stagnationsperiod och massarbetslöshet som Förenta staterna upplevt.”

Det vill säga: Roosevelt förde under dessa år inte någon keynesiansk budgetpolitik! Tvärtom! Han var precis som sin kritiserade företrädare, republikanen Herbert Hoover, en ivrig förespråkare för en balansering av den federala budgeten. Så sent som den 12 oktober 1937 krävde han att kongressen skulle utplåna budgetunderskottet. En vecka senare kom börsraset.

Sannolikt var det just en brutal nedskärning av det federala budgetunderskottet som tippade ekonomin ner i den nya massarbetslösheten. Underskotten hade successivt ökat från 2 till 4 miljarder dollar fram till 1936. Men detta år genomförde Roosevelt en bantning till 2,7 miljarder och 1938 skars underskottet ned ytterligare till 1,2 miljarder. Konsekvenserna var övertydliga.

I själva verket var det kriget, inte New Deal, som räddade USA ur Den stora depressionen. Det skedde tack vare de ofantligt ökade rustningsutgifterna. Med underskott i den federala budgeten på 21 miljarder dollar 1941 och 57 miljarder 1943, alltså i en helt ny dimension, skapades full sysselsättning, fullt kapacitetsutnyttjande – och inflation.

Referenser: Charles P. Kindleberger, The World in Depression 1929-1939, London 1973; Dudley Dillard, Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia, sv. 1975. En aktuell artikel i ämnet: Martin Wolf, Why plans for early fiscal tightening carry global risks, Financial Times, 15 juni 2010. Se även Paul Krugmans blog: The Conscience of a Liberal.

Anm.: Franklin D. Roosevelt påverkades successivt av sina medarbetare i riktning mot en medveten keynesiansk finanspolitik. Efter katastrofen 1937 kom hans slutliga omvändelse. I The Recovery Programme från 14 april 1938 accepterade han att budgetunderskotten ökade för att stabilisera ekonomin. Kindleberger kommenterar: ”The Keynesian doctrine of spending for stability was finally accepted after having been resisted for seven years of depression by both Hoover and Roosevelt.” Ett kraftfullt underbetyg för Roosevelt ges även av Richard G. Lipsey & Peter O. Steiner i deras Economics, New York 1975: ”Had the first Roosevelt administration been able to run deficits of $40 billion per year instead of $2 to $4 billion per year, it might have ended the waste of the depression five years sooner.”


Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Den goda inflationen/Krisen (8)

6 juni 2010

Striden med DN/Ahlin (3)

I juli 1965 skrev Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ett brev till Lars Ahlin. DN skulle ha en artikelserie om Bibelns böcker och Lars Ahlin inbjöds att vara med. Men svaret dröjde. Vid jultid skrev Lagercrantz igen och föreslog nu att Ahlin skulle skriva om Paulus.

Lars Ahlins inställning till Olof Lagercrantz var kluven. Redan 1960 hade Lagercrantz refuserat ett antal artiklar av Ahlin med motiveringen att de var obegripliga, och han hade lagt till den sårande kommentaren: ”… jag tror att detta inte enbart beror på brister i min begåvning.”

Men en författare har förstås behov av att kommunicera med sina läsare även genom landets största morgontidning, när det erbjuds. Ahlin satte sig ner och skrev. Det blev flera artiklar.

Den första publicerades den 12 februari 1966 under rubriken Allt är tillåtet. Det var en stor uppgörelse med tidens nihilism och Olof Lagercrantz var entusiastisk. Han skrev till författaren: ”Jag är väldigt lycklig över att ha Din artikel och väntar med spänning på den andra.”

Den publicerades en vecka senare och hade rubriken Världen blott värld. Ahlin presenterade sin radikala syn på Paulus problemställning: Hur skall den kristne kunna leva i, men inte av världen? Ahlin framställer människan som en myndig person som måste forma sitt liv ensam – utan Gud! Världen är visserligen en gåva av Gud, men ändå bara värld med utmätt tid. Inför denna världs krav och domar står den kristna människan fri och utan ansvar. Hon är ju insatt i ett evighetsperspektiv! Och därmed har hon i stället fullt ansvar inför Gud för sitt liv, sin egen historia. Eller uttryckt med andra ord: Den kristne har ansvar för världen, men inte inför den.

Lars Ahlin angrep sekularismen, dvs den moderna gudsförnekelse som just genom sin förnekelse blir ett tvång för sina anhängare att i stället anpassa sig till den gudlösa världens villkor. ”I stället för att ställa sig fri och formande i världen, försöker sekularismens människa att bli formad och instängd av den.” Och han fortsatte: ”Sekularismen är inte bara en ideologi. Den är en inomvärldslig religion. Människorna bör befrias från dess tyranni.”

När den tredje artikeln skulle publiceras blev det tvärstopp. ”Jag kan inte publicera artiklar i DN som jag inte själv förstår”, skrev Olof Lagercrantz i ett brev till författaren. Det var som ett eko från 1960. Ahlin stegade upp till DN och träffade chefredaktören på hans tjänsterum. Det blev ett hett möte som varade i 45 minuter. Lagercrantz krävde kortning av artikeln. Ahlin erbjöd uppdelning på två. Lagercrantz vägrade. Till slut sade han nej till publicering. Ahlin blev förbannad och sade att Lagercrantz i fortsättningen borde akta sig för att ta alltför stora ord om yttrandefrihet i sin mun. Därmed avslutades mötet – och Lars Ahlins kontakter med Dagens Nyheter.

I sin självbiografiska bok Ett år på sextiotalet skrev Olof Lagercrantz 24 år senare att han trodde att Lars Ahlin var ute för att provocera. Men, tyvärr, ”han var på fullaste allvar inne i spekulationer som jag inte begrep. Om tjugu år, sa han, kommer alla att förstå vad du i din enfald inte ser. Då får du skämmas.”

Lagercrantz påstår att han i desperation gick med på att publicera två artiklar. ”De infördes. Ingen förstod något. Men jag hade åtminstone räddat mig från att helt ha refuserat denne väldige man.” Formuleringen dryper av ironi. Och han säger inte ett ord om den entusiasm han visat över den första artikeln.

Vad var det då som DN:s chefredaktör inte begrep? Resonemanget var en direkt fortsättning av det i Världen blott värld. Denna gudlösa värld är alltid laddad med värdeomdömen och makthierarkier, ingen kan undgå dem. Enligt Ahlin är det en följd av syndafallet. Från och med det råder en människa över andra, härskarna över undersåtarna, herrarna över slavarna.

Men kan man nu inte undgå värdesystemen så borde ändå alla människor få del av dem på ett jämlikt sätt. Ahlins budskap var radikal, jordisk och icke-religiös jämlikhet! Det borde inte ha varit så främmande för DN:s chefredaktör, som vid denna tid flirtade ohämmat med den politiska vänstern.

Olof Lagercrantz har inte ens försökt berätta om vad han inte förstod av Lars Ahlins ”spekulationer” – om det nu överhuvudtaget handlade om begriplighet. Kanske var det i stället så, att han inte ville förstå Ahlins kristna radikalitet. Marxister och liberaler ansåg sig ju ha monopol på det radikala. Dagens Nyheter var dessutom en tidning som gick i bräschen för avkristningen av Sverige. De religiösa perspektiven blev ofta avhånade.

Och här gick nu en av Sveriges mest kända författare till storms mot en förtryckande sekularism som hade påtagliga drag av tidningens egna hållning. Till råga på allt beskyllde han denna sekularism för att vara något så föraktligt som en religion! Kanske blev det helt enkelt för magstarkt för Dagens Nyheters chefredaktör.

Referenser: Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin åren 1946-1997, Bonniers 2005; Lars Ahlin, Sjung för de dömda, Bonniers 1995 (i denna artikelsamling ingår Allt är tillåtet, från DN 12.2.1966, Världen blott värld, från DN den 19.2.1966, samt Fakta och fikta, som är den tredje, refuserade artikeln); Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, Wahlström & Widstrand, 1990.

Anm. 1: Artikeln bygger i stor utsträckning på de uppgifter som Lars Ahlins hustru Gunnel har lämnat i ovan nämnda bok. Hon redovisar ordagrant brev från Lagercrantz samt egna, samtida anteckningar om händelserna och om Lars Ahlins reaktioner. Vid mötet med Lagercrantz var hon själv närvarande. Jag har bedömt detta material som trovärdigt. Däremot har Olof Lagercrantz inga som helst källhänvisningar och det är uppenbart att han delvis blandar samman händelserna från 1960 med dem från 1966. Hans version får ses som mindre trovärdig och i huvudsak en redovisning av de känslobetonade minnen som han hade kvar 24 år senare.

Anm. 2: Gunnel Ahlin frågar sig själv vari skillnaderna mellan Lars Ahlin och Olof Lagercrantz egentligen bestod. Hon erinrar sig en översvallande recension som Lagercrantz skrev om Ahlins roman Natt i marknadstältet, när den kom 1957. Rubriken var I språkets varma vind. Lagercrantz berömde framför allt Ahlins språk. Det gjorde emellertid Lars Ahlin missnöjd. För honom var det innebörden av orden som var det viktigaste. Gunnel Ahlin skriver: ”Lasse menade att Olof L. varken kunde analysera eller förstå varför han skrev som han skrev eller vad han ville ha sagt med sin bok. Eller också skyggade han för dess innehåll. Någonstans där måste olikheten dem emellan finnas.”

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

27 maj 2010

Återvunnen kontroll över hotmailkonto

Viktigt meddelande till alla er som brukar få ett mail från mig när det ligger en ny artikel på bloggen: med hjälp av Windows har jag återfått kontrollen över mitt hotmailkonto.

För att ni inte skall behöva tvivla om vem som är vem i denna märkliga cybervärld skickar jag med en ny haiku som speglar denna trista historia. Jag tror att den är legitimation nog:

Vind genom eken,
som ruskar sin blöta ragg
efter ovädret.


Med vänlig hälsning
Johan Selander

22 maj 2010

Varning för kapat hotmailkonto!

Kära läsare! Detta är ett viktigt meddelande till er som jag brukar skicka ut mail till, när det finns en ny artikel på bloggen: Min hotmailbrevlåda har kapats. Någon har kommit över mitt lösenord, gått in och bytt ut det. Jag kan inte längre komma åt min egen brevlåda.

Därefter har han sänt ut ett antal mail i mitt namn och bett om pengar. Han påstår att jag är strandsatt i London och behöver hjälp. Detta är lögn! Nonchalera meddelandet!

Jag samarbetar med Windows för att återfå kontrollen över brevlådan.

Jag ber om ursäkt för det obehag som detta kan förorsaka er.

Med vänlig hälsning
Johan Selander

9 maj 2010

Nådens oordning/Ahlin (2)

I Lars Ahlins roman Gilla gång (1958) är det hustrumisshandlaren och dråparen som undfår nåden. Den kommer till dem i gestalt av kvinnan och kärleken. Därmed kan de leva med sin skuldbörda, sluta förkasta sig själva och återgå till ett liv i självaktning.

Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.

En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.

Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”

Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”

Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.

Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.

Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.

Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.

Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”

Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.

Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.

Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”

Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.

Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.

Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.


Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

4 maj 2010

Demaskeringen/Krisen (6)

Den Europeiska Centralbanken, ECB, har genom en exempellös undantagsåtgärd kastat masken och visat att räddningsaktionen för Grekland egentligen handlar om att förhindra en ny bankkatastrof. Det är till och med viktigare än att rädda euron!

Om Grekland måste ställa in betalningarna och skriva ner värdet på sina utlandsskulder, skulle banker och försäkringsbolag, som investerat tungt i högavkastande grekiska statsobligationer, drabbas hårt. Upp till 70 procent av värdet skulle försvinna, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. I synnerhet gäller det grekiska banker, men också t ex tyska och franska.

Enbart de tyska bankerna har 34 miljarder euro i grekiska statspapper. Än större är deras innehav av portugisiska och spanska papper, som mycket väl kan smittas av oron kring Grekland. En sådan smäll skulle flera tyska banker inte klara. De skulle mycket väl kunna bli nya Lehman Brothers med oöverskådliga konsekvenser.

Regeringen Merkel i Tyskland kalkylerar helt enkelt med att det blir billigare att rädda Grekland än att i en akut kris tvingas rädda de tyska bankerna. Rena rama egenintresset alltså.

Vad är det då den Europeiska Centralbanken, ECB, har gjort som är så avslöjande? Jo, i skuggan av det uppmärksammade beslutet om jättekreditstödet till Grekland från EU och Internationella Valutafonden, IMF, meddelade banken den 3 maj att man tills vidare accepterar grekiska statsobligationer som säkerhet för kortfristiga lån i banken.

Det låter ju inte så märkvärdigt – om det inte vore för att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s hissat pestflagg för grekiska statsobligationer. Genom att sänka kreditbetyget så att obligationerna betraktas som ”skräp”, har institutet varnat investerare: håll fingrarna borta från dessa papper, de kan bli näst intill värdelösa!

Normalt lyssnar ECB till kreditvärderingsinstitutens omdömen. Men nu har banken upphävt sina egna minimikrav för kreditvärdighet just för grekiska statspapper. Frankfurter Allgemeine Zeitung kallar detta ”en exempellös undantagsåtgärd”.

Vad innebär nu detta? I första hand är det ett sätt att försöka förhindra att grekerna i panik tar ut sina pengar från sina egna banker, en ”run on the banks”, som skulle utlösa en nationell bankkris. Grekiska banker kan nu skaffa mer kontanter genom att låna i ECB med grekiska statspapper som säkerhet. Att ECB på detta sätt särbehandlar Grekland är häpnadsväckande och en total helomvändning från de likabehandlingsprinciper som banken hittills tillämpat.

Men ECB:s beslut innebär rimligen också att andra banker som tycker att grekiska statspapper börjar brännas i bankvalven, kortfristigt kan lasta över dem på Europeiska Centralbanken – inklusive risken för att de plötsligt skrivs ner i värde. Bankerna räddas – och EU:s egen bank tar den eventuella smällen med skattebetalarna som sista garanter.

Den amerikanske ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, som på 90-talet var rådgivare åt IMF, har till och med föreslagit (FAZ, 3 maj 2010) att ECB systematiskt skall köpa upp grekiska, portugisiska, spanska och italienska statspapper på marknaden. Eichengreen ser köpen som ett sätt att hålla uppe kursen på dessa utsatta statspapper. Att ECB samtidigt tar över risken är en självklar följd.

Hela ”räddningspaketet” på 110 miljarder euro handlar om förflyttning av risk. Så länge Grekland inte har tillgång till de vanliga privata kreditmarknaderna, kommer EU och IMF att få hoppa in och betala när grekiska statspapper förfaller. Det blir en gigantisk penningtvätt där tvivelaktiga grekiska fordringar byter skepnad till snabba, trygga cash i bankerna – och skattebetalarna i euroområdet tar över Svarte Petter, dvs risken för att Grekland trots allt går i putten.

Och risken för en grekisk statsbankrutt är fortfarande påtaglig. För hur skall grekerna kunna betala sina gigantiska skulder när landet nu tvingas till drastiska besparingar som kommer att skapa lågkonjunktur och arbetslöshet?

Även efter räddningspaketet beräknas Greklands statsskuld, varav 75 procent ligger i utlandet, att öka från omkring 120 procent av BNP till 140-150 procent och ”stabiliseras” på den nivån. Det skall jämföras med att EU:s regler har ett tak för statsskulder på 60 procent av BNP (en regel som många brutit mot).

Eftersom Grekland är medlem av eurozonen kan man inte devalvera sig ur krisen. Euron som en gång gav grekerna möjlighet att låna till låga räntor, har nu förvandlats till en tvångströja som tvingar fram nedskärningar i ett läge när tillväxt är livsnödvändig.

Jag är inte mycket för konspirationsteorier men jag har svårt att värja mig för intrycket att EU och IMF kallt (och i hemlighet) räknar med en grekisk statsbankrutt, inklusive en nedskrivning av statsskulden. Men man försöker just nu se till att det är skattebetalarna – och inte banker, försäkringsbolag, pensionsfonder etc – som skall ta smällen.

Referenser: ECB announces change in eligibility of debt instruments issued or garanteed by the Greek government, Pressrelease från European Central Bank, 3.5.2010; ECB extends lifeline to Greece, Financial Times, 3.5.2010; Ausnahmeregelung für griechische Anleihen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010; Die Griechen sind eure Lehman Brothers, intervju med Barry Eichengreen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010.

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

1 maj 2010

Haiku

Sten lutar mot sten;
gränsrösen, vågbrytare.
Tecken och tystnad.

25 april 2010

Att sjunga för de dömda/Omläst

Först var det språket som fångade mig i Lars Ahlins roman Gilla gång från 1958. Det var sensuellt och mustigt, poetiskt och undflyende, ibland svårbegripligt, ibland tvärtom snickarens handfasta yrkesspråk. Alltid överraskande och levande. Som nyskapat.

Sedan var det människorna. De överraskade med sin vanlighet. Huvudperson i romanen är skolvaktmästare Lage Julin, 58 år gammal. Han är sedan många år lyckligt gift med kokfrun Berta, 63 år. De bor i en liten lägenhet i själva skolhuset. Ett åldrande kärlekspar – som står inför en avgörande livskris.

Men det mest märkliga var det som hände när Ahlins språk lades i munnen på dessa människor, när skolvaktmästaren plötsligt talade profetisk poesi eller gjorde filosofiska utläggningar om livets djupaste frågor och svåraste erfarenheter.

Språket och människorna stämde inte överens. Eller var det tvärtom: att Ahlin lyfte fram vad som verkligen fanns i dessa människor, det som finns i alla människor, det sant gemensamma?

Lars Ahlin kallade sig förebedjare. Det var den inställning han hade när han närmade sig sina romanfigurer: att identifiera sig med dem och inbjuda läsaren att göra detsamma. Det var ett radikalt annat förhållningssätt än den vanlige berättarens. Utgångspunkten var en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: ”Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.”

Författaren lånar ut både sig själv och sitt språk för att ge dem som hamnat i livskris, som gripits av förtvivlan och förlorat sig själva, de plågade och misslyckade, en röst. Lars Ahlin ville sjunga för de dömda.

I Gilla gång skrivs domen: förkastelse.

Det finns människor som förkastar sig när de upptäcker att de förbrutit sig mot en medmänniska. När han var 13 år stötte Göran, en av Lages skyddslingar, en kniv i bröstet på en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal. Kamraten dog – och allt var plötsligt förändrat! Sedan dess är Göran ”dråparen”, förkastad från gemenskapen.

Och Göran motsätter sig inte utstötningen. Tvärtom, han frånkänner sig själv rätten till det goda livet, till gemenskap och kärlek; han gör ett frivilligt val. Ahlin skriver: ”De som har förkastat sig känner, och just genom förkastelsevalet, att de är i det de bör vara i. Ingen orätt har skett dem.” De klagar inte, de finner domen rättvis eftersom de delar omvärldens normer och värdesystem. Det är rent av ”för att någon snygghet må kläda dem” som de väljer förkastelsen.

Den kris som romanens huvudperson, den kärleksfulle och förlåtande skolvaktmästaren Lage, hamnar i, leder också till förkastelse.

Det är den älskade dottern Maria som kommer hem och väntar barn med fel man vid fel tidpunkt. Hela hennes framtid som folkskollärarinna hotas. En ogift mor kan inte få det intyg om ”hederlig vandel” som krävs för fast anställning (detta är 1926).

Mamma Berta, den handlingskraftiga och osentimentala kokfrun, beslutar genast att göra vad många kvinnor gjort i alla tider: försöka fördriva fostret. Men det är otänkbart för Lage: ”Det är livet du vill åt och då måste jag stoppa dig.” Det blir gräl. Och han slår Berta. Blodet forsar – och allt är förändrat.

I Lages självvalda förkastelse finns en religiös dimension. Gud finns visserligen, men han är den fördolde som tar vid ”först där människans domän slutar”. Det är den lutherska tanken om de två regementena, det världsliga och det andliga, som är radikalt skilda åt. Människan har att leva utifrån sina egna, mänskliga förutsättningar, som hon delar med alla andra människor. Vi är alla både goda och onda samtidigt. Därmed etableras en grundläggande jämlikhet i bristens och tillkortakommandets verklighet.

Därifrån kan ingen lyfta sig själv till rättfärdighet. Tvärtom är fallet och insikten om egen skuld nödvändiga för var och en som vill leva med aktning för sig själv och andra. Efter denna erfarenhet kan till slut den illusionslösa vardagen öppna sig för det godas möjlighet. Som Lars Ahlin formulerade det: ”Han bekände sig till livets gilla gång, och däri var fallet inskrivet, fallet och den förväntan vi kan hysa om det som tar vid.”

Det är därför ingen Gud som frälser vare sig Göran eller Lage utan kvinnan och kärleken som söker upp dem i deras förkastelse, ser bortom de förtryckande normerna och öppnar sina hjärtan och kroppar för dem.

Lage tror först inte att det är sant, att han är mottagen så som han är, ”ingenting hade ju förändrats”. ”Ändå var vakterna som omgav honom borta. Det kändes som om han hade lagt ner en tung börda. Han kunde åter passa på sig själv och nå fram med läpparna till det kära ansiktet. Då skälvde livet till inom honom.”

Ett djupt kontroversiellt slut. Fortsättning följer.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958, nytryck 1962; Ulf Linde, Det Ahlinska alternativet, BLM 1960, nytryck i 40-talsförfattare, Aldus, 1965; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Stockholm 1966; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers, 2001.

Några fakta om Lars Ahlin: Född 1915 i Sundsvall. Död 1997. Debut 1943 med romanen Tåbb med manifestet, som var en uppgörelse med marxismen. 1947 kom Jungfrun i det gröna, som på motsvarande sätt gick tillrätta med liberalismen. Ahlin utvecklades från kommunist till reformistisk socialdemokrat och luthersk kristen. Stod i centrum för estetisk och teologisk litteraturdebatt i Sverige under 1950-talet. Under 60- och 70-talen utsattes han för hård kritik både från vänster och höger. Var tyst som författare i över 20 år. Andra centrala romantitlar: Natt i marknadstältet, 1957; Bark och löv, 1961; Din livsfrukt, 1987.


Anm.1: Handlingen i romanen utspelar sig under midsommarhelgen 1926. Den socialdemokratiska regeringen Sandler har just avgått till följd av den sk Stripakonflikten, som gällde arbetslösas rätt till statligt understöd. Denna tidsangivelse spelar egentligen ingen roll i berättelsen, ändå finns den där som om Ahlin velat förankra en tidlös vision i människornas vardagliga kamp för ett värdigt liv.

Anm. 2: Alla former av abort var förbjudna i Sverige fram till 1938.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:

Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

11 april 2010

Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

I januari och februari 1945 rullade spöklika tågsätt in på bangården vid koncentrationslägret Mittelbau-Dora i centrala Tyskland. De kom från lägren i Auschwitz och Gross-Rosen, som evakuerades inför Röda arméns inmarsch.

I boskapsvagnarna låg tusentals människor, stelfrusna, utmärglade, döende och redan döda. Det var män, kvinnor och barn. 4 000 kom från Auschwitz och 10 000 från Gross-Rosen utanför Breslau. På kort tid räknade SS över 5 000 döda. Lägrets krematorieugnar räckte inte till. Lik brändes i öppna eldar på banvallarna.

Mittelbau-Dora hade skapats ett och ett halvt år tidigare i samarbete mellan rustningsminister Albert Speer och SS-chefen Heinrich Himmler. Speer ville bygga en mönsteranläggning för produktion av krigsmateriel och SS levererade arbetskraften: krigsfångar.

I de långa tunnlarna i berget Kohnstein utanför Nordhausen arbetade på vårvintern 1945 14 000 människor, mest ryssar, polacker och fransmän, under omänskliga förhållanden (se tidigare artikel). Runt den centrala anläggningen fanns dessutom ett 40-tal underläger med ytterligare 26 000 slavarbetare. De tillverkade bl a vedergällningsvapnet V2, raketen som Hitler hoppades skulle vinna kriget åt honom.

Med ankomsten av fångarna från öster inleddes den slutliga undergången för mönsterindustrin Mittelbau-Dora. För att hålla igång produktionen i det överbefolkade lägret måste först de sjuka och döende avskiljas från de arbetande. I den angränsande staden Nordhausen inrättades en kasern, Boelke, som dödsläger. Flera tusen fångar fördes över dit.

Sedan försökte SS öka arbetseffektiviteten genom en allt mera brutal terror. Den gamla lägerledningen byttes ut mot SS-folk som kommit med transporterna från Auschwitz. Fler och fler fångar avrättades för påstått sabotage.

Med magnifikt förakt för verkligheten beslutade Albert Speer samtidigt att koncentrera hela den tyska raketutvecklingen till Nordhausen. Tusentals experter från företag som Siemens, BMW och Telefunken skulle flytta dit från Peenemünde vid östersjökusten, där de inte längre var säkra för fiendens arméer.

Allra viktigast var att rustningsstaben under Speers ställföreträdare Karl-Otto Saur flyttade från Berlin till Mittelbau-Dora i början av februari 1945. Bara ett par veckor därefter kom det första allierade bombanfallet mot Nordhausen och rustningsstaben tvangs att flytta in i själva tunnelsystemet i Dora.

Ett par hundra underjordiska kontor inrättades intill tunnlar där slavarbetet fortgick. Enligt vittnesmål från överlevande fångar ägnade sig stabspersonalen åt nattliga dryckeslag, som drog ut långt fram på förmiddagarna, samtidigt som människor dödades genom hängning några meter därifrån.

I början av mars fick 30 danska och norska fångar tillåtelse att lämna Mittelbau-Dora. De fördes med järnväg till lägret Neuengamme. Där hämtades de med greve Folke Bernadottes vita bussar och fördes till Sverige. Alla överlevde. Samtidigt drevs ett par tusen andra fångar ut på en dödsmarsch till fots i riktning mot Buchenwald och 40 000 var kvar i lägret. Där rådde kaos.

Den 27 mars lyckades tyskarna skjuta iväg den sista V2-raketen. Den riktades mot Antwerpen. Sedan bröt produktionen samman och avstannade.

Genom flygspaning och förhör med krigsfångar kände de allierade till verksamheten i Mittelbau-Dora sedan flera månader. Men några bombanfall mot den väl skyddade, underjordiska anläggningen genomfördes inte. Det ansågs meningslöst.

Staden Nordhausen med 65 000 invånare var emellertid utan skydd. På eftermiddagen den 3 april 1945, det var den första vardagen efter påsk, kom flygplanen, 200 bombare från brittiska RAF. Anfallet riktades bl a mot Boelkekasernen, som inte var utmärkt med rödakors-flaggor. 1 300 sjuka fångar dödades. Dagen därpå kom en andra våg. Nu drabbades centrala staden där nästan alla hus förvandlades till grus och kostade 6 700 människor livet.

Den slutliga evakueringen av Mittelbau-Dora inleddes samma dag. 4 000 ryssar drevs iväg till fots mot Bergen-Belsen. De flesta andra packades under stor brutalitet in i godsvagnar och kördes iväg till andra läger. Totalt evakuerades 36 500 fångar - 8 000 dog.

Raketexperterna, både tyskar och fångar, lämnade Mittelbau-Dora i ett särskilt privilegierat sovvagnståg, som fick namnet ”Der Vergeltungsexpress” (Vedergällningsexpressen). Med ombord på färden mot Alperna fanns Wernher von Braun, som knappt två år tidigare hade fått Hitler och Speer att entusiastiskt storsatsa på V2-projektet. I maj överlämnade han sig till amerikanerna, som erbjöd honom en ny karriär.

Några hundra döende fångar lämnades kvar i Mittelbau-Dora medan tusentals panikslagna civila från det bombade Nordhausen sökte skydd i de övergivna tunnlarna. Den 11 april 1945, idag för 65 år sedan, anlände till slut amerikanerna till resterna av Albert Speers största industrisatsning.

Referenser: Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes. Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; anteckningar från eget besök på platsen 18.4.2004.

Bild: Krematoriet från mars 1944 (tidigare fördes döda till krematoriet i Buchenwald). Två ugnar. Numera minnesplats. Egen bild från 2004.

Anm. Jens-Christian Wagner drar två väsentliga slutsatser av sin forskning kring Mittelbau-Dora. 1/ De flesta av slavarbetarna sysslade med byggverksamhet runt om i södra Harz – alltså inte med tillverkning av V1- eller V2-raketer. Byggverksamheten gällde fabriker för annan rustningsproduktion. Rakettillverkningen blev successivt en allt mindre del av verksamheten. 2/ Med sina över 40 underläger och som mest 40 000 slavarbetare, som ofta var inkvarterade mitt i byar och städer, var verksamheten i Mittelbau-Dora väl känd av lokalbefolkningen. Wagner hävdar: ”Utan breda befolkningslagers tysta accepterande eller uttryckliga instämmande hade systemet med NS-koncentrationsläger inte kunnat existera under någon längre tid.” Att efter kriget framställa verksamheten i Mittelbau-Dora som hemlig och enbart underjordisk är, enligt Wagner, bara ett sätt att försöka underbygga föreställningen att det var möjligt för lokalbefolkningen att vara okunnig om vad som hände.

Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

1 april 2010

Haiku

Bakom vulkanön
raderas horisonten
in i tropisk natt.

6 mars 2010

Hotet från USA/Krisen (5)

Den akuta finanskrisen må vara över - men på sikt finns ett större hot: det amerikanska skuldproblemet.

Det är ett problem med historia. Under hela efterkrigstiden har USA haft det unika privilegiet att kunna betala för sig överallt i världen med sin egen valuta, dollarn. Det har gjort det lätt för amerikanerna att leva över sina tillgångar. Överkonsumtion i USA, dvs stora underskott i USA:s utrikesaffärer, har beredvilligt finansierats av andra länder genom köp av amerikanska statsobligationer.

Idag sitter Kina, Japan, Ryssland och oljerika arabstater på en stor del av den amerikanska statsskulden, eller omvänt uttryckt: de har enorma fordringar på framtida amerikansk produktion.

Det fungerar så länge kreditgivarna litar på att amerikanerna skall kunna betala för sig. Systemet har lett till låga räntor och gott om pengar i USA och de köpglada amerikanska konsumenterna har varit en motor för hela världens ekonomi.

Obama-administrationen räknar nu med en brant ökning av USA:s utlandsskuld under de kommande tio åren. Bara räntebetalningarna riskerar att undergräva levnadsstandarden i USA. Om kreditgivarna börjar tvivla på USA:s långsiktiga betalningsförmåga och därför köper färre amerikanska statsobligationer kan det skapa en plötslig kris, ras för dollarn, höjda räntor och svåröverskådliga konsekvenser för världsekonomin.

Om kreditgivarna istället väljer att fortsätta finansiera USA:s statsskuld till låga räntor, finns det risk för en upprepning av finanskrisen. Det var ju i hög grad de låga räntorna som skapade krisen.

Så vad göra?

Enligt en mycket uppmärksammad artikel av C. Fred Bergsten (Foreign Affairs, nov/dec 2009) är det bara en balansering av USA:s statsbudget som hjälper. Bergsten har varit rådgivare till flera olika amerikanska regeringar (se Anm. 3).

Budgeten går med enormt underskott till följd av krisen och de federala stödmiljarderna. Enligt Bergsten är det detta som håller uppe den inhemska efterfrågan i USA – och som därmed bidrar till underskotten i de utrikes affärerna. Skär man i statens utgifter och i stället ökar intäkterna så minskar konsumenternas köpkraft och utrikesbalansen förbättras.

Visserligen har finanskrisen redan lett till att USA:s konsumenter och företagare har dragit åt svångremmen. Det har också förbättrat utrikesbalansen. Men Bergsten tror att detta bara är tillfälligt. Han ser budgetbalanseringen som långsiktigt nödvändig.

Hans recept för att balansera budgeten är i högsta grad kontroversiellt i Barack Obamas USA: sjukvårdskostnaderna får inte öka, pensionsåldern måste höjas och konsumtionen skall beskattas. Han föreslår en omsättningsskatt efter europeiskt mönster. Inte populärt i USA.

Om receptet genomförs förlorar de amerikanska konsumenterna sin roll som motor för världsekonomin. Europa, Kina och Japan kan då inte exportera sig ur sina problem, som de så gärna vill. I stället måste de lita till egen, inhemsk efterfrågan för att skapa tillväxt. Budgetdisciplin i USA skulle alltså kräva större statliga budgetunderskott t.ex. i EU.

För att stödja amerikansk export (och dämpa importen!) vill Bergsten också ha en ordnad nedvärdering av dollarn. USA bör därför motverka andra länders försök att hålla nere kursen på sina valutor. Den kinesiska renminbin är 20-40 procent undervärderad mot dollarn, anser han.

Även euron borde enligt detta synsätt stärkas mot dollarn. På den punkten tycker marknaden uppenbarligen helt annorlunda: euron har i år tvärtom försvagats med 5,7 procent mot dollarn, vilket gjort Bergstens recept än mer svårgenomförbart.

Naturligtvis kräver Bergsten inte någon omedelbar balansering av budgeten; det skulle bryta återhämtningen i den amerikanska ekonomin och leda till än högre arbetslöshet. Frågan är bara när ekonomin skall anses tillräckligt stark för den bergstenska dunderkuren.

Historien visar att skuldkriser brukar följas av 6-7 magra och plågsamma år då skuldbergen successivt minskas. Enda sättet att skynda på den processen är genom konkurser eller inflation. Om de alternativen inte kan accepteras, måste den inhemska efterfrågan under anpassningstiden hållas uppe med hjälp av statliga budgetunderskott. Det anser t.ex. Financial Times renommerade analytiker Martin Wolf. I så fall förloras en stor del av de tio år som USA kan ha på sig för att göra något åt budgetproblemen. Sedan kommer nämligen statsbudgeten att försämras igen på grund av ökade pensions- och sjukvårdskostnader för den åldrande befolkningen.

Bli därför inte förvånad om politikerna snart föreslår att inflationen skall få bli lite högre än idag, kanske 4 procent i stället för 2. Lite smygande inflation tar hand om skulder utan störande demonstrationer och förlorade val. Men om man därmed kan undvika en amerikansk skuldkris återstår att se.

Referenser: C. Fred Bergsten, The Next Financial Challenge, Foreign Affairs, nov/dec 2009; Congress must act on US fiscal policy, Financial Times 22.2.2010; Niall Ferguson, A Greek crisis is coming to America, Financial Times 10.2.2010; Martin Wolf, How to walk the fiscal tightrope that lies before us, Financial Times 16.2.2010; Moody´s warns US over credit rating fears, Financial Times 3.2.2010; The budget and the deficit, An opportunity wasted, Economist 6.2.2010; Sovereign-debt worries, Domino theory, Economist 20.2.2010.

Anm. 1: Redan har Internationella valutafondens chefekonom Olivier Blanchard föreslagit att det inflationsmål på 2 procent som tillämpas av många länder lyfts till 4 procent. En debatt har redan startat. Se t.ex. Financial Times 4.3.2010 under rubriken End this ´inflation fundamentalism´.

Anm. 2: Kreditvärderingsfirman Moody´s har varnat USA för skuldutvecklingen. Budgetunderskottet beräknas i år bli 10,6 procent av BNP (Grekland 12,7), det största sedan andra världskriget. Administrationen tror på 4 procent 2013, men det förutsätter god tillväxt i ekonomin. Skulden som procent av BNP stiger stadigt från 53 procent 2009 till 73 procent 2015 och 77 procent 2020. Moody´s anser att det är en underskattning. Om underskottet redovisas som är brukligt internationellt blir skuldandelen väl över 100 procent av BNP 2020. I eurosamarbetet tillåts endast 60 procent, men många länder bryter redan mot denna regel. Marknaderna ifrågasätter allt mer om det finns politisk vilja att reducera skulderna.

Anm. 3: C. Fred Bergsten (född 1941) direktör för Peterson Institute for International Economics sedan dess start 1981. Bergsten var ”assistant secretary” i finansdepartementet under president Jimmy Carter 1977-1981. Länk till presentation.

Anm. 4: Jag skriver att "den akuta finanskrisen må vara över". Detta innebär inte att jag tror att finanskrisen är över. Den grekiska situationen och den olösta frågan om eurons framtid får betraktas som en del av finanskrisen som mycket väl kan utvecklas till en ny, akut situation.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Om bakgrunden till dollarns ställning i världsekonomin se artikelserie:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)