Många
av de kvarvarande var sjuka eller skadade (se förra artikeln). De överfördes
till olika sjukhus i södra Sverige, där de visserligen fick vård för sina
skador, men under fängelseliknande förhållanden med förspikade fönster och beväpnade
vakter. Flera patienter försökte begå självmord.
I
och med att balterna hade undantagits från utlämningen den 3 december minskade tidningarnas
intresse för hela saken. Opinionsstormen bedarrade. Många trodde att det inte
skulle bli några fler transporter och att balterna därmed var räddade.
Tyskarnas öde var fortfarande ointressant.
Men
ryssarna lät sig inte nöja. Redan två dagar efter Cubans avsegling krävde
Moskva att den svenska regeringen fullt ut skulle uppfylla sina utfästelser.
Det sovjetiska lasarettsfartyget Bjeloostrov anlände överraskande till
Trelleborg den 9 december.
Ryssarna
begärde särskilt att få ut balterna. Utrikesminister Östen Undén svarade att
dessa var för svaga för att transporteras eftersom de fortfarande hungerstrejkade.
Han föreslog i stället att tyskar som återhämtat sig skulle överlämnas.
Och
så blev det. I nattmörkret mellan den 15 och 16 december fördes 582 tyskar
ombord på Bjeloostrov. De tvangs genast ner under däck och lastluckorna stängdes.
Hela proceduren övervakades av sovjetiska soldater med kulsprutepistoler.
Fartyget avseglade skyndsamt österut, eskorterat av två ryska minsvepare.
Nu
fanns ca 300 tyskar kvar i Sverige förutom balterna. Regeringen tillsatte en
kommission som, sent omsider, skulle bedöma dessa interner individuellt. Utredningen
ledde till att ett 40-tal befanns ha flytt från västfronten i stället för
östfronten och därmed skulle utlämnas till västmakterna. Dessutom skulle 32
tyskar och 8 balter få stanna i Sverige på grund av svår sjukdom. Inget fall av
krigsförbrytelser kunde konstateras.
Vid
jultid gav balterna upp sin hungerstrejk. Efterhand som de försvagade, skadade
och sjuka återhämtade sig, överfördes de från sjukhus till de skånska lägren
Rinkaby och Gälltofta. Det var en förberedelse för den sista utlämningen till
Sovjetunionen.
Den
9 januari 1946 förklarade Östen Undén att överenskommelsen med Sovjetunionen
stod fast - trots att Sverige egentligen inte hade någon folkrättslig skyldighet
att lämna ut någon. Därmed stod det klart att det var rent politiska skäl som
låg bakom utlämningen, anser historikern Curt Ekholm, som gjorde den stora
utredningen om tysk- och baltutlämningen.
Natten
till den 23 januari stormade polisen Rinkabylägret utanför Kristianstad. Inga
journalister fick närvara. Internerna överraskades i sömnen och fördes snabbt
iväg i bussar till en provisorisk förläggning i Malmö. Två dagar senare tömdes
Gälltoftalägret och sjukhuset i Hässleholm. Ett 70-tal poliser förde bort 87
sjuka och bandagerade. Många gick på kryckor. En lettisk soldat lyckades skära
av sig halspulsådern under busstransporten och avled.
En
sista opinionsyttring publicerades i tidningarna den 24 januari. Det var de
svenska biskoparna som uttalade sin ”djupa sorg över den tragiska utveckling [-
- -] varigenom rättsmedvetandet i mycket vida kretsar av vårt folk blivit
kränkt”. Biskoparna underströk sin medkänsla med de baltiska flyktingarna. Tyskarna
nämndes inte med ett ord.
I
Trelleborg väntade på morgonen den 25 januari återigen lasarettsfartyget
Bjeloostrov. 234 tyskar och 146 balter gick eller bars över landgången för att
transporteras till krigsfångenskap i Sovjetunionen. Även i denna sista
transport var det alltså fler tyskar än balter som lämnades ut.
När
lastningen var klar bjöd kaptenen fem svenska myndighetspersoner på middag
ombord. Bland dem var civilförsvarsinspektören, landsfogden, stadsfiskalen i
Trelleborg och en UD-representant. Även en redaktör från Skånska Dagbladet
tackade ja till denna sovjetiska ”älskvärdhet”.
Varför
lade sig den svenska regeringen platt för de sovjetiska kraven? Det brukar
sägas att den socialdemokratiska regeringen kände sig bunden av samlingsregeringens
beslut om utlämning, som hade fattats redan den 15 juni 1945 (se artikel 1). Man
var rädd för att stöta sig med Sovjetunionen. Viktiga handelsförhandlingar
pågick, vilket handelsminister Gunnar Myrdal påpekade i riksdagen bara ett par
dagar före den första utlämningen.
Men
enligt Curt Ekholm fanns det också en markant ovilja att se problemen ur flyktingarnas
synvinkel. Svenskarna valde helt enkelt att blunda för obehagliga ”fakta i
fråga om den sovjetiska diktaturens grundläggande drag”. Därför blev Sverige
det enda land som efter kriget utlämnade både balter och vanliga tyska soldater
till Sovjetunionen.
Referenser:
Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen, del 2, Acta Universitatis Upsaliensis,
Uppsala 1995. Egna studier i den svenska Moskvaambassadens arkiv som finns i
Riksarkivets annex i Arninge.
Anm.:
De västallierade lämnade bara ut tyskar till Sovjetunionen om dessa belagts med
krigsbrott eller hade sovjetisk bakgrund. Inga balter utlämnades.
Artikeln
är nummer 4 i en serie. De andra är:
Se även: