Det stötande alternativet/Omläst

Kallad till tystnad är en självbiografisk berättelse om en ung mans väg till katolicismen och sedan vidare till en av dess strängaste klosterordnar, trappisterna. Boken kom ut 1948 och var skriven av Thomas Merton, sedermera en av 1900-talets mest kända katolska författare.

Jag läste den här boken första gången på sommaren 1964, då jag fyllde 21 år. Året därpå begav jag mig till ett anglikanskt franciskankloster i Dorset, England, för att pröva på munklivet. Mertons bok hade lämnat djupa spår i min ungdomliga själ. Nu har jag läst om den, 48 år senare.

Thomas Merton föddes i Frankrike 1915. Båda föräldrarna var konstnärer, ingen av dem med någon djupare religiös förankring. Sonens väg till religionen ter sig egentligen ganska svårförklarlig. Här finns inga dramatiska omvändelser, ingen övertygande själsnöd, inga frälsande uppenbarelser. Det fromma perspektivet på den unge mannens liv verkar pålagt i efterhand.

Däremot finns det två betydelsefulla drivkrafter: en intellektuell nyfikenhet och ett märkligt, underliggande sug efter ett radikalt ställningstagande i livet. Under ett besök i Rom får han en stark upplevelse av kyrkornas Kristusbilder. Han köper ett exemplar av Nya testamentet på latin och läser med en känsla av att vara en pilgrim. Men upprymdheten sjunker tillbaka, som ett rus. Än var han inte mogen.

Merton skaffar sig en akademisk utbildning i Cambridge, England, och på Columbia University i New York. Han är en typisk intellektuell, blir universitetslärare i engelska, skriver romaner som inte publiceras och låter sig på 30-talet tillfälligt förföras av tidens vurm för kommunismen. ”Jag hade fått för mig, att Sovjetryssland var det enda land, där en sann konst kunde finna sin tillflykt i denna värld av borgerlig fulhet”, skriver han.

Men i sitt intellektuella liv kommer Merton gång på gång i kontakt med katolskt kulturliv. Han läser Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Han kan inte undgå att bli imponerad och lockad av deras radikala avståndstagande inte bara från den borgerliga, utan från hela den ”världsliga”, världen.

Mertons radikalisering får en ny inriktning. Långsamt växer det fram en längtan efter att bedja. Han upptäcker att ett asketiskt levnadssätt kan frigöra själen, att avstå är att få. En höstdag 1938 har han omärkligt passerat gränsen till insikt, söker upp en präst i New York och säger: ”Fader, jag skulle gärna vilja bli katolik.”

Upptagandet i den katolska kyrkan äger rum med hela ceremonielet: dop, bikt, avsvärjande av kätteri och schismatisk tro, djävulsutdrivning, detaljerad trosbekännelse och den första kommunionen. Ändå är detta radikala steg inte nog. Merton hör genast hur den helige Ande ropar på honom ”ur sitt eget oändliga djup”. En kallelse till vad?

Merton skriver: ”Om [någons] kallelse på allvar skall bära frukt, måste den kosta honom något och innebära ett verkligt offer. Den måste vara ett kors, ett verkligt avstående från de naturliga värdena.”

När jag läste detta för snart 50 år sedan, kändes orden naturliga, logiska och lockande. När jag läser dem idag, inser jag hur långt ifrån Mertons värld som vårt moderna liv utspelas. Självförnekelse och lydnad var centrala ledstjärnor för Merton. Stoltheten skulle brytas, all kärlek till det egna jaget skulle upphöra – för att i stället riktas mot Gud. Det är ett budskap som de flesta av oss skulle uppleva som obegripligt eller rent av stötande, om vi ens fick höra det i Sverige år 2012.

Hur lyckades då Merton leva upp till sina egna höga ideal? Det var inte enkelt. Vägen gick i sicksack mellan framsteg och bakslag, eufori och ångest, tro och tvivel. Men hans övertygelse blev efterhand allt tydligare: ”Jag ville inte vara med om fler kompromisser med ett liv, som i varje ögonblick försökte förgifta mig. Jag måste vända allt detta ryggen.”

Längtan efter radikalitet fick ännu en gång en ny inriktning, nu mot enkelhet. Han undervisar en tid vid ett franciskanskt universitet. Han försöker leva ett noga inrutat liv, kastar bort böcker som ”solkar sinnet”, slutar röka, lever med kyrkans tideböner som en munk utanför klostret.

Men det är trappistorden, med sin ständiga tystnad, som blir hans slutmål. I december 1941, när kriget just har nått USA genom det japanska överfallet i Pearl Harbour, packar han sina få ägodelar i en väska, bränner upp manusen till tre färdiga romaner, tömmer bankkontot, skriver några privata brev och beger sig till klostret Our Lady of Gethsemani i Kentucky.

När jag var 20 manade denna berättelse till självuppoffrande efterföljelse. När jag nu snart är 70 störs jag av radikalitetens drag av prestation. Ja, Merton kallar sig själv en ”andlig atlet”. Jag ser att han koketterar med sina ungdomliga synder och senare med sin botgöring. Och så detta, att trappistordens tystnadslöfte inte hindrar honom från att skriva en rad böcker om sitt liv i klostret! Det får mig att le lite. Den kompromisslöse asketen Thomas Merton var trots allt bara en människa.

Referenser: Thomas Merton, Kallad till tystnad, Catholica Förlag, sv. 1986; Thomas Merton, Brännpunkter, Artos, sv. 2002.

Anm.1: Trappistorden grundades på 1600-talet i klostret La Trappe i norra Frankrike. Den var en gren av cistercienserorden, där bl a Bernhard av Clairvaux var en betydande abbot på 1100-talet. Trappisterna blev en egen orden 1892 med stränga regler om tystnad och fasta. Klostret i Clairvaux tillhör idag trappisterna.

Anm. 2: Några fakta ur Thomas Mertons liv: Född 31 januari 1915 i Prades nära Perpignan i Sydfrankrike. Hans mor var konstnär från USA, död 1921, fadern konstnär från Nya Zeeland, död 1931. År 1933 studier vid Cambridge, England. 1935 Columbia University, New York. 1938 konversion till katolicismen. 1941 inträde i trappistklostret Our Lady of Gethsemani, Kentucky. 1947 eviga munklöften. 1949 prästvigd. 1955-1965 novismästare i klostret. 1965 bodde han som eremit på klosterområdet. 1968 död genom olyckshändelse under en konferens i Bangkok. Merton skrev mer än 70 böcker i klostret och fick en miljonpublik. Han inspirerade under 1950-talet många unga människor i hela världen att söka sig till kloster.

I artikelserien ”Omläst” ingår även:

Att sjunga för de dömda (om Lars Ahlins Gilla gång)

Egoismens pris (om Sigfrid Siwertz Selambs)

Tyskutlämningen (3)

Trots de omfattande protesterna beslöt alltså regeringen den 26 november 1945 att stå fast vid beslutet att utlämna tyskarna och balterna till Sovjetunionen (se förra artikeln). Avgörande för den socialdemokratiska regeringens beslut var att man fick offentligt stöd av Landsorganisationen, LO.

I lägren ökade antalet självmordsförsök och självstympningar. Tyskarna i Ränneslätt vägrade nu inte bara att äta utan också att dricka. Redan den 27 november ansåg läkarna att 590 personer var så försvagade, sjuka eller skadade att de inte kunde förflyttas.

Det sovjetiska transportfartyget Cuban anlände samma dag till Trelleborg. Det visade sig emellertid att fartyget inte var rustat för att transportera människor. Kojer och toaletter måste installeras och det skulle ta tid. Regeringen beslöt att skjuta på utlämningen.

Beskedet mottogs med jubel i lägren. Tyskarna firade tacksägelsegudstjänst och paraderade i Ränneslätt förbi den svenska flaggan ”till svenska folkets ära”. Men glädjen var förhastad. De onda aningarna väcktes när balterna plötsligt transporterades till olika beredskapssjukhus i södra Sverige – medan tyskarna blev kvar i lägren. Tänkte regeringen låta balterna stanna, men skicka iväg tyskarna?

De chockerade internerna fortsatte att vägra äta och dricka. De blev snabbt allt svagare och många låg till sängs. De som ännu höll sig uppe började patrullera på insidan av taggtrådsstängslet för att få tid att varna sina kamrater om polisen angrep lägret. Man ville till varje pris hinna organisera motstånd mot utlämningen.

På morgonen den 30 november stormade svensk statspolis lägret vid Ränneslätt. De tyska vakterna skrek ”Larm! Larm! Heraus!”. I officersbaracken, som låg alldeles innanför lägergrinden, försökte flera personer genast begå självmord genom att skära sig. I resten av lägret skyndade man till en förutbestämd samlingsplats för att göra passivt motstånd. Man bildade kedja, band sig samman med livremmar och vägrade lyda polisens order. För tyskarna var det en extra skymf att bli attackerade av vanlig polis, som om de, tyska soldater, vore kriminella. Man skrek ”Gestapo! Gestapo!” mot den svenska statspolisen.

Inne i klungan av interner skar man sig med knivar och rakblad. Människor föll till marken. Polisen slog sig in med batonger för att dra ut de skadade som kamraterna försökte hålla kvar. Några av internerna fick kläderna avslitna. Till slut fanns det ett 70-tal skadade på platsen. 46 av dem fördes i ambulans till sjukhus. Av dessa hade 24 allvarliga skador efter självmordsförsök. Men ingen dog vid polisoperationen i Ränneslätt. Det betraktades som en stor framgång. Polisen fick beröm av regeringens observatörer.

I Backamolägret blev konsekvenserna minst lika blodiga. En officer begick självmord genom att hänga sig. Andra använde yxor och stenar för att slå sönder händer och fötter på varandra. Minst 10 sådana fall rapporterades. En person lyckades hugga av sig ena armen. Avsikten var klar. Enligt Genèvekonventionen, som tyskarna kunde i detalj, skulle krigsfångar som förlorat ett ben, en arm, en fot eller en hand repatrieras, dvs sändas hem.

Motståndet varade inte länge. Vid middagstid den 30 november hade polisen läget under kontroll. Var fjärde tysk soldat hade då lyckats skada sig mer eller mindre allvarligt. Skadade låg i rader på lägrets förbandsplats. Efterhand som de kunde förbindas bars de ombord på det väntande tåget. ”Transporterbarheten [torde] knappast ha avgjorts efter särskilt humana principer”, skriver Curt Ekholm.

Under de närmaste dagarna transporterades från de olika lägren långt över tusen tyska soldater med tåg till Trelleborg. Allt löst i personvagnarna var borttaget, inklusive dörrarna till toaletterna. Fönstren var låsta eller förspikade med träplattor. Poliser fanns i varje vagn. Stationerna längs färdvägen bevakades av militär. Vid ankomsten till Trelleborg tog tre interner fram rakblad och skar upp sina pulsådror. De omhändertogs snabbt.

Redan under natten till den 1 december påbörjades embarkeringen av Cuban. De utlämnade gick en i taget genom överbyggda gångar och i trappor av trä, bevakade av polis på alla sidor. Väl ombord vände sig en av de tyska soldaterna om, gjorde honnör mot den svenska flaggan på en intilliggande byggnad – men drogs snabbt ner under däck av sovjetisk personal.

Den 3 december kunde Cuban till slut avsegla med 1 610 utlämnade tyska soldater ombord – men ingen enda balt. Destinationen var hemlig. Och två sovjetiska marinfartyg åtföljde transporten.

Medan allt detta pågick försvarade statsminister Per Albin Hansson utlämningen i ett tal i Borlänge. Regeringen ville inte medverka till att ”militärpersonal tillhörande den tyska krigsmakten undandrog sig följderna av kapitulationen”, sade han. ”Att detta kan innebära att många gå en hård tid till mötes må vi beklaga. Men krig och dess följder är hårda.”

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.: Jag anger de officiella siffrorna på antalet utlämnade tyskar, alltså 1 610. Curt Ekholm har kommit fram till att det i själva verket var ytterligare drygt 200 tyskar som utlämnades den 3 december. Definitionerna är emellertid osäkra bl a eftersom det fanns flera nationaliteter bland de "tyska" militärflyktingarna.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:

Tyskutlämningen(1)

Tyskutlämningen(2)  
Tyskutlämningen (4)

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran