Kan musik bli för uttrycksfull? Den paradoxala frågan dök upp i mitt huvud under en konsert med den japanska pianisten Mitsuko Uchida, den uppburna, den dyrkade.
Konserten ägde rum i Kölns konserthus Philharmonie lördagen den 1 april. Den dagen var regnig och blåsig. Jag hade anlänt på morgonen och stått i kö i tre kvart för att få en av de sista biljetterna.
Medan jag stod där och huttrade anlände Uchida själv till konserthuset. Hon passerade igenom biljettkön, alldeles framför mig. En liten, till synes alldaglig japanska i femtioårsåldern (hon är född 1948). Hon rörde sig flickaktigt och bytte några vänliga ord på Wienertyska med ett par av oss frusna förhoppningsfulla. Wienertyska – eftersom hon är uppvuxen i Wien som dotter till en japansk diplomat.
Ett par timmar senare var hon förvandlad till världsstjärnan, iklädd något luftigt turkost och centrum för det fullsatta konserthusets 2 000 åhörare. Hon spelade Mozart – som ingen hört Mozart spelas förut. Fantasi och sonat c-moll KV 475 och KV 457. Och Adagio h-moll KV 540. Mozart i moll. Stor känsla.
Jag hade fått en ståplats högst uppe under taket i den väldiga konserthallen som är byggd som en amfiteater under jord. Visst var det storslaget. Men snart märkte jag hur det vanvördiga tvivlet invaderade mina tankar. Skall pianisten verkligen understryka att varje modulation från dur till moll är magisk? Finns det verkligen så många ritardandi, så häftiga inbromsningar och rubati angivna av Mozart själv? Är verkligen kontrasterna i tempi och styrka så väldiga enligt Mozarts egen notbild?
Till slut var frågan ofrånkomlig: måste det inte finnas kvar något i musiken som förblir en hemlighet mellan åhöraren och kompositören? Uttolkaren skall gestalta musiken men inte avslöja den. Hon/han får inte blottlägga alla dess viskande budskap. Jag måste motvilligt medge för mig själv, att denna världspianist helt enkelt gick för långt för min smak. Mozarts djup blev på något sätt exploaterat och därmed utspätt och sålt som en vattvälling.
Publiken var entusiastisk och belönade Uchida med långvariga och dånande applåder. Ändå fanns det under konserten en märklig förströddhet bland åhörarna. Det var svårt att nå den totala tystnad i lokalen som en verklig koncentration skapar. Mellan satserna gick det vågor av harklingar och hostningar som blev så påtagliga att de övergick i fnitter och småskratt. Uchida fick hejda sig, sänka händerna, ge extra tid. Då minskade spänningen i musiken. De avsedda djupen blev tommare. Magin förflyktigades.
Var denna publikens bristande koncentration ett omedvetet, generat svar på Uchidas sätt att avslöja musikens hemlighet?
(Andra artiklar om musik: "Rädsla för myten på Stockholmsoperan" som handlar om Wagners Rhenguldet och Valkyrian. "Musik för befriade/Weberkvartetten" som handlar om Benjamin Brittens andra stråkkvartett m.m. Finns i arkivet för februari respektive mars.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej Johan,
Välkommen tillbaka från den tyska resan.
Finns det en "musikens hemlighet"? En hemlighet mellan ÅHÖRARE och KOMPOSITÖR?
Avslöjar verkligen pianisten Musiken? Om något avslöjas, är det då Mozart som
AVSLÖJAS?
Om något AVSLÖJAS, som stör, borde inte det då snarare vara hemligheten, den eventuella, mellan tolkaren och kompositören, den ensidiga hemligheten som pianisten skapat, och plötsligt offentliggör? Visst kan väl Mozart i sin tonbild ha gömt en hemlighet, men frågan är om en sådan verkligen låter sig
AVSLÖJAS? Det kanske den gör, men i så fall, skulle verkligen publiken då
reagera som den gjorde? Kanske?
Till skillnad mot att eventuellt kunna avslöja MUSIKENS
hemlighet kan jag dock väl tänka mig att Mozart och Mozarts musik mycket väl kan tänkas låta sig HITTAS eller FÖRSTÅS mer eller mindre väl av en pianist.
Men att det i detta, nödvändigtvis skulle kunna finnas ett obehagsskapande avslöjelsemoment, känner jag mig osäker på. Men å andra sidan, det var inte jag som hörde musiken!
Funderas,
från
ingvar
Jag menar att det finns uttolkare som överdriver ett uttryck som redan finns i notbilden. Man spelar t ex Bach på ett romantiskt sätt, som om man inte riktigt litade på att Bachs uttrycksfullhet skulle nå fram annars. Men den uppmärksamme lyssnaren kan mycket väl nås av Bachs musik utan att interpreten beskäftigt pekar på allt som finns i musiken.
Ingen vill bli skriven upplevelser på näsan. Man vill göra de stora erfarenheterna själv.
Om jag förstår Dig rätt menar Du att den överpedagogiske interpreten lägger in något i musiken som inte redan finns där. Sådant kan säkert hända, det medges (men det vore förfalskning). Jag menar emellertid att notbilden lämnar stora friheter och att skickliga interpreter egentligen bara utnyttjar dessa friheter utan att göra våld på det noterade. De vill bara visa upp, avslöja, vad som finns i musiken och som de inte tror att lyssnarna kan uppleva utan hjälp. Det är det jag reagerar mot. Jag föredrar därför en pianist som Alfred Brendel som är mycket uttrycksfull men som överlämnar musiken till lyssnaren på ett respektfullt sätt.
Svårt att förklara det här. Men det är roligt att själv tänka igenom och formulera sig. Tack för givande synpunkter!
Jag hörde Ingemar von Heijne i radions Mozart-alamanacka i dag. Han berättade att Mozart inte alltid skrev ut alla noter i sina partitur. Han hade ju musiken i huvudet och brukade inte skriva ut allt innan han måste, alltså vid tryckningen. I partitur som inte trycktes före Mozarts död kan det alltså plötsligt stå fyra ensamma noter, när Mozart i själva verket brukade spela 40. I dag spelar "en del världspianister" dessa fyra noter "med oerhört allvar", sade von Heijne med tydlig ironi. Denna lilla upplysning kan vara en väsentlig pusselbit i vår diskussion om Uchida och Mozart. Jag kan nästan se Wolfgang Amadeus vrida sig av skratt i sin mimmel över Uchidas pretentiösa "tolkning".
Skicka en kommentar