Sex och kyskhet i romarriket (2)

Pederastin kom från Grekland och handlade om kärlek, även fysisk, mellan en vuxen man och en pojke. Den betraktades som en positiv form för mentor-lärjungeförhållandet. Inte heller för romarna var det fråga om något fult, brukar historikerna säga. Men man kan lägga märke till att en romersk man inte hade sex med jämlika, fria pojkar. Det handlade om slavar.

Det är ett av flera tecken på att även romarna tidigt var medvetna om att pederastin hade en mörk sida. Lagen, Scantinia, förbjöd visserligen inte homosexualitet, men den ”försvarade den frie ynglingen mot missbruk och våld”. Slavpojken hade däremot inget sådant lagligt skydd. Om hans väl och ve brydde man sig inte. Om detta läser jag i Michel Foucaults ”Sexualitetens historia” (1984, sv.1987).

Romarna gjorde till en början, i likhet med grekerna, ingen tydlig skillnad mellan hetero- och homosexualitet. Orden fanns inte. Men det hindrade inte att det efterhand under kejsartiden uppstod en debatt om ”gossekärleken” i förhållande till den äktenskapliga kärleken. Detta ledde också till en ny syn på kyskheten. Det som hände var att gossekärleken successivt trädde i bakgrunden, den blev helt enkelt omodern, medan äktenskapet vann i aktning. Kritiken mot pederastin gick ut på att den inte förmådde ge plats åt båda kontrahenternas njutning.

Det är framförallt Plutarchos (46 – 120 e. Kr.) som refererar diskussionen och sedan själv tar ställning. Gossekärlekens förespråkare vände sig emot kärleken till kvinnor med argumentet att denna bara var en medfödd naturböjelse. Sådana simpla naturliga böjelser kunde inte kallas kärlek, hävdade de. Böjelserna var ju i själva verket precis desamma hos djuren. Gossekärleken syftar däremot högre, till en vänskap förenad med dygd. Detta argument avslöjade emellertid Plutarchos som hyckleri, eftersom var och en visste vad som i mörkret försiggick mellan mentorn och hans lärjunge.

I stället är gossekärleken enligt Plutarchos ”acharistos”, dvs den saknar det samtycke, ”charis”, som bara kan uppstå i och med könsmognaden. Det är därför bara kvinnokärleken som kan ge upphov till en komplett kärlek, ”där Afroditets njutning och vänskapens dygd förenas tack vare samtyckets goda verkan”, som Foucault formulerar Plutarchos uppfattning. I jämförelse med kvinnokärleken kan gossekärleken med sin ojämlikhet, sitt passivitetsproblem och den ofrånkomliga åldersskillnaden bara vara otillfredsställande. Här har till slut den grekiska inställningen om gossekärlekens överlägsenhet helt övergivits.

Ur denna nya uppskattning av äktenskapet följer enligt Foucault också en uppvärdering av jungfruligheten, det kyska livet. Och kyskheten blir till något mer än bara avhållsamhet före sexdebuten. Den blir det nya alternativet till äktenskapet, ”en livsstil, en hög tillvaroform som man väljer av omsorg om sig själv”.

Hand i hand med detta ideal utvecklas också ett renlevnadsideal. Filosofer fördömer t ex utomäktenskapliga förbindelser. Här grundas helt enkelt en sträng sexualmoral. Och detta med rena förnuftsargument. Man kan alltså se ideal växa fram redan i den hedniska antiken, ideal som så småningom får sitt livskraftigaste uttryck inom den kristna kyrkan. Men det var inte kyrkan som var först.

Länk till den första artikeln av de här två:
Sex och kyskhet i romarriket

Om sex i romarriket, se även:
En homoromans?/Hadrianus (2)

Med anknytning till romarriket:
Karl Marx och den svarta porten (1)