Vad blev det av integriteten?

Det är något skumt med alla dessa kränkta människor. Medierna är fulla av historier om personer som blivit illa behandlade och därför känner sig kränkta. Ibland har de inte ens blivit illa behandlade utan bara utsatta för livets ofrånkomliga små förtretligheter och motgångar.

Får man inte tillräcklig uppmärksamhet i skolan eller på sin arbetsplats, känner man sig kränkt. Blir man tillrättavisad för att man har satt upp fötterna på ett säte i tunnelbanan, blir man väldigt kränkt. En p-bot kan vara en oerhörd personlig skymf. Redan under 90-talet ökade antalet anmälningar för ärekränkning med 300 procent (Brottsförebyggande rådet). Och det har knappast blivit bättre sedan dess.
Somliga låter denna känsla av förorättad stolthet slå över i verbalt och ibland fysiskt våld. De som känner sig kränkta i sin religion eller kultur och därför hotar eller till och med dödar andra är bara ett kusligt exempel.

Det finns ingen anledning att betvivla dessa människors känslor. Känslor är och förblir vad de är, de är varken rätt eller fel. Men man kan som äldre medborgare undra över vad det blev av forna tiders personliga integritet. Integritet betyder okränkbarhet. Och det är en hedervärd och i alla samhällen nödvändig egenskap som man själv kan påverka. Den personliga integriteten är inte i första hand något som staten skall försvara. Det är en uppgift för den enskilda, växande människan.

Det handlar inte bara om ”att svälja förtreten”, som man förr lärde barn. Det var inte alltid så bra. Många gick på det sättet och laddade upp en destruktiv vrede mot allt och alla och ibland blev dessa människor så småningom vad som kallades för ”rättshaverister”. De tappade proportionerna på sitt eget förorättade liv och såg sig till slut som rättslösa offer för samhällets konspiration.
Nej, det jag talar om är förmågan att växa genom sina motgångar. Att göra den smärtsamma erfarenheten att man inte är världens navel, att det finns andra människor med samma rätt som man själv. Och inte minst: att man som människa inte bara har rättigheter utan också skyldigheter. Skyldigheter mot andra enskilda och mot samhället.

Men också skyldigheten mot sig själv att granska sig i spegeln och lära sig värdera och göra något av den kritik som man ofrånkomligen drar på sig genom livet. En del kritik är säkert omotiverad. Men den som utvecklat en normal integritet är inte hjälplöst utlämnad åt sin sårade stolthet ens om kritiken saknar grund. Annan kritik finns det god grund för. Den mogna människan med personlig integritet borde – ack, orimliga tanke! - kunna se sådan kritik som en gåva.

Känn dig själv! sade grekerna. Har vi tappat den förmågan?