Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

Kritiken mot Dag Hammarskjöld kom inte enbart utifrån. Bland hans samtida i Sverige var Herbert Tingsten, chefredaktör för DN 1946−1959, en välformulerad och ibland förbittrad kritiker. De hårda orden ledde till att Hammarskjöld till slut bröt deras från början vänskapliga kontakter.

Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.

I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.

Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.

Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”

Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.

Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.

På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.

”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”

Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.


De tidigare artiklarna i denna serie:

En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)

Se även:

En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD