De två artiklarna handlar om vikingar och myt och har rubrikerna Vikingarna – fanns de? respektive Ropet efter myten/Vikingen (2).
Fredrik Svanberg är en välkänd expert på yngre järnåldern och har doktorerat på vikingatiden. Han har bl a skrivit Vikingatiden i Skåne och Decolonizing the Viking Age 1 – 2. Nyligen deltog han i ett seminarium vid de svenska historiedagarna i Riga. Där kallade han vikingatiden ”en myt rakt av”.
Med Fredriks tillåtelse publicerar jag här hans brev in extenso:
Hej Johan,
Intressanta synpunkter om "Myten om vikingen". Jag har personligen också börjat inse att intresset för och behovet av vikingen egentligen rör sig på ett djupare själsligt plan, snarare än den nivå där argumentation och fakta spelar stor roll. Det handlar inte i första hand om vad som är historiskt korrekt eller inte, utan som du säger om behov av (ursprungs-)myter och stora berättelser. Kanske i grunden om identitet...
För mig som arkeolog, och för Historiska museet som producent av exempelvis utställningar om "vikingatiden", är denna insikt inte alldeles lätt att hantera. Situationen kompliceras av att det ju faktiskt fanns ganska många människor som levde i Skandinavien åren ca 800-1050 och som lämnat efter sig en väldig mängd spår. "Myten om vikingen" är den historiekonstruktion eller "minnesmodell" vi tidigare använt för att förhålla oss till dessa människor.
Nu har det ju gradvis alltså visat sig att denna modell inte är vidare korrekt - det vill säga att den inte på ett bra sätt längre kan användas för att representera dessa människor i vår verklighet. Här finns alltså en etisk problematik kring hur vi ska förhålla oss till andra människor. Vi borde enligt min mening skapa en annan slags historiskt ramverk. Men detta känns närmast omöjligt på grund av den oerhört inrotade och populära mytbilden, som ju som sagt primärt sitter i andra själsliga djup än de historiska ramverkens...
Jag tror att du förstår den problematik jag antyder. Har du någon idé om vad vi skulle kunna göra med vikingen? Förslag emottages tacksamt.
Bästa hälsningar
Fredrik Svanberg
Jag vill gärna skicka frågan vidare till våra intresserade läsare. Och jag skulle vilja tillägga: skall vi kanske acceptera att historieskrivning i sig är ett slags berättande som liknar mytens? Att det alltid varit så och att det kommer att så förbli. Bör den vetenskapliga berättelsen (och utställningsverksamheten) därför mer inriktas på att ge alternativa tolkningar, peka på möjliga invändningar och snarare komplicera bilden än förenkla och förtydliga den?
Kanske behöver allra först historien om hur vikingen blev myt berättas vetenskapligt?
Den som vill läsa mitt eget svar till Fredrik Svanberg kan göra det genom att klicka på Comments nedan.
15 kommentarer:
Hej Fredrik!
Stort tack för Ditt vänliga ebrev som gladde mig mycket! Tanken att man har ett ansvar även för människor som funnits för länge sedan är både sympatisk och fantasieggande. Människor som högg ord och bilder i sten och byggde gravvårdar som finns kvar i dag måste ha varit angelägna om att meddela sig till efterkommande generationer. Det medför onekligen ett slags ansvar för oss. Är vi hederliga när vi tolkar deras ansträngningar? Kanske har vi gjort dem stor orätt genom att sortera in dem i kategorier och epoker?
Men å andra sidan: vad har vi för val? Om de skall bli synliga alls måste de på något sätt definieras, inte sant? Det trista är att detta tydligen inte kan göras preliminärt, med de successiva förändringar som källäge och vetenskap egentligen kräver. En gång vikingatid, alltid vikingatid.
Jo, jag tror jag förstår ert dilemma och önskar att jag hade något vettigt att komma med åtminstone som respons. Men Historiska museets situation vad avser vikingarna är ett äkta problem och ”äkta problem har inga lösningar, bara historia”, som den colombianske filosofen Nicolas Gomez Davila formulerade saken.
Å ena sidan måste ni som vetenskaplig institution hävda just er vetenskaplighet, kravet på fakta och saklighet och grundade slutsatser. Å andra sidan måste ni göra detta i en samhällelig kontext (vikingavurmen, politiken, identitetssökandet etc) där just dessa kvaliteter inte spelar den avgörande rollen. Den ekvationen kommer inte att lösas. Varesig ni vill det eller inte kommer ni att fortsätta att bidra till myter på ena eller andra sättet, eller för att återvända till Davila: att fortsätta att skriva problemets historia.
Själva uppgiften att skriva historien är ju egentligen kontrafaktisk, inte sant? Jag erinrar mig vad jag fick lära mig i Lund när jag läste historia på 60-talet: vi måste skriva utifrån det källmaterial vi har, men problemet är att vi inte har en aning om vilka källor vi egentligen skulle behöva. Historikern är på något sätt tvingad att leta efter nyckeln i gatlampans ljus.
Så jag kan inte se annat än att ni ständigt kommer tillbaka till er nödvändiga utgångspunkt: kravet på vetenskaplighet mot alla (mytiska) odds. Inte så att ni skall bli propagandistiska mot myten, det kommer genast att genomskådas och bemötas med misstro från de reflekterande och för er generande applåder från de alltför politiskt korrekta. Jag tror att ni redan har haft en del sådana exempel.
Men kanske man kan ha en historieskrivning (och utställningsverksamhet?) med större frihetsgrader i tolkningarna, alternativa berättelser, möjliga invändningar.
Visst vore det kul att inbjuda historiker/arkeologer med olika utgångspunkter att argumentera för sina skilda tolkningar med hjälp av exponat från Historiskas egna samlingar. Vore det möjligt att genomföra? Jag vet inte. Bara att jag själv skulle gå och titta på en sådan utställning. Själva utgångspunkten, ”contradicting work in progress”, skulle locka mig väldigt. Men skulle någon mer än jag komma?
Ett annat angrepssätt är förstås att ge sig på myten – vetenskapligt. Hur uppkom den och varför? Och hur fungerar den i dag? Det är för mig ett tvärvetenskapligt projekt där jag förutom arkeologer och historiker skulle vilja se medieforskare, reklamfolk, religionshistoriker, psykologer, teologer, litteraturforskare, konstvetare, arkitekter, musikfolk och samhällsvetare. Fast det är förstås ett projekt som främst handlar om 1800-talet och tiden därefter.
Allra bästa hälsningar
Johan
Hej Johan,
Jag läser med intresse din blogg, detta inlägg från 2006. Intresserar mig för brevet från Fredrik Svanberg. En fråga Har du brevet kvar? Dvs så att det skulle kunna refereras som källa.Jag gör ett fältarbete i historia på SU och skulle vilja referera honom men är lite osäker på om det räcker att referera till din blogg. För källkritikens skull skulle man vilja veta att brevet (som väl var ett mejl antar jag) finns kvar). Ja det är ju lite krångligt. Du förstår säkert. Tacksam för lite upplysningar. En alternativ lösning för mig är att jag refererar något annat men ändå tankemässigt stödjer mig på det resonemang som han för här. med vänlig hälsning Kristina Hultman (finns på FB om du vill skicka ett meddelande där).
Hej Kristina,
Tack för din kommentar. Jag har inte FB så jag svarar här i stället. Ja, Fredrik Svanberg skickade mig sin kommentar i ett mejl, men det har jag inte längre kvar. Jag har emellertid citerat honom ordagrant och fullständigt så du kan utan vidare hänvisa till hans text här på bloggen. Han var helt med på att jag lade ut hans text. Om du vill gardera dig källkritiskt föreslår jag att du kollar direkt med Fredrik om han känner igen sin text. Jag tror att han numera är marinarkeolog. Låter spännande med ditt fältarbete. Om jag får lov att läsa när du är klar vore jag tacksam.
Allt gott!
Johan
Eftersom jag själv haft lite mailväxling med Svanberg, vill jag gärna göra ett tillägg, nämligen att ett intensivt sökande efter ordet Vikings betydelse, slutar med att det var en översättning av latinets pirate, ett ord som signifikativt nog inte användes vare sig i Skandinaviska språk som i Oldenglish under den period, när ordet viking användes, vilket bara det indikerar ordets betydelse. Källorna under stödjer det jag kämpat i ett decennium att få fram på Wikipedias artikel om vikingar, att knappt använts i svenskan, att det inte skall slarvigt användas som ord för ett folk, folkgrupp, eller etniska grupper, eller som synonym med något annat ord som ruser, väring e.d., om inte någon källa uttryckligen stödjer detta, och att ordet uppenbarligen bara betyder pirat, och kunde innefattat personer egentligen var som helst ifrån, de behövde inte ens komma från Norden.
Källa nr 1:
Widsith, det kanske första och äldsta verket som nämner ordet viking. Widsith skriver, och observera att strofen nedan refererar till 8 OLIKA grupper?
Ic wæs mid Hunum Jag var med hunner
ond mid Hreðgotum, och med reidgoter,
mid Sweom ond mid Geatum med svear och med götar
ond mid Suþdenum. och med syddaner.
Mid Wenlum ic wæs ond mid Wærnum Med Wenlum (en stam beskriven av Beowulf, men det visste du förstås...?= var jag och med väringar.
ond mid wicingum. och med vikingar.
Jag har svårt att föreställa mig att någon som efter att ha läst Widsith, skulle tro att sista ordet, wicingum, skulle vara någon sorts samlingsnamn för "Sweom, Geatum och Suþdenum?
https://books.google.se/books?id=BV3yWrP9iqAC&pg=PA208&lpg=PA208&dq=%22Wenlum%22&source=bl&ots=oIYlaIgKsp&sig=mjAF7UdBWM2_RB5mXo2-0jf8eug&hl=en&sa=X&ved=0ahUKEwiv-Pye6NXYAhUmQJoKHU2GDUQQ6AEITzAD#v=onepage&q=%22Wenlum%22&f=false
Källa nummer 2
En grekisk kung , nämligen Aleaxander den stores far, Filip II av Makedonoen, omnämns som just viking i Anglosaxiska krönikan (på engelska Anglo-Saxon Chronicle) översättningar av Orosius under Alfred den stores tid som berättar i original: "Philippus vero post longam obsidionem, ut pecuniam quam obsidendo exhauserat, praedando repararet, piraticam adgressus est. översättning av Alfred den store (oldenglish): translated into: "ac he scipa gegaderade, and i vicingas wurdon". In this time the word pirat was not used in the english language, the latin piraticam was directly translated to vicingus." https://books.google.se/books?id=NN20a3tCkyMC&pg=PA821...
Källa nummer 3
Runstenen U 617, den s.k. "Assurs sten", passande nog den 6 runstenen i Sverige som nämner ordet viking, men den enda svenska källan någonsin, som nämnt ordet viking i formen av ett substantiv, de andra 5 runstenarna nämner ordet viking som ett egennamn (Här ser vi också på vilken tunn grund alla nutida "svenska vikingar" står, oavsett intelligenskvot eller antal finnar, är det ohjälpligt barnsliga, när de tror att det i Sverige fanns vikingar, när INTE 1, alltså inte en enda, svensk källa nämner några vikingar i Sverige... Därför att Assurstenen nämner en Assur som en högättad man som var väktare MOT vikingar. En vikingaväktare eller vikingavärnare. (Riktigt snöpligt för det kollektiv som dessutom tror att väringar var vikingar) Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var vakthållare mot vikingar tillsammans med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ. Riksantikvarieämbetet: http://kmb.raa.se/cocoon/bild/show-image.html...
Marit Åhlén på Språktidningen har fattat det många andra inte fattat trots mångårigt "vikingälskande"...Hon skriver: Svenskarna var inte förskonade från vikingars illdåd bara för att de själva roffade åt sig rikedomar..Svenskarna behövde alltså själva hålla utkik för att kunna varna för vikingar. Detta kan man förstå av ett parti i en lång runinskrift. Assur har hedrats med denna minnessten, den så kallade Assurstenen, som står rest på en kulle nära Upplands-Bro kyrka. Han fullgjorde sitt uppdrag i närheten av hemmet i Bro. Där skulle han hålla utkik efter fientliga vikingaflottor, som kanske försökte ta sig in i Mälaren och vidare upp mot Sigtuna och Uppsala. Runstenen satt inmurad i väggen på Bro kyrka när runforskarna uppmärksammade den vid 1500-talets slut. Först 1866 togs den loss ur kyrkväggen och restes på sin nuvarande plats ett par hundra meter norr om kyrkan, väl synlig från vägen. http://spraktidningen.se/.../svenska-stod-pa-vakt-mot...
Källa nummer 4
Sjätte kapitlet av fjärde boken i Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum: Aurum ibi plurimum, quod raptu congeritur piratico. Ipsi enim piratae, quos illi Wichingos as appellant, nostri Ascomannos regi Danico tributum solvunt.
översatt: Där [på Själland] finns gott om guld, som samlas genom sjörövarfärder. Dessa sjörövare, som invånarna kallar vikingar, våra landsmän däremot askomanner, betalar skatt till den danske kungen...
Han säger uttryckligt att det betyder pirat, samt visar det sig att dessa pirater inte tillhör lokalbefolkningen, och med förvåning nämner han att de betalar skatt till danske kungen. Vi har ingen om var dessa vikingar kom från men vi får alltså svart på vitt att ordet viking INTE var ett namn på lokalbefolkningen, utan lokalbefolkningens namn på en minoritet, som var pirater. En pirat kunde komma precis varsomhelst ifrån, och isländska källor nämner tex ett överfall på nordmän av arabiska pirater vilka då omnämnes som just vikingar.
Källa nummer 5
Egil Skallagrimssons saga (isl. Egils saga Skalla-Grímssonar) skriver i berättelsen om Björn Farman: "Björn var farmaður mikill, var stundum í víking, en stundum í kaupferðum; Björn var hinn gervilegasti maður. = Björn var en stor farman, som ibland var ute i viking, ibland på köpfärder. (english: Björn was a great traveller; sometimes as viking, sometimes as tradesman.)"
Vi ser här distinktionen; Björn är inte båda samtidigt, han är det ena eller det andra, inte samtidigt, och uppenbarligen inte permanent, utan bara på färder. = Viking är en aktivitet, det är sjöröveri, däremot är det INTE fredlig handel.
Källa nummer 6
Det berättas i Heimskringla, det vedertagna namnet på Snorre Sturlassons kungasagor. om Harald Hårfager, och hur han befriade övärlden norr om England från vikingar:
At last, Harald was forced to make an expedition to the West, to clear the islands and the Scottish mainland of some Vikings who tried to hide there..
King Harald heard that the vikings, who were in the West sea in winter, plundered far and wide in the middle part of Norway; and therefore every summer he made an expedition to search the isles and out-skerries (1) on the coast. Wheresoever the vikings heard of him they all took to flight, and most of them out into the open ocean. At last the king grew weary of this work, and therefore one summer he sailed with his fleet right out into the West sea. First he came to Hjaltland (Shetland), and he slew all the vikings who could not save themselves by flight. Then King Harald sailed southwards, to the Orkney Islands, and cleared them all of vikings. Thereafter he proceeded to the Sudreys (Hebrides), plundered there, and slew many vikings who formerly had had men-at-arms under them.
http://omacl.org/Heimskringla/harfager.html
Källa nummer 7
En av Sveriges största auktoriteter på svensk järnålder, Björn Ambrosiani, professor och f.d. forskningschef på Historiska museet, ansvarig för utgrävningarna på Birka etc, skrev i korrespondens med mig:
"För min del gäller följande. Vikingar är definitionsmässigt
sjörövare. De utgör en liten maffiagrupp som befinner sig utanför
det nordiska samhället och söker sig till områden där de med
maffiametoder kan suga ut pengar, alltså sådana områden som för
ögonblicket har en svag ledning och administration. Detta fenomen
förflyttar sig allt eftersom över kontinenten. Vikingbegreppet bör reserveras för sjöröveriet och maffiametoderna. Resten av befolkningen ägnade sig åt jordbruk, handel och hantverk. " https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_Ambrosiani
Källa nummer 8
Sveriges största nutida auktoritet på Vikingatid Fredrik Svanberg fil.dr arkeologi och nuvarande forskningschef på museet.skriver till mig den 18 januari 2011, efter att jag hittat strofen om Björn Farman: "Sturlusoncitatet ger väl uttryck för samma sak som jag hävdar, att begreppet viking under vikingatiden enligt vad man kan utläsa av runstenarna verkar ha betytt ungefär "sjörövare". Det var inte namnet på ett folk eller ens en samhällsgrupp utan snarare på något man kunde ägna sig åt ibland, medan handelsfärder var något annat. Om det var ett motsatsförhållande vet jag inte, snarare tycks ju folk som Björn ha kunnat växla mellan aktiviteter... Men jag förstår din poäng: det blir missvisande att säga att "vikingarna" kunde vara handelsmän etc." https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Svanberg
Källa nummer 9
Historiska museet, som efter min och Svanbergs korrespondens skriver på sin webbplats: "Ordet viking finns på några få runstenar från perioden och verkar oftast betyda ungefär ”sjörövare”. Det var alltså inte namnet på ett folk eller en grupp. De allra flesta människor kallade sig inte så, utan levde ett fredligt jordbrukarliv." -Historiska museet http://historiska.se/upptac.../artikel/vilka-var-vikingarna/
Några avslutande punkter:
1. Av Orosius kan vi alltså utläsa att ordet under 800-talet är en översättning från latin till oldenglish, med tydlig betydelse: pirat, punkt slut.
2. Från Adam av Bremen kan vi också läsa primärkällan från år 1070: "Aurum ibi plurimum, quod raptu congeritur piratico. Ipsi enim piratae, quos illi Wichingos as appellant, nostri Ascomannos regi Danico tributum solvunt". övers: Det finns mycket guld där (på Själland), samlat genom sjöröveri. Dessa pirater, som invånarna kallar vikingar men vi kallar askomanner, betalar skatt till den danske kungen Kommentar: Adam säger rent ut att det handlar om pirater, och att innevånarna där de håller till kallar dem för vikingar. Med andra ord kallas inte ALLA innevånare där för vikingar.
3. Att lägga krut på att diskutera namn på VIKEN, fundera över verbet vika och andra ordlekar framför brasan i stugvärmen, kan möjligen ge viss inspiration, men jag ser ingen anledning att detta blir ett huvudspår, när det finns primärkällor att analysera. Det är mycket viktigare att kartlägga var och när ordet nämns i samtida eller åtminstone medeltida litteratur, än att leka hittepålekar om ett ord, för att med utgångspunkt från hypoteser försöka fattat ordets betydelse.
4. Det är också viktigt att uppmärksamma när det INTE används. Om ordet viking aldrig använts om skandinaver som befunnit sig längs vattenvägar till Byzans, så är det en björntjänst att sas "uppfinna" vikingar där, eller att skapa falska synonymer genom att påstå att väringar, varjager, ruser etc var synonymt med ordet viking, om ingen källa uttryckligen antyder detta.
5. Källorna är magra och få, men de finns. De bildar en kedja, bryt inte den kedjan med fantasier, utan försök förtydliga kedjans budskap.
6. Ordet viking används idag populistiskt och framför allt kommersiellt, även av historiska institutioner. Trots att Birka överfölls av vikingar, och hade ett försvar MOT vikingar, kallar t.ex. riksantikvarieämbetet Birka för "vikingstaden". Men detta är pseudoinformation, det gagnar ingen att fortsätta på den inslagna vägen. Det GÅR aldeles utmärkt att intressera sig för järnålderns skandinaver, och spekulera i deras religion, klädesval, diet och vapenanvändning, utan att oövertänkt kalla dem för vikingar. De var inte vikingar, de var skandinaver, och även de är värda sin plats i historien utan spännande etiketter som är osakliga. Skilj på ordet skandinav och viking.
7. Uppfinn inte nya termer som vikingahövdingar, vikingakungar, vikingagravar, vikingahundar, vikingakatter, vikingakvinnor, vikingasvärd, vikingastäder, vikingabyar etc, ifall alla dessa ord aldrig använts av sin samtid.
8. Analysera "etablerade" termer som vikingaskepp och vikingatåg, och kartlägg om det håller för kritisk analys. Gör det inte det, så tycker jag man bör sluta använda påhittade ord som vikingatåg.
9. Var sparsam med att försöka se synonymer. Om en ledungsflotta uppenbarligen varit attackerande, och dess medlemmar rövat, undvik att kalla detta vikingatåg, om ingen källa gjort det.
10. Uppenbarligen hade samtiden en tydlig förståelse för ordet. Det är mycket tveksamt att dess betydelse ändrats mellan år 500 och 1800, när Holberg använde det för pirater. Var konsekvent, glid inte i onödan på betydelsen, om inte källorna ger utrymme för det. Om källorna är sparsamma i definitionen av ordet, låt inte fantasin kompensera denna otydlighet.
11. Hittar någon användare här EN ENDA källa som säger att en VIKING bara kunde komma från skandinavien, idkade handel, grundade en stad, eller var en kvinna, så tryck på alla alarmknappar, för ni har funnit något sensationellt. Men tills du funnit denna sensation, acceptera inte att folk hittar på vad vikingar gjorde, när de i själva verket talar om skandinaver.
12. Lyft fram de järnålderns bordbor, vilka vi idag kallar skandinaver. De har alldeles för länge fått stå i skuggan av romantiska arketypiska föreställningar om en mycket liten minoritet i norden. Lyft fram SKANDINAVERNAS, (inte vikingarnas), skeppsbyggnad, handel, metallutvinning, svärdssmide, filigranarbeten, nautiska kompetenser, diplomati med grannar och avlägsna länder, och deras import och export av kultur.
13.
Lyft fram Vendeltiden som nästan är mer lysande än vikingatiden, fast mindre omtalad i England och Amerika. Lyft fram hela tiden efter kristi födelse, med Tacitus skrifter om Svearikets flottor och kavalleri, lyft fram Jordanes berättelser om vår hästavel som var känd nere i Konstantinopel, om relationerna med Amalerna och Teoderik den store.
Lyft fram att vi inte bara använde skepp till att röva, vi hade framför allt en väl etablerad försvarsflotta, kanske ett skäl till att Rom aldrig drömde om att erövra Scandza.
Och lyft fram att många i Norden förmodligen långt före Olof skötkonungs dop, eller kyrkan i Birka, var arianer, men att detta senare ansågs hedniskt av Hamburgs biskopar, varför kristendomens intåg först anses "kristet" när det ligger under biskopen i Hamburg.
Och jag avslutar ofta diskussioner med försök att avliva myten om, att det skulle ha varit en myt att de hade horn på hjälmarna, för de kan mycket väl ha haft det, eller en häckande koloni av Uppfinnar-Jockes korpar, kastruller eller vad som helst, vi har ju i själva verket inte en aning, materialet från järnåldern uppvisar färre än 10 hjälmar, de är alltså så få, att det inte duger som någon statistisk referens för vad ens nordbor i allmänhet hade på huvudet, än mindre pirater från Norden.
Skicka en kommentar