Maja Hagerman och Tacitus

Hur hanterar vi gamla klassiker som vädrar åsikter och hävdar värderingar som vi i dag finner avskyvärda? Frågan har aktualiserats av Maja Hagermans nya bok Det rena landet (Stockholm, 2006). Boken är en engagerad och systematisk uppgörelse med svensk rasforskning och dess historiska bakgrund. I centrum för Hagermans kritik står ett verk från år 98 e.Kr., Tacitus Germania.

Tacitus hävdade att ”Germaniens folkslag inte har besmittats av några som helst giftermålsförbindelser med främmande folk utan att de utgör en särartad och oblandad ras, som äger likhet blott inom sig själv”. Utifrån detta påstående blev Tacitus Germania så småningom en slags urskrift för rasforskning under både 1800- och 1900-talet, hävdar Hagerman. Hon gör en stor sak av att Alf Önnerfors i sin översättning från 1960 använde ordet ”ras”, trots att det ordet inte fanns i latinet (Tacitus latinska ord är ”gens, gentis” som betyder släkt eller folkstam). Med eftertryck vänder hon sig emot att Wahlström & Widstrand förra året gav ut Önnerfors översättning av Germania i ny upplaga i sin klassikerserie.

Maja Hagerman finner att ”denna skrämmande lilla utgåva” vittnar om ”aningslöshet och glömska”. Förlaget har inte talat om ”vad texten betytt som klassisk urkund för den moderna rasismen”. I radions P1 drog hon den 4 augusti slutsatsen att detta nytryck av Germania inte borde ha givits ut, en uppfattning som hon bekräftade när jag nyligen fick tillfälle att kontrollera saken med henne personligen. Hon ansåg då att det var ”en skam” för förlaget att ge ut Tacitus i den här formen eftersom ”Germania kuggar rakt in i Hitlers projekt” och används av nazistiska grupper än i dag.

Det är antagligen sant. Men är det en rimlig argumentering mot W & W:s utgivning av Germania?

Man kan undra vad Hagerman egentligen begär av ett förlag för att man utan kritik skall få nytrycka en av de stora latinska klassikerna. Det är nämligen ingalunda så att W & W kritiklöst bara har tryckt upp Tacitus text. Alf Önnerfors egna kommentar behandlar både textens tillförlitlighet och traditionshistoria. Han understryker bl a Germanias karaktär av skönlitteratur och Tacitus politiska ambitioner att hålla upp germanernas dygder som varnande spegel framför det dåtida romerska folkets fel och brister.

Dessutom har nyutgåvan försetts med en nyskriven kommentar av en modern arkeologisk forskare, Anders Kaliff. Denne pekar bl a just på den rasistiska historia som tynger germanforskningen. Kaliff nämner uttryckligen Tredje riket, nazismen och den av SS genomförda förfärande tyska östpolitiken under andra världskriget. Han skriver: ”Den nazistiska östpolitiken var i hög grad påverkad av en romantiserad bild av de resultat som forskningen inom germanistik och arkeologi lett fram till. Sin vetenskapliga sanktion hämtade denna ideologi bland annat från den tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931) och dennes metod att identifiera etniska grupper och ’raser’ med arkeologiska fynd."

Tydligare kan man knappast vara om sambandet mellan Germania och nazismen. Men det räcker tydligen inte för Hagerman.

Och hade det förresten varit så mycket bättre om Alf Önnerfors inte hade använt det lilla men laddade ordet ”ras”? Hade Per Perssons översättning från 1929 varit ok? Den löd: ”Själv biträder jag deras förmodanden, som anse, att Germaniens folk ej blivit förorenade genom främmande giftermålsförbindelser med främmande folk utan äro ett egenartat, oblandat, och blott sig självt likt folk."

Tacitus ”rasism” finns naturligtvis lika mycket i den formuleringen, fast lite mera dolt och försåtligt. Man kan till och med hävda att Önnerfors just genom att använda ordet ”ras” tydligt signalerade för en modern publik vad Tacitus egentligen talade om!

Så vad vill Maja Hagerman? Gamla klassiker med tvivelaktiga åsikter skall helst inte ges ut? Och om de ges ut skall de förses med tydliga giftstämplar eller varningsbudskap ungefär som på cigarettpaket? ”Läs inte denna bok, den kan skada din politiska oskuld!”

För det är väl inte så att Maja Hagerman inbillar sig att man genom att stoppa utgivningen av eller lägga tillrätta och moraliskt fördöma Tacitus Germania från 98 e.Kr. på något sätt kan ta loven av dagens nazister? Det vore lite väl aningslöst av aningslöshetens egen granskare.

Ett besläktat tema, mytens oberoende av vetenskap och saklighet, avhandlas i artikeln:
Ropet efter myten/Vikingen (2)

Maja Hagerman har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med en kommentar.