Den stora utförsäljningen

Först var det Röda armén som stod för fördrivningen av den tyska civilbefolkningen från Ostpreussen 1944-1945. Sedan tog polackerna själva över och fortsatte den brutala etniska rensningen i Pommern och Schlesien. Fram till sommaren 1945 pågick en ”vild fördrivning”, som historikerna säger.

Men från juli 1945 försökte man skapa ordning och laglighet i verksamheten. Det var en av uppgifterna för konferensen på slottet Cecilienhof i Potsdam utanför Berlin. Men det blev ett stort misslyckande; Potsdamkonferensen förvärrade flyktingkatastrofen i Europa. Så här gick det till:

På konferensen försökte ”de tre stora”, Churchill, Truman och Stalin, komma överens om Tysklands och Polens gränser. Redan på konferensen i Teheran i november 1943 hade de (Churchill, Roosevelt och Stalin) enats om att Sovjetunionen skulle få Polens områden öster om floden Bug, bl a Vilnius och Lemberg (Lviv). Polen skulle kompenseras i väster, dvs med tyska områden.

I Potsdam skulle dessa tyska områden definieras och gränsen mellan Tyskland och Polen läggas fast, åtminstone fram till en fredskonferens. Egentligen förekom det ingen diskussion om södra Ostpreussen och Pommern. De skulle bli polska och den tyska befolkningen där skulle flyttas, totalt ca 4 miljoner människor. Oenigheten gällde Schlesien.

Vid den tidigare konferensen i Jalta i februari 1945 hade man i princip varit överens om en gränslinje mellan Tyskland och Polen längs floderna Oder och Neisse. Men problemet var att det fanns två bifloder till Oder som hette Neisse, en i väster och en betydligt längre österut på andra sidan Breslau. Stalin hävdade, förstås, västra Neisse som gräns. Churchill och Truman den östra. Skillnaden var nästan halva Schlesien – och tre miljoner tyska civila.

Den polske kommunistiske presidenten Bierut inbjöds med sin utrikesminister Rzymowski till Potsdam. Där erinrade de om att Hitler försökt döda den polska befolkningen och kulturen för att få ”Lebensraum”. Nu hade de tre stora chansen att utöva ”historisk rättvisa” genom att godkänna Polens västutvidgning. Bierut ville också undvika arbetslöshet i Polen genom att skicka polska arbetare till de delvis redan övergivna tyska industrierna och kolgruvorna i Schlesien. Om Polen fick Schlesien skulle dessutom Tysklands framtida militära kapacitet minska eftersom mycket av rustningsindustrin funnits just där.

Resonemanget passade ryssarna perfekt. Stalin ville ha ett starkt Polen som buffert mot Västeuropa. Men Churchill var inte imponerad av Polens krav på ¼ av Tysklands odlingsbara mark. Han ansåg att åtta eller nio miljoner människor skulle tvingas flytta och det skulle chockera de västliga demokratierna. ”Följden skulle bli att polackerna och ryssarna hade maten och bränslet medan vi hade munnarna och hjärtana”, summerade han. Men hans synpunkter klingade ohörda eftersom han förlorade valet hemma i Storbritannien och ersattes med Labours Clement Attlee.

En betydligt större fråga gällde det tyska krigsskadeståndet. Stalin krävde att Sovjetunionen skulle kompenseras för sina förluster genom att den tyska industrin monterades ner och till stor del sändes österut. Han krävde sovjetisk kompensation även från industriområdet Ruhr, som låg i västzon. Det kunde varken USA eller Storbritannien acceptera. Frågan hade till synes gått i baklås.

Nu kom den amerikanske utrikesministern Byrnes på att Schlesien kunde användas som lockbete för att få Stalin att reducera sina krav i västmakternas ockupationszoner. Byrnes fick med sig Truman och Attlee och de sockrade budet med ett erbjudande att erkänna de nya regeringarna i Rumänien, Ungern och Bulgarien. Men det gällde att ta allt eller inget. Och Truman hotade med att resa hem genast om Stalin inte accepterade hela paketet. Truman behövde inte resa. Stalin accepterade. Han hade fått nästan allt han begärde.

Så kom det sig att Truman och Attlee sålde ut Schlesien till Stalin. Ingen frågade vad de berörda folken tyckte. Om Pommern och Ostpreussen hade det inte ens varit någon diskussion. Inte heller om de drygt tre miljoner tyskarna i Sudetområdena i Tjeckoslovakien. De gick nu en plågsam fördrivning till mötes.

Sammantaget gav ”de tre stora” i Potsdam klartecken till fördrivning, eller "transfer" som det står i avtalstexten, av mellan sex och sju miljoner civila tyskar. Det skulle enligt artikel XIII ske ”in an orderly and humane manner”. Det skulle bli allt annat än så.

Källor och litteratur: Mee Jr, Charles L., Meeting at Potsdam (London 1975); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special, 2/2002); Raff, Diether, Deutsche Geschichte (München 1989); Bell, Philip, Världen efter 1945 (London 2001; sv. 2003); Churchill, Winston, Triumf och tragedi, (sv. 1954).
Detta är artikel nr 5 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen (1)
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Den som vill läsa originaltexten i artikel XIII kan klicka på comments nedan.