Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Det var den 10 maj 1945. På båda sidor om Öresund firade tusentals jublande människor den tyska kapitulationen. Tidningarna var fulla med bilder av fest och glädje, blommor och fladdrande svenska och danska fanor.

I Malmö blev civilförsvarsdirektören Torsten Segrell uppringd av den brittiske konsuln; en lastbåt med flyktingar styrde in i sundet söderifrån. Dagen därpå begav sig Segrell iväg med en svensk patrullbåt från marinen för att inspektera fartyget. Många år efteråt berättade han:

− Det var ett otroligt rostigt och medfaret fartyg. Massor med flyktingar klädda i trasor hängde utmed relingen. Framme på backen spelade en militärorkester tyska marscher. Det var en makaber syn.

Fartyget hette s/s Homburg av Duisburg-Ruhrort och förde Röda Korsets flagga i aktern. På eftermiddagen den 11 maj gick hon till kaj i Malmö Nyhamn.

− Om det yttre var anskrämligt var det inre sju resor värre. Det visade sig att det i lastrummen låg 400 människor sjuka i tyfus. Fyra var redan döda.

Röda korsets personal gick ner i båten iförda ansiktsmasker och gasskyddsutrustning. De sjuka var för utmattade för att ta sig iland själva; de måste vinschas upp ur lastrummen till den väntande sjukvårdspersonalen på kajen.

Totalt fanns närmare 1 400 människor ombord. De var lägerfångar från Neuengamme utanför Hamburg, från Auschwitz och från Stutthof, polacker och ryssar men också fransmän, belgare och holländare. Det fanns även en mindre grupp judar. Många var kvinnor, en del med spädbarn i famnen, ibland inlindade i tidningspapper. Ombord fanns också tysk SS-personal i uniform.

Frans Woinicki var en av de polska överlevande från Auschwitz. Därifrån hade han räddats tack vare musiken. Han hade spelat trombon i lägerorkestern. När spökskeppet löpte in i Malmö hamn stod han i fören och spelade med några andra flyktingar.

Fartyget kom från Flensburg i Nordtyskland där fångarna hade förts ombord av SS-soldater. Det gick rykten om att SS tänkte sänka båten ute till havs med man och allt. Sju dygn tillbringade de i ovisshet ombord.

På kajen i Malmö fördelades flyktingarna på sjukhus och sanitetsanläggningar i regionen. Deras klädtrasor brändes. Efter avlusning och bad duschades de med DDT. Avlusningen kontrollerades noga eftersom det var lössen som spred den fruktade fläcktyfusen. Trots försiktighetsåtgärder kunde man inte hindra att en ung flicka i den svenska hjälporganisationen smittades och dog.

De ryska flyktingarna fördes med tåg till Lund där de inkvarterades i studenternas idrottshall. Efter några dagar var några av dem på foto i Sydsvenska Dagbladet. Unga pojkar stod i Stadsparken och sjöng. Enligt artikeln önskade de sig en gitarr och en balalajka – samt livremmar! De hade svårt att hålla byxorna uppe.

I Malmö fick Sigmund Kowalzcyk en säng med halmmadrass i en skolsal i Södervärnsskolan, där eleverna hade fått sommarlov tidigare än vanligt. Han hade varit officer i den polska armén och sedan suttit inspärrad flera år i Auschwitz.

− Det var svårt att förstå att man ena dagen var i tyskarnas våld och nästa dag i ett nytt land, bland nya, leende ansikten som tittade nyfiket på oss. Vi kom från en annan värld.

Denna sommar fanns det 7 300 polska flyktingar i Skåne, fördelade på 24 genomgångsläger. Under sommarens lopp återvände de flesta hem. Sigmund Kowalzcyk och
Frans Woinicki stannade dock i Sverige.

Källor: Sydsvenska Dagbladet 12.5.45 och 14.5.45. Arbetet 12.5.45. Expressen 12.5.45. Intervjuer med civilförsvarsdirektör Torsten Segrell samt flyktingarna Frans Woinicki och Sigmund Kowalzcyk. Intervjuerna ingick i TV-serien Förväntningarnas tid från 1985 (SVT Malmö), prod. J. Selander.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
”Bort med polackerna!”/Stutthof
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Befrielse och katastrof/Stutthof (3)