Svenska kyrkan och synden

Det faller sig så, att samma dag som fyra unga pojkar begärs häktade i Stockholms tingsrätt för mord på en jämnårig pojke, föreslår fd biskopen Bengt Wadensjö att Svenska kyrkan inför en ny syndabekännelse. ”Guds förlåtande barmhärtighet är i dag inte lika viktig som Guds oändliga tillgång till tid”, förklarar han i Svenska Dagbladet (SvD 9.10.07).

Till denna djärva slutsats har biskopen kommit sedan hans eget institut för att hålla koll på vad som händer i samhället (Centrum för samtidsanalys) kunnat presentera en ny enkät. Den visar att dagens moderna människor inte längre känner skuld ”på det sätt som syndabekännelserna ger ord för”.

Aha, då får vi förstås ändra på syndabekännelsen! Det är biskopens ryggmärgsreflex.

Vad är det då som biskopens analytiska känselspröt lyckats upptäcka därute i verkligheten? Jo, att bara hälften av kvinnorna och drygt en tredjedel av männen känner någon skuld om de varit otrogna. ”Skuldkänslorna i dag har mera ett samband med tidsbrist”, heter det, t ex att man inte hinner träffa vännerna tillräckligt ofta. Inte heller barn eller föräldrar hinner man med.

Enkäten visar också att skamkänslorna är på snabb reträtt. Bara en av fem som ”vänsterprasslar” (det är biskopens eget ordval) skäms för det. Inte heller skäms man för att snatta eller krocka på en parkeringsplats - bara man inte blir upptäckt. Moderna människor känner sig däremot skamsna för ”fasaden”, dvs för sitt utseende eller för en vanskött trädgård. Ytan har tagit över.

Den gamla syndabekännelsen som började ”Jag fattig, syndig människa…” bör därför ersättas, anser biskopen, med en ny och fräschare som kan börja med orden ”Jag, stressad, splittrad människa, som inte hinner allt det jag vill…”

Att det kan finnas reell synd och skuld som människor i vårt sekulariserade samhälle genom decennier av indoktrinering lärt sig att inte se – nej, det tycks inte falla denne fd biskop in. Han anpassar sig i stället följsamt och fogligt till tidsandans senaste nycker. Det kallas modernisering.

Biskopens synpunkter avspeglar i själva verket föreställningen att det egentligen inte finns någon skuld – bara skuldkänslor. Och de är irrationella och behöver därför inte tas på allvar.

Prästernas gamla uppdrag att förmedla syndernas förlåtelse genom Guds nåd är därför i dag helt onödigt och föråldrat. Detta har Svenska kyrkan sedan länge inrättat sig efter. Den har följaktligen successivt förändrat det prästerliga uppdraget och omskolat prästerna till kvartspsykologer som med diverse terapeutiska innemetoder försöker trolla bort de där irriterande och omotiverade skuldkänslorna.

Det har emellertid visat sig vara lättare sagt än gjort. Bikten, som faktiskt fortfarande formellt finns i Svenska kyrkan, har i praktiken ersatts med oändligt utdragna terapiseanser som kan pågå i åratal utan att de stackars människorna blir av med sina skuldkänslor – dock tjänar vissa präster bra med klöver under tiden.

Varför kan då dagens terapipräster inte hjälpa dessa moderna människor med deras skuldkänslor? Kanske borde Svenska kyrkan ställa sig frågan om det rent av finns verklig skuld.

Om svaret till äventyrs blir ja, är den gamla syndabekännelsen högst adekvat.

Anm.: Tre av de fyra pojkarna häktades misstänkta för grov misshandel och vållande till annans död. Den fjärde släpptes.

RÄTTELSE. Jag har fått ett vänligt påpekande från en trogen läsare: Centrum för samtidsanalys är inte Svenska kyrkans institut. Det är biskop Wadensjös och Susanne W Yngvessons institut. Vad biskopens institut kommer fram till skall alltså inte ses som Svenska kyrkans åsikt.

Jag har därför ändrat i artikeln ovan från ”kyrkans institut” till ”biskopens institut”. Två kommentarer till denna ändring kan tillfogas.

1. Jag och läsarna har nu fått veta vad Svenska kyrkan inte anser. Det är ett steg framåt. Någon gång i framtiden kanske vi också kan få veta vad Svenska kyrkan anser.

2. Det är på något sätt signifikativt för den kameleontiska Svenska kyrkan att man måste utgå ifrån att en biskops ord i en central trosfråga inte självklart har med Svenska kyrkan att göra.