Feghet, medier och nazipolitik

Får man lov att säga att något i Hitlerriket var bra? I Tyskland är detta fortfarande en ytterst känslig fråga.

Det fick den 48-åriga programledaren i TV-kanalen NDR, Eva Herman, bittert erfara, då hon nyligen på en presskonferens sade några uppskattande ord om nazitidens familjepolitik. Hon blev genast uppsagd från sitt jobb och demoniserad av medierna.

Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung sade Eva Herman att ”värden som familj, barn och moderskap, som i Tredje riket främjades, sedermera avskaffades av 68-generationen. Mycket som dåförtiden hölls högt, blev senare avskaffat”(FAZ, 10.9.07). Det var en formulering som sensationsbladet Bild am Sonntag glupskt kastade sig över: ”Herman hyllar Hitlers familjepolitik” löd tidningens rubrik. Därmed var all medieuppmärksamhet riktad mot den blonda, nu fd programledaren. Var hon nazist eller bara dum?

I tisdags kväll den 9 oktober fick hon en chans att ta tillbaka sina ord och kanske på nytt komma in i medievärldens stugvärme. Hon var inbjuden till Johannes B. Kerners talkshow i TV-kanalen ZDF. Hela Tyskland anade att det vankades skandal. Fler än någonsin tidigare tittade på programmet.

Men trots att Eva Herman nu medgav att även naziriket – alltså inte bara 68-generationen – perverterade familjevärdena och att Hitlers politik var vansinnig och förde det tyska folket in i fördärvet, ville hon inte göra fullständig avbön. Gamla tyska familjevärden hade visst gått förlorade, slog hon fast. Och på Kerners fråga om hon hade lärt sig något svarade hon trotsigt: ”Jag måste helt enkelt lära mig att man inte kan tala om vår historia utan att utsätta sig för fara.”

När medgästerna nu hotade med att lämna studion i protest, bad Kerner i stället Eva Herman att gå. Skandalen var fullständig. Medierna frossade, Herman hade blivit ”utkastad”. I en löpande enkät bland Berlintidningen Tagesspiegels läsare visade det sig emellertid att 80 procent ansåg att händelsen var ett fattigdomsbevis för dagens debattklimat i Tyskland. Läsarna gick emot de hetsande medierna!

Har Eva Herman helt enkelt rätt? Det är ingen tvekan om att hon har sagt vad många i Tyskland tänker. Hitlerrikets familjepolitik hade nämligen en del drag som för många säkert än idag ter sig positiva. Den rättsliga ställningen för ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn förstärktes. Uppsägningsskyddet för gravida kvinnor utvidgades. Särskilda skattelättnader infördes för barnrika familjer – medan däremot ogifta straffbeskattades. Staten erbjöd särskilda äktenskapslån som avskrevs ju fler barn som sattes till världen. En familj med fyra barn var därmed skuldfri.

Kanske ännu viktigare var att den barnrika familjen framhävdes som ett föredöme. Det blev helt enkelt fint att ha många barn. Med fyra barn eller fler hörde familjen helt klart till de gynnade och aktade i naziriket. Att vara flerbarnsmamma var hedersamt och belönades med medalj och särskild helgdag. Ja, det blev till och med en samhällelig plikt att föda barn. Och det var förstås i det perspektivet som familjepolitikens mindre tilltalande drag blev tydliga.

Barnlöshet betraktades sålunda som uttryck för en felaktig inställning och bristande folkligt medvetande. Den som inte gifte sig blev inte bara bestraffad med högre skatt utan fick också lägre status och sämre karriärmöjligheter.

Naturligtvis var syftet med familjepolitiken att främja det tyska folkets rasmässiga överlägsenhet. Under krisåren 1929–1933 hade födelsetalen i Tyskland gått ner och det fordrades helt enkelt fyra barn per familj för att tyskarna som etnisk grupp skulle försvara sin ställning.

Om allt detta intressanta hade debatten i Tyskland kunnat handla ifall medierna hade tillåtit att frågorna kring den nazistiska familjepolitiken fick ställas. Men därtill saknades mod.

Om man aldrig får peka på nazismens positiva sidor, hur skall man då någonsin kunna förstå att NSDAP blev Tysklands största parti i juli 1932 med 37 procent av rösterna i ett fritt val? Än mer obegripligt blir det förstås att Hitler, sedan han genom diverse kupper fått oinskränkt makt, sannolikt stöddes av en stor majoritet av det tyska folket och behöll denna popularitet långt efter det att han fått tillfälle att visa vad han gick för.

Dessutom kunde frågan om hur 68-generationen hanterade familjen vara värd en egen granskning.

Slutligen: Kan det möjligen finnas frågor även i den svenska debatten som inte får ställas? Vad är det för intressanta fakta och samband som därmed aldrig blir ventilerade?

Källor och litteratur: Artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 7, 10, 11, 30 september samt 10 oktober 2007. Artiklar i Tagesspiegel den 10, 11, 12 oktober. Om nazirikets familjepolitik: Franz Janka, Die Braune Gesellschaft, Ein Volk wird formatiert, Stuttgart 1997.

Anm.: Händelsen är intressant även med tanke på att Tyskland faktiskt är det land som gjort mest för att bearbeta sitt förflutna från kriget. Frågan är om det i huvudsak har varit en uppgörelse på historikerplanet. Medierna och allmänheten ser ut att ha en hel del kvar att bearbeta.

Se också SvD 19.10.07 om tyskar som finner en del goda sidor hos nazismen.

Artiklar med angränsande tematik:
En obehaglig påminnelse
Broder Hitler
Maja Hagerman och Tacitus
Günter Grass och sanningen
Det här med tolerans
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner