Stackars Wagner!

Associationerna till Adolf Hitler och nazismen fortsätter att vara ett problem vid varje ny uppsättning av Nibelungens ring – trots att detta mäktiga operaverk uppfördes komplett redan 1876 och egentligen inte har ett dugg med nazismen att göra.

Richard Wagner må ha varit antisemit – men det är långt ifrån en tillräcklig förklaring till den farlighet som Ringen än idag tycks utstråla. I stället är det laddningen som naziriket lyckades ge musiken som vi fortfarande fruktar och böjer oss för. Varför?

I Stockholmsoprerans uppsättning i regi av Staffan Valdemar Holm, som nu med Ragnarök har fullbordats, bekräftas ånyo skräcken för nazismittan. Den tar sig uttryck i ett nära nog systematiskt förklenande av allt som har med germansk myt, gudavärld, hjältedyrkan, ödesbestämd tragedi och dödsdrift att göra.

I slutscenen vågar Staffan Valdemar Holm inte ens återge den totala wagnerska tragedin. Enligt Wagner skall den svikna och förrådda valkyrian Brünnhilde stiga upp på sin häst och rida rakt in i den älskade Siegfrieds likbål – för att återförenas med honom.

I Holms version står Brünnhilde kvar ensam på scenen, som en segrare. Texten hon sjunger blir obegriplig: ”Grane, min häst, dig hälsar jag! Vet du väl, min vän, varthän du skall följa? I stolta flammor väntar han oss, Siegfried, min härlige man.”

Den dödsbringande ringen skall hon enligt Wagner ha med sig på sitt eget finger. För henne har ringen hela tiden varit en kärlekspant från hennes älskade och hon kan inte skiljas från den – och följaktligen inte heller från döden som den obönhörligt medför. Först ur hennes aska, sjunger hon, skall rhendöttrarna få ringen tillbaka. Det är fullständigt logiskt och total tragedi.

I Holms ängsliga Stockholmsversion kastar Brünnhilde däremot ringen tillbaka till rhendöttrarna. Därmed tappar den storslagna slutscenen hela sin mytiska laddning och det blir nästan happy end: Brünnhilde framstår som en snusförnuftig helylletjej som ställer allt tillrätta och därmed själv kan överleva.

Inte är det Richard Wagner! Och inte begriper man de ord hon sjunger eller den musik som spelas! Det är i stället en präktig västgötaklimax som snuddar vid den oavsiktliga komiken.

Hela uppsättningen är full av liknande exempel på anpassning till en naziängslig svensk tillvaro där de religiösa eller mytiska utmaningarna och hoten skall neutraliseras. Valkyrieklippan, som enligt Wagner är omsvept av lågor, är förvandlad till en biosalong där man visar svartvit, föråldrad och ofarlig stumfilm. I filmen skuttar nornorna omkring iklädda något slags centerpartistisk folkdräkt, obegripligt och utan den föreskrivna ödestråden.

Ingenting av den mytiska bakgrunden till Ragnaröks katastrof gestaltas. Den som inte hänger med i textremsan ovanför scenen har inte en chans att begripa att olyckorna kommer från en havererad gudavärld.

Frikopplad från detta perspektiv framstår handlingen på sin höjd som en dussinpjäs av Lars Norén, där människorna i en familj av outgrundliga skäl trampar omkring och gör varandra illa. Glömskedryck och blodsbrödraed blir hopplöst töntiga ingredienser och svärdet (det har Holm inte lyckats operera bort), som Siegfried plötsligt plockar upp bakom en biobänk (!), blir bara tröttsamt att se.

Hela idén med en biosalong på operascenen framstår som ett krampaktigt försök att skilja den farliga germanska myten från resten av operan. Det är i den ofarliga svartvita filmen som myten antyds. Där rinner till och med floden Rhen själv, med borg på stranden och allt, platt och kitschigt. När plötsligt dvärgen Alberich dyker upp just så som Wagner antagligen ville ha honom, som en karikatyr av en jude, blir man nästan chockerad. Varför glömde Holm bort att släta ut just den farliga figuren?

Budskapet i Staffan Valdemar Holms Ragnarök tycks vara att människorna till slut lyckas göra sig fria från den besvärliga och egentligen onödiga gudavärlden. Wotan är i slutscenen bara en gråtande gubbe på en svartvit filmremsa som fattar eld och brinner upp. Den beskäftiga och rättänkande Brünnhilde står nöjd kvar på scenen.

Oj, vad svenskt! Ja, nästan feministiskt!

Artiklar om de tidigare operorna i Ringen:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater

Operan har uppmärksammats på artiklarna om Ringen och inbjudits att komma med en kommentar.