Bragd eller brott?/Warszawa (3)

Det är symptomatiskt för upprorsmuseet i Warszawa att det är general Monter som man hedrar särskilt. Han var hetsporren, den general som ivrigast sökte få igång upproret och som inte ville kapitulera ens när ammunitionen var slut och civila svalt ihjäl.

I en öppning i museets minnesmur hänger en bronsklocka med hans bild och namn samt upprorssymbolen, bokstäverna PW skrivna som ett ankare, ”Polen kämpar”. Den general som fattade de avgörande besluten var Bór-Komorowski, men han var ofta osäker och förhandlade i omgångar fram kapitulationen. Hans minne hedras också, men mera diskret.

Museet har nämligen tagit tydlig ställning. Upproret var en djupt meningsfull, hjältemodig kamp för nationen och är idag en moralisk ledstjärna för ungdomen.

Men det har funnits många kritiker, inte bara Stalin och kommunisterna som ansåg att upproret var ”ett ansvarslöst äventyr” och kallade upprorsledarna för ”kriminella”. Polens store diktare Czesław Miłosz (1911-2004), som upplevde händelserna på plats, skrev: ”Upproret var ett klandervärt och lättsinnigt äventyr. […] Rykten om ett väpnat uppror hälsades med glädje: en chans att kasta sig över sina plågoandar och hämnas […] Ordern gavs så plötsligt att de flesta enheterna inte hade några vapen.”

Miłosz ansåg att det var meningslöst och inkompetent att starta upproret när den polske premiärministern stod i begrepp att träffa Stalin, som var ”alltför smart för att förhandla med någon som använde ett sådant trumfkort”. ”Vem som än försökte lura honom skulle aldrig förlåtas.” Miłosz skrev detta 1958. Det var då sju år sedan han hade brutit med den kommunistiska efterkrigsregimen i Polen, som han tjänade som diplomat 1946-1951.

Warszawaupprorets mest framträdande historiker under 1900-talet var exilpolacken Jan Ciechanowski vid University of London. Han är utomordentligt kritisk. Den huvudsakliga bristen i hemarméns plan var avsaknaden av operativt samband med ryssarna, ansåg han. Inget försök gjordes, inte ens indirekt, för att informera dem om det annalkande upproret, trots att det bara kunde bli framgångsrikt om det samordnades med Röda armén. Churchill förordade starkt en sådan samordning - till polackernas stora irritation.

”Det är därför min åsikt att […] hemarméns ledare militärt sett inte hade någon grund för att ge sig in i ett uppror mot tyskarna”, skrev Ciechanowski och lade skulden på general Bór-Komorowski. Denne visste dessutom att ingen eller mycket lite hjälp från britterna var att vänta. Ändå hyste han en omotiverad optimism om sådan hjälp. Han accepterade också alltför okritiskt general Monters rapport om sovjetiska stridsvagnar i Praga. Ivern att få hämnas på tyskarna ledde till att han kompromissade med den militära professionaliteten.

Jan Ciechanowski pekar på upprorsledarnas politik, som styrdes av den nedärvda polska föreställningen om ”Polens två fiender”, dvs Tyskland och Ryssland. Hemarmén behövde ryssarna militärt men motarbetade dem politiskt. Det var en svår ekvation. Bór-Komorowski försökte förhindra att de polska kommunisterna kom till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter. Därför ville han ge ryssarna så lite militär hjälp som möjligt. Det skulle vara tydligt att det var polacker lojala med Londonregeringen som drev bort tyskarna från Warszawa.

Bór-Komorowski var dessutom övertygad om att upproret var politiskt nödvändigt. Om inte hemarmén agerade skulle kommunisterna i Folkets armé, AL, ta över initiativet och en stor del av folket skulle ansluta sig till deras kamp. Det var bara genom att slåss mot tyskarna som hemarmén kunde hävda sig politiskt mot kommunisterna, ansåg både han och Londonregeringens representant i Warszawa.

Om detta var en riktig bedömning är förstås omöjligt att avgöra. De inhemska, polska kommunisterna var emellertid bara en liten minoritet ledda av den Sovjetstödda Kommittén för Polens befrielse (Lublinkommittén), och Folkets armé, AL, var bara en bråkdel så stor som hemarmén, AK. AL ställde ändå upp med fyra bataljoner, ca 800 man, i upproret.

Problemet som Bór-Komorowski aldrig lyckades lösa var alltså att han ”för att kunna slåss mot tyskarna måste samarbeta med ryssarna militärt, men han kunde inte göra det helhjärtat eftersom han motsatte sig dem politiskt, åtminstone ville han betona sitt oberoende av dem”, hävdade Ciechanowski.

Detta var en uppfattning som under efterkrigstiden väckte stor vrede och bitterhet bland många polska veteraner. Ciechanowski hade visserligen själv slagits i Warszawa som pojksoldat men det hjälpte inte, han ansågs av många nationalister i exil närmast som en förrädare mot den polska saken.

Och han skulle så småningom möta kraftfulla motståndare även på det akademiska slagfältet. Fortsättning följer.

Anm. Czesław Miłosz fick Nobelpriset i litteratur 1980.

Källor och litteratur: Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968, boken kom ut på polska redan 1958 med titeln Rodzinna Europa; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Józef Garlinski, Poland in The Second World War, London 1985.


Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)