Vår beredskap är god?/Krisen (9)

Vår beredskap är god. Det var statsminister Per Albin Hansson som den 27 augusti 1939 i ett tal på Skansen i Stockholm yttrade dessa beryktade ord. Det var bara några dagar kvar innan andra världskriget skulle bryta ut. Han ville lugna Sveriges folk. Den obehagliga sanningen var emellertid att Sveriges militära beredskap efter många år av försummelser var allt annat än god. Uttalandet kom att gå till den svenska historien som en bedräglig rökridå inför en hotande världskris.

I torsdags, den 15 december 2011, använde riksbankschefen Stefan Ingves samma ord när han i Riksdagens finansutskott beskrev det svenska finanssystemet inför den hotande ekonomiska världskrisen. Det var förstås ett olyckligt ordval. Går det nu illa får han äta upp sina ord.

Nå, är beredskapen god? De svenska bankerna har god motståndskraft men osäkerheten är stor, sade Ingves. Ute i världen måste en rad krisländer betala allt högre räntor på sina obligationer, i takt med att långivarnas förtroende för deras kreditvärdighet minskar. Det är en extrem situation eftersom statsobligationer alltid betraktats som den säkraste tillgång man kan ha. Men icke så längre!

En följd har blivit att många europeiska banker inte längre kan låna på de internationella marknaderna – de sitter på alldeles för många tvivelaktiga statsobligationer. I stället måste centralbankerna rycka in och låna ut pengar till bankerna. Så illa är det inte i Sverige. De fyra stora svenska bankerna har gott rykte och de behöver inte Riksbankens hjälp med finansieringen.

Men läget kan snabbt förändras. Svenska banker har stor upplåning i dollar och euro. En plötslig kris ute i Europa kan lätt leda till tvärstopp på valuta- och kreditmarknaderna. Och problemen skulle fortplanta sig till de svenska bankerna, hur väl förberedda de än är.

Dessutom kan det visa sig att det allvarligaste hotet mot det svenska finanssystemet kommer från ett helt annat håll: försäkringsbolagen. Och här är det inte en plötslig finansieringskris som är det mest oroande. I stället handlar det om bolagens möjligheter att på längre sikt uppfylla sina löften till pensionsspararna. Det är inte bara den rörliga delen av pensionen som hotas, även den ”garanterade” står på spel.

Förklaringen är att bolagen har svårt att hitta placeringar som ger tillräcklig avkastning på lång sikt. Det allmänna ränteläget i västvärlden är nämligen extremt lågt (med undantag för krisländernas osäkra obligationer). ”För närvarande betalar Sverige 1,5 procent för tioåriga statspapper. Om vi antar att Riksbanken kan hålla inflationen kring målet 2 procent, så skulle vi alltså kunna låna till negativ realränta i tio år!” sade finansmarknadsminister Peter Norman. Det vill säga: svenska staten får betalt för att låna upp pengar!

Detta extrema läge drabbar försäkringsbolagen, som hela tiden måste jaga högavkastande placeringar för att kunna betala ut de ”garanterade” pensionerna. När räntorna är låga under lång tid ökar bolagens åtaganden, alltså deras skulder. Och så kan det inte fortsätta hur länge som helst.

”Bolagen hamnar i en stressituation”, sade Martin Andersson, Finansinspektionens generaldirektör. De känner sig tvingade att ta större risker, det är enda sättet att få högre avkastning. Ja, bolagen spekulerar med pensionspengarna. Dessutom finns risken att de väljer att betala ut alldeles för mycket till dagens pensionärer men försummar de kommande. Allt i en förhoppning att tiderna ska bli bättre och att skadorna därmed ska kunna repareras senare.

”Men vi kan inte säga att dagens låga räntor är en tillfällighet”, sade Martin Andersson. Europa kan hamna i en Japan-liknande situation med låga räntor under många år. Och det finns en hel del som tyder på just detta. Den tuffa åtstramningspolitik som nu bedrivs i land efter land för att komma tillrätta med finanskrisen kommer att dämpa konjunkturen och öka arbetslösheten. Det finns till och med kvalificerade bedömare som talar om en ny depression som på 30-talet. I ett sådant läge kommer räntorna att förbli låga tills konjunkturen i någon osäker framtid vänder. Kan försäkringsbolagen hålla ut så länge?

Redan syns oroande tecken, enligt Martin Andersson. Försäkringsförsäljarna säljer alltmer komplicerade pensionssparprodukter som även riktigt väl insatta personer har svårt att genomskåda. Det blir en ljusskygg metod för att dölja höga avgifter.

Både Martin Andersson och Peter Norman var därför inne på tanken att förbjuda provisioner till försäkringsförsäljarna. Provisionerna främjar de ljusskygga metoderna och det blir alldeles för lätt att lura kunderna.

När man lyssnar till diskussionen får man intrycket att Sverige förbereder sig för att möta en upprepning av krisen 2008, då bankerna hamnade i det värsta blåsvädret. Nu har de sanerat sina dåliga lån i Baltikum, de har skaffat sig en bättre kapitalbas och ökat sin likviditet. De har hyggliga reserver.

Men hur står det till med försäkringsbolagen? Vänder inte konjunkturen och räntorna upp nästa år, kan den nya krisen mycket väl bryta ut bland dem. Och då är beredskapen inte längre så god som vi trodde.

Artikeln är nummer 9 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8) 

Om uttrycket "Vår beredskap är god" se artikeln:
Per Albin och beredskapen