26 april 2007

En hedersskuld betalas

De tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen blev självständiga på sommaren 1991. Strax därefter restes krav på att Sverige borde kompensera Estland och Litauen för det guld som dessa båda länders centralbanker 1939 hade deponerat i Sveriges riksbank, men som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen redan i juli 1940. Sverige överlämnade den gången ockuperade länders guld till deras ockupanter! (Se artikeln När Sverige svek Baltikum).

Det var en skamlig historia. Efter Baltikums befrielse såg många det som en hederssak att Sverige skulle reglera denna skuld. Men frågan var hur det skulle ske och varifrån pengarna skulle tas. Det fysiska guldet fanns i Sovjetunionen och den svenska statsbudgeten var ansträngd.

Efter en motion av två folkpartister enades utrikesutskottet i maj 1992 om att kompensation borde utgå. Den borgerliga regeringen, med Carl Bildt som statsminister och Margaretha af Ugglas som utrikesminister, instämde men ville inte ta fram några nya pengar för ändamålet. Regeringen ville använda ett biståndsanslag som redan reserverats för de baltiska länderna.

Det innebar egentligen bara att pengar som ändå skulle till Baltikum nu fick en liten extra etikett: ersättning för utlämnat guld. På så sätt sved det inte i de svenska statsfinanserna.

Det var många – utanför riksdagen - som tyckte att detta inte var någon särskilt hedersam reglering av en hedersskuld. Fast i riksdagen var det bara Ny demokratis Ian Wachtmeister som opponerade sig: ”I 50 år har vi haft dåligt samvete. Skall vi inte ens kunna sätta punkt för vår ynkedom på ett hederligt sätt? Hur kan man överhuvudtaget behandla en blodbestänkt hedersskuld som en besvärande bit i det budgettekniska pusslet!”

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) svarade: ”Självfallet skall man betala sina hedersskulder, Ian Wachtmeister. - - - Men det är naturligtvis bättre om man kan göra det från de besparingarna man har hemma i stället för att gå till en ny bank och ta upp en ny skuld.”

Pierre Schori (s) försökte skämta bort problemet: "Vår skuld till Baltikum kan vi egentligen bara gottgöra genom hela det samarbete som vi vill åta oss. Det är guld värt.”

En riksdagsledamot hade emellertid ett förslag till en helt annan lösning. Det var Birgitta Hambraeus från centern. Hon ville att Sveriges riksbank skulle överlämna guld direkt ur bankens guldreserv till Estland och Litauen. Det skulle inte inverka på statens budget och bara reducera Sveriges guldreserv med 2 procent. Förslaget möttes med tystnad.

Och det blev som regeringen ville. Den 2 juni 1992 fattades det formella regeringsbeslutet att ge 178 miljoner kronor till Estland och 77 miljoner till Litauen ur biståndsanslaget till Baltikum. Att det inte ens var full ersättning för guldet låtsades man inte om. Uppräknat med konsumentprisindex var det estniska guldet, som vägde 2,9 ton, värt 210 miljoner kronor och det litauiska, som vägde 1,25 ton, 90 miljoner kronor. Det verkliga marknadsvärdet (336,75 dollar per troy ounce, alltså per 31.1 gram) var flerdubbelt större. Men så räknar man inte i centralbanksvärlden.

Även om politikerna i stort sett var överens fanns det en part i det här spelet som inte alls var med på noterna. Det var Sveriges riksbank. Riksbankschefen Bengt Dennis hade redan på ett tidigt stadium deklarerat att han motsatte sig alla ersättningar för det 1940 utlämnade baltguldet. Hur resonerade han? Tyckte han inte att det fanns en hedersskuld att betala?

Källor och litteratur: Riksdagsprotokollet för 29.4.1992. Motion 1991/92:Fi711. Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa (prop. 1991/92:100). Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994 (Stockholm, 2006).

Mer om riksbanken och baltguldet i nästa artikel, "Inte ett öre för baltguldet!".

Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka

Inga kommentarer: