Tyskutlämningen (2)

Den 19 november 1945 avslöjades regeringens planer på att utlämna ca 2 700 i Sverige internerade tyskar och balter till Sovjetunionen (se förra artikeln). Därefter följde dramatiska händelser i snabb takt.

Ett sovjetiskt transportfartyg, Cuban, och två minsvepare var på väg till Trelleborg. En utlämning planerades till den 28 november. I lägren inledde balterna genast en hungerstrejk och tyskarna följde strax efter. De svenska myndigheterna svarade genom att drastiskt förstärka den militära bevakningen kring lägren. Med tusentals soldater spärrades de av från yttervärlden. Och soldaterna fick rätt att använda sina skjutvapen mot de obeväpnade internerna. Det var ett klart brott mot Genèvekonventionen.

Pressen hade varit föga intresserad av de f d soldaterna i den tyska krigsmakten. Men när det stod klart att det bland dem fanns ca 160 balter som riskerade att utlämnas till Sovjetunionen, inleddes en intensiv rapportering som i sin tur skapade en opinionsstorm. Protestmöten och demonstrationer arrangerades plötsligt över hela landet.

Men de upprörda känslorna gällde bara balterna, tyskarnas situation diskuterades inte. När en kyrklig delegation fick företräde hos utrikesminister Östen Undén frågade denne om uppvaktningen även gällde tyskarna. Biskop Manfred Björkquist svarade, att man naturligtvis önskade att inte heller tyskarna skulle utlämnas, men ”vår uppgift gäller balterna”. Undén avfärdade önskemålen och underströk för biskopen att Sovjetunionen minsann var en rättsstat.

De internerade tyskarna skrev till kungen, regeringen, riksdagens talmän, Röda korset, ärkebiskop Eidem, påven, Folke Bernadotte och många fler. De hänvisade framför allt till Genèvekonventionens stadgande i artikel 75: ”Under alla förhållanden skall repatriering av fångar ske så snart som möjligt sedan fred inträtt.” När tyskarna försökte vända sig till den svenska pressen genom TT censurerade myndigheterna deras uttalande och strök ner det radikalt.

Kung Gustaf V, som ansågs vara tyskvän, engagerade sig och skrev ett brev direkt till Stalin. Men även hans vädjan gällde bara balterna. Och Stalins svar var ett klart nej. Ryssarna förväntade sig tvärtom att Sverige skulle stå fast vid sina utfästelser från den 15 juni om att alla skulle utlämnas.

Den borgerliga pressen teg om tyskarna men var nära nog enig emot en utlämning av balterna. Bland socialdemokratiska tidningar fanns det emellertid de som stödde regeringen. Utlämningen av alla var viktig för att utveckla samarbetet med Sovjetunionen, ansåg t ex Aftontidningen och Morgon-Tidningen. De såg balter och tyskar som kollektivt ansvariga för kriget. Och de borgerliga svenskar som försökte försvara balterna utmålades som nazisympatisörer.

Till och med LO:s styrelse, landssekretariatet, tog kraftigt avstånd från dem som försökte rädda balterna. LO kallade opinionen för ”propaganda” som med ”dunkla politiska syften” försökte att ”hos Sovjetunionen uppväcka misstroende mot Sverige och de svenska statsmakternas ärliga vilja att bevara goda och vänskapliga relationer med Sovjetryssland”.

Svenska murarförbundet i Stockholm gjorde ett tydligt offentligt uttalande: ”Hela den svenska arbetarklassen [måste] obönhörligen kräva, att landet göres fritt från den nazistiska hydran.”

En enda tidning ställde upp inte bara för balterna utan även för de internerade tyskarna, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, GHT. Tidningen ansåg att tyskarna sex månader efter krigets slut inte gärna kunde betraktas som militärpersonal. De var i stället uppenbarligen politiska flyktingar. Och om någon av dem skulle anklagas för krigsbrott måste det ske en individuell prövning av den saken. En individ kunde inte straffas bara för att han tillhörde ett folk som ansågs brottsligt. Ännu orimligare vore att straffa någon för att han tillhört en viss krigsmakt, ansåg Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

GHT:s försvar för de internerade tyskarna var anmärkningsvärt, inte minst eftersom tidningen under hela kriget drivit en konsekvent och kraftfull anti-nazistisk kampanj. Att man nu, mot en mäktig opinion, kunde hålla huvudet kallt och göra skillnad mellan ”tysk” och ”nazist” var en intellektuell och moralisk prestation.

I den övriga pressen kallades emellertid GHT:s synpunkter antingen nedlåtande för ”medlidandeskampanj” eller förtegs helt och hållet. Curt Ekholm, som på 1980-talet gjorde den stora utredningen om utlämningen, sammanfattade: ”Pressens underlåtenhet att ens diskutera tyskarnas synpunkter var verkligen påtaglig.”

Stödd av LO beslöt den socialdemokratiska regeringen den 26 november att stå fast vid samlingsregeringens beslut från sommaren om att utlämna samtliga internerade. Tre statsråd reserverade sig emellertid. Det var regeringens tre jurister: Quensel, Danielsson och Zetterberg. Deras reservation hemligstämplades. Samma dag inträffade det första självmordet i lägren. Det var en tysk soldat som hängde sig. En våg av självstympningar, självmord och förgiftningar följde.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.1: Sverige hade under kriget en samlingsregering med socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. Förutom socialdemokraterna medverkade Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet. Utrikesminister var den opolitiske diplomaten Christian Günther. Det var denna regering som fattade det ursprungliga beslutet om utlämningen den 15 juni 1945. Den 31 juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en rent socialdemokratisk regering. Per Albin Hansson förblev statsminister. Utrikesminister blev  Östen Undén.

Anm.2: Kommunisterna stödde förstås Sovjetunionens önskemål om utlämning av både tyskar och balter. I riksdagen föreslog kommunisten Gustav Johansson till och med att de 33 000 civila balter som redan fått en fristad i Sverige skulle utlämnas. Regeringen avvisade förslaget.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

Tyskutlämningen(1)  
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)