Tyskutlämningen (4)

Den 3 december 1945 hade det sovjetiska lastfartyget Cuban avseglat från Trelleborg med 1 610 f d tyska soldater ombord. Kvar i Sverige fanns ytterligare drygt 900 tyskar och ca 160 balter, som enligt den svenska regeringens beslut skulle lämnas ut till Sovjetunionen.

Många av de kvarvarande var sjuka eller skadade (se förra artikeln). De överfördes till olika sjukhus i södra Sverige, där de visserligen fick vård för sina skador, men under fängelseliknande förhållanden med förspikade fönster och beväpnade vakter. Flera patienter försökte begå självmord.

I och med att balterna hade undantagits från utlämningen den 3 december minskade tidningarnas intresse för hela saken. Opinionsstormen bedarrade. Många trodde att det inte skulle bli några fler transporter och att balterna därmed var räddade. Tyskarnas öde var fortfarande ointressant.

Men ryssarna lät sig inte nöja. Redan två dagar efter Cubans avsegling krävde Moskva att den svenska regeringen fullt ut skulle uppfylla sina utfästelser. Det sovjetiska lasarettsfartyget Bjeloostrov anlände överraskande till Trelleborg den 9 december.

Ryssarna begärde särskilt att få ut balterna. Utrikesminister Östen Undén svarade att dessa var för svaga för att transporteras eftersom de fortfarande hungerstrejkade. Han föreslog i stället att tyskar som återhämtat sig skulle överlämnas.

Och så blev det. I nattmörkret mellan den 15 och 16 december fördes 582 tyskar ombord på Bjeloostrov. De tvangs genast ner under däck och lastluckorna stängdes. Hela proceduren övervakades av sovjetiska soldater med kulsprutepistoler. Fartyget avseglade skyndsamt österut, eskorterat av två ryska minsvepare.

Nu fanns ca 300 tyskar kvar i Sverige förutom balterna. Regeringen tillsatte en kommission som, sent omsider, skulle bedöma dessa interner individuellt. Utredningen ledde till att ett 40-tal befanns ha flytt från västfronten i stället för östfronten och därmed skulle utlämnas till västmakterna. Dessutom skulle 32 tyskar och 8 balter få stanna i Sverige på grund av svår sjukdom. Inget fall av krigsförbrytelser kunde konstateras.

Vid jultid gav balterna upp sin hungerstrejk. Efterhand som de försvagade, skadade och sjuka återhämtade sig, överfördes de från sjukhus till de skånska lägren Rinkaby och Gälltofta. Det var en förberedelse för den sista utlämningen till Sovjetunionen.

Den 9 januari 1946 förklarade Östen Undén att överenskommelsen med Sovjetunionen stod fast - trots att Sverige egentligen inte hade någon folkrättslig skyldighet att lämna ut någon. Därmed stod det klart att det var rent politiska skäl som låg bakom utlämningen, anser historikern Curt Ekholm, som gjorde den stora utredningen om tysk- och baltutlämningen.

Natten till den 23 januari stormade polisen Rinkabylägret utanför Kristianstad. Inga journalister fick närvara. Internerna överraskades i sömnen och fördes snabbt iväg i bussar till en provisorisk förläggning i Malmö. Två dagar senare tömdes Gälltoftalägret och sjukhuset i Hässleholm. Ett 70-tal poliser förde bort 87 sjuka och bandagerade. Många gick på kryckor. En lettisk soldat lyckades skära av sig halspulsådern under busstransporten och avled.

En sista opinionsyttring publicerades i tidningarna den 24 januari. Det var de svenska biskoparna som uttalade sin ”djupa sorg över den tragiska utveckling [- - -] varigenom rättsmedvetandet i mycket vida kretsar av vårt folk blivit kränkt”. Biskoparna underströk sin medkänsla med de baltiska flyktingarna. Tyskarna nämndes inte med ett ord.

I Trelleborg väntade på morgonen den 25 januari återigen lasarettsfartyget Bjeloostrov. 234 tyskar och 146 balter gick eller bars över landgången för att transporteras till krigsfångenskap i Sovjetunionen. Även i denna sista transport var det alltså fler tyskar än balter som lämnades ut.

När lastningen var klar bjöd kaptenen fem svenska myndighetspersoner på middag ombord. Bland dem var civilförsvarsinspektören, landsfogden, stadsfiskalen i Trelleborg och en UD-representant. Även en redaktör från Skånska Dagbladet tackade ja till denna sovjetiska ”älskvärdhet”.

Varför lade sig den svenska regeringen platt för de sovjetiska kraven? Det brukar sägas att den socialdemokratiska regeringen kände sig bunden av samlingsregeringens beslut om utlämning, som hade fattats redan den 15 juni 1945 (se artikel 1). Man var rädd för att stöta sig med Sovjetunionen. Viktiga handelsförhandlingar pågick, vilket handelsminister Gunnar Myrdal påpekade i riksdagen bara ett par dagar före den första utlämningen.

Men enligt Curt Ekholm fanns det också en markant ovilja att se problemen ur flyktingarnas synvinkel. Svenskarna valde helt enkelt att blunda för obehagliga ”fakta i fråga om den sovjetiska diktaturens grundläggande drag”. Därför blev Sverige det enda land som efter kriget utlämnade både balter och vanliga tyska soldater till Sovjetunionen.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen, del 2, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1995. Egna studier i den svenska Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.: De västallierade lämnade bara ut tyskar till Sovjetunionen om dessa belagts med krigsbrott eller hade sovjetisk bakgrund. Inga balter utlämnades.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Tyskutlämningen(1)

Tyskutlämningen(2)

Tyskutlämningen(3)

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

När Sverige svek Baltikum

Baltguldet som svensk spelbricka