Om en gömd skatt/Jesper Svenbro

Ett par gånger har jag sett honom skynda förbi på Mariatorgets tunnelbanestation, poeten och ledamoten av Svenska Akademien Jesper Svenbro. En lång, mager man med ett ansikte som kunde vara hämtat ur en målning av El Greco. De tjocka glasögonen förstärker karaktären av förandligad asket.

Stockholm är ingen varaktig stad för honom. Han har visserligen rötter i Landskrona och Lund men är sedan 1970-talet bosatt i Paris. Där är han forskare i klassiska språk och har sin intellektuella hemort i den antika grekiska språk- och symbolvärlden.

Men Jesper Svenbro, som nästa år fyller 70, har sedan länge sökt en varaktigare stad, nämligen den förlorade förankringen i barndomens kristna tro som hans far, pastorn, förkroppsligade. Denna sökande vandring har han skildrat i flera diktsamlingar. Den främsta, tycker jag, är Vingårdsmannen och hans söner från 2008.

Utgångspunkten i denna diktsamling är en av Aisopos fabler från 500-talet före Kristus. En vingårdsman lämnar en åker i arv till sina söner och säger: ”Om ni söker vad jag gömt där, skall ni finna alltsammans.” De tror att det är en skatt och gräver upp hela åkern – förgäves. Först efteråt förstår de att rikedomen låg i åkerns avkastning och i deras eget arbete.

Men vingårdsmannen har också sin plats i den kristna traditionen. Kristus är vingårdsmannen som ber Gud om anstånd för fikonträdet som inte bär någon frukt. Att vingårdsmannen även står för Svenbros egen alltför tidigt bortgångne far knyter samman bilderna till en djupt meningsfull väv av minnen, hopp och kamp för en personlig tro. Kamp? Ja, för poeten vägrar att ärva tron: 

”Du kan ärva en bok
 men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår 
i dig.”

Och i sitt sökande finner Svenbro Thomasevangeliet. Det upptäcktes i Egypten så sent som 1945 och består av ett antal Jesusord, en del kända från Nya testamentet, andra inte. De flesta är gnostiska, dvs de framställer insikten om världens sanna karaktär som en förutsättning för frälsningen. Det är ett slags kristen elitism.

För Svenbro blir Thomasevangeliet den åker där han söker den gömda skatten. Han utvecklar en hel filosofi om läsandets arbete och skriver: ”Den som kan läsa kommer att finna en skatt.” Men texten måste på något sätt komma till, födas, i läsarens hjärta, annars är den död. Den födelsen kan äga rum när man känner igen något från sitt eget, inre, rike. En insikt som emellertid öppnar för ett bråddjup. Poeten förstår plötsligt:

”att läsaren är en skapare.

Vilket fruktansvärt ansvar –

som om ditt eget liv

vore sammanhanget

där ordet ska födas!”

Detta ansvar blir desto mer oerhört ju mer språkvetaren Svenbro klarlägger om textens otillförlitlighet. Den är full av felskrivningar, missförstånd och medvetna förfalskningar, som ställer varje tolkning på gungfly. För en tro som skall bära krävs det uppenbarligen något mer än en läsare och en text.

Här uppstår ett samtal i drömmen mellan poeten och hans far. Poeten, den intellektuelle gnostikern, påstår att den religiösa erfarenheten, dvs tron, alltid är individens ”och att bara den som är stark nog/ att kunna stå ensam/ kan ingå i det gemensamma”. Fadern tar inte upp diskussionen. Han svarar kort: ”Du är inte stark utan svag.”

Det är en replik som ställer hela det intellektuella bygget på huvudet. Thomasevangeliet har med sin inriktning på den ensamma människans inre avslöjat sig som en ”handbok för bekvämlighetskristna” och ”ett evangelium för självupptagna”, skriver Svenbro. Hans fars alternativ var något helt annat. I dikten Sjukbesök får han visa upp det. Svenbro erinrar sig där, att han som barn fick följa med fadern på besök hos en man som i åratal legat förlamad i sin utdragssoffa. Dikten slutar:

”Du kommer särskilt ihåg

hur mannen sken upp var gång ni kom in.

Hans ansikte vittnade

om vad du i dag skulle kalla det oförstörbara ljuset

i människans inre.

Såvitt du kan minnas

förekom ingen bibelläsning vid sjukbesöket.

Bara hälsningar, samspråk.

Du satt på en stol och lyssnade.

Lukten i rummet fann du svåruthärdlig

och beundrade din far

som inte med en min

antydde att han märkt den.

Han tycktes inte ens behöva förställa sig som du själv,                     

så stort var hans utbyte

av samtalet med den sjuke!

Vad kan det ha varit som de talade om?

Det ska du aldrig få veta.

Men hela rummet lyste

av deras gemensamma glädje.”

Se även:
Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)