Ryssutlämningen (2)

Sovjetunionen begärde alltså den 4 oktober 1944 att alla sovjetiska flyktingar i Sverige skulle utlämnas (se förra artikeln). Det utlöste ett tvivelaktigt och svekfullt dubbelspel av den svenska regeringen.

Å ena sidan var det helt klart att Sverige hade samma önskan som Sovjetunionen: alla flyktingar borde sändas hem. Å andra sidan var problemet att alla faktiskt inte ville ”hem” till ett land där de riskerade långvariga straff för att de givit sig som krigsfångar. Det gällde för den svenska regeringen att få även dessa motvilliga att ge sig av – helst utan tvång.

Den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, skrev hem till Utrikesdepartementet: ”Med ett smidigt handlag tror jag ej att regeringen behöver ställas inför frågan, huruvida någon slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater.”

Det smidiga handlaget visade sig innebära att svenska myndigheter medvetet undvek att informera om möjligheten att begära asyl. Flyktingarna skulle ges intrycket att inget alternativ till hemsändning fanns. Samtidigt tillät svenskarna obegränsad sovjetisk propaganda i lägren. Enligt denna skulle inget ont hända dem som återvände, men för dem som ville stanna i Sverige väntade repressalier – även mot anhöriga i Sovjetunionen. Det spreds också rykten om att Sverige hade avtalat med Sovjetunionen att så småningom utlämna också dem som ville stanna. Politiken skapade en stor osäkerhet och oro bland flyktingarna.

Till slut ville de flesta återvända. Men för många bottnade denna önskan i en illusion om det öde som väntade dem, skriver forskaren Anders Berge. En illusion som den svenska regeringen varit med om att skapa.

Den 1 oktober, alltså redan tre dagar före Sovjetunionens formella begäran om utlämning, införde de svenska myndigheterna ett strikt rymningsförbud i lägren. De som hade lyckats rymma före detta datum skulle betraktas som politiska flyktingar och få stanna i Sverige, men de som försökte rymma senare skulle infångas och utlämnas med våld. Utlämningen planerades i samarbete med sovjetisk personal till den 10 oktober.

Från lägret i Lissma rymde nu 11 ryssar, från Abborrtjärn 3 och från Krampen 6. De jagades med hundpatrull. Instruktionen från de svenska myndigheterna löd: ”Transporten av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart.”

Natten mellan den 9 och 10 oktober fördes ca 900 flyktingar från de olika lägren till Skinnskatteberg. Där väntade svenska och sovjetiska tjänstemän och ett långt tågsätt. Under embarkeringen lyckades ytterligare några flyktingar rymma. När de andra hade kommit upp på tåget låstes vagnarna utifrån. I en vagn reste tjänstemän från den sovjetiska legationen i Stockholm.

På morgonen nästa dag anlände tåget till Gävle hamn där Sveabolagets ångare Örnen och Warjo väntade. Hela hamnområdet var avspärrat. Dagens Nyheter hade fått svenska myndigheters särskilda tillstånd att fotografera händelseförloppet för senare publicering. Men landshövding Rickard Sandler (s), som övervakade operationen, drog tillbaka tillståndet efter sovjetiska påtryckningar.

Embarkeringen blev stökig. Flera flyktingar gjorde motstånd och måste släpas ombord. En hoppade från båten ner på kajen och omkom. Tre rymlingar infångades och fördes tillbaka i handbojor. Det stod helt klart att utlämningen inte var frivillig. Sovjetisk personal tilläts utöva våld mot sina egna landsmän på svensk mark.

På kvällen den 10 oktober 1944 avseglade de båda ångarna från Gävle med kurs mot Åbo. Ombord fanns ca 900 ryska soldater, bland dem även 130 av de 164 marinsoldaterna som hållits i militärlägret Byringe utanför Strängnäs. De 34 som hade skrivit till kung Gustav V och begärt asyl fick stanna i Sverige.

Hur gick det för de utlämnade? Det finns ett enda längre och trovärdigt vittnesmål. Den ukrainske soldaten Anatolij Emets skrev ner sina minnen och intervjuades 1999 av journalisten Hans Lundgren.

Enligt Emets ville de flesta stanna i Sverige men vågade inte säga det av rädsla för repressalier mot anhöriga i Sovjetunionen. När båtarna lade till i Åbo väntade civilklädda NKVD-män, alltså den sovjetiska säkerhetstjänsten, på kajen. Flyktingarna stuvades in i godsvagnar för vidare transport österut, till Sovjetunionen.

De fördes till taggtrådsinhägnade filtreringsläger i Viborg och Kalinin. Där utsattes de för långa förhör av det sovjetiska kontraspionaget. En del hamnade sedan i tvångsarbete på en vagnbyggnadsfabrik medan andra skickades till gasledningsbygget Saratov-Moskva.

Emets försökte fly tillbaka till Sverige men blev infångad och dömd till 10 års arbetsläger för förräderi mot fosterlandet. Han frigavs först 1955. Det finns anledning att tro att många av flyktingarna gick liknande öden tillmötes.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum, 2008. Ulf Ivar Nilsson, Folk och rövare i Gävle stad, Gävle 2005.

Anm.1: För att förstå det tankesätt som gällde inom Sveriges utrikesförvaltning kan man citera lite mer ur det brev som sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, sände till utrikesrådet Eric von Post på UD den 25 september 1944: ”Jag skulle också anse tillrådligt att interneringsbefälet gör klart för mannarna, att tiden för deras hemresa till fosterlandet snart är inne och att återfärden kommer att ordnas kollektivt i samråd med ryska legationen.” Söderblom försäkrar: ”Inget ont skall vederfaras dem. I Sovjet behövs alla friska armar för återuppbyggnadsarbetet”, och han fortsätter: ”Det är svårt att föreställa sig, att ryska soldater, som vid tyskarnas inträngande i Balticum räddat sig över till Sverige, eller som flytt ur krigsfångenskap från Tyskland, Finland och Norge, skulle kunna göra sannolikt, att de äro politiska flyktingar. I själva verket är det väl helt enkelt så, att de föredraga att bo i Sverige av personliga skäl. Härigenom utsätta de sitt hemland för en prestigeförlust och oss för risken att ådraga oss ryskt missnöje om vi villfara deras önskan. Juridisk eller moralisk förpliktelse att göra detta föreligger uppenbart ej.” Min kursivering.

Anm.2: Filtreringsläger kallades de sovjetiska läger där hemvändande soldater förhördes innan de placerades ut i arbetsläger eller fängelser i Gulagsystemet eller rent av arkebuserades. 

Anm.3: Den svenska regeringen ville hela tiden hantera frågan om utlämningen utan att behöva fatta formella beslut som skulle kunna bli offentligt kända och skapa opinion. Det var just genom att samarbeta nära med Sovjetmakten som man kunde undvika detta. Därför finns det idag inga dokument som redovisar beslut eller regeringens resonemang. Allt kommunicerades muntligt. Det är därför som Staffan Söderbloms brev till UD  (ovan) är så betydelsefullt. Det ger en inblick i UD:s och regeringskretsens avsikter - som man alltså egentligen ville hålla hemliga både för samtiden och för historien.

Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:

Ryssutlämningen(1)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen

Ryssutlämningen (1)

Under andra världskriget och strax därefter kom det ca 4 000 sovjetryska flyktingar till Sverige. En del av dem flydde från tyska krigsfångeläger i Norge. Andra sökte sig till Sverige från Finland eller Tyskland. En mindre grupp sovjetiska militärer hade flytt från Estland när tyskarna kom dit 1941.

Hur skulle den svenska regeringen hantera dessa flyktingar när kriget gick mot sitt slut? Normalt borde krigsfångar repatrieras, dvs sändas till sina hemländer, så snart som det var möjligt. Men i det neutrala Sverige var sovjetryssarna inte längre krigsfångar utan flyktingar. Formellt fanns det därför inget hinder om Sverige ville ge flyktingarna asyl.

Och när det gällde sovjetiska flyktingar fanns det goda skäl att överväga asyl. I Sovjetunionen var det nämligen sedan 1941 landsförräderi att ge sig som krigsfånge. En sovjetisk soldat skulle spara sista kulan till sig själv, hade Stalin förklarat. Återvändande sovjetiska krigsfångar riskerade därmed många år i arbetsläger eller rentav dödsstraff. Detta kände såväl flyktingarna som den svenska regeringen väl till.

Många av ryssarna som flydde till Sverige från Norge i krigets slutskede gjorde det just för att undvika risken att hamna i en sovjetisk ockupationszon eller att bli utlämnade till Sovjet av de västallierade. I Finland fanns det tusentals ingermanländare som tidigare flytt från Sovjetunionen och som riskerade att bli deporterade tillbaka dit när Finland tvangs att kapitulera 1944. Ca 1 500 av dem flydde till Sverige.

Den sovjetiska legationen i Stockholm krävde att Sverige skulle lämna information om alla sovjetiska flyktingar i landet. Dessa skulle föras samman till särskilda läger för att isoleras från den svenska lokalbefolkningen. Och inte nog med det: de sovjetiska myndigheterna krävde direkt sovjetisk kontroll och ledning av lägren.

Den svenska regeringen biföll de flesta av kraven. En rad läger upprättades i Mellansverige. Flera av dem fanns i närheten av Skinnskatteberg i Bergslagen, t ex Krampen, Baggå och Abborrtjärn. Utanför Strängnäs fanns Byringe-lägret för militärflyktingar, alltså soldater som flytt till Sverige utan att först ha varit krigsfångar, och i Huddinge, söder om Stockholm, uppsamlingslägret Lissma.

Ledningen för lägren blev formellt delad mellan en svensk och en sovjetisk förman. Men i praktiken var lägren underställda den sovjetiska legationen. Flyktingarna arbetade i skogen eller med vägbyggen, men de fick inte behålla sin arbetsförtjänst - den tog de sovjetiska funktionärerna hand om. De fick inte ha radio, fira gudstjänst eller se andra tidningar än sovjetiska. Sovjettjänstemän bedrev en intensiv propaganda i lägren och trakasserade alla som visade tecken på opposition eller antydde att de inte ville återvända till Sovjet. Vid flera tillfällen blev oliktänkande misshandlade.

Anders Berge, som skrivit en forskningsrapport om lägren, säger att det handlade om ”en totalitär stat som sökte ställa flyktingar under sin diktatur redan på svensk mark”. I Lissma-lägret förekom det till och med att man flaggade med den sovjetiska flaggan.

Men bara ett läger var avspärrat. Det var militärlägret i Byringe. Det omgavs med dubbla taggtrådsstängsel, bevakades från vakttorn med strålkastare och patrullerades med hund. Där fanns 164 marinsoldater som flytt från Estland. Bland dem uppstod våldsamma motsättningar. 34 av flyktingarna deklarerade öppet att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kung Gustav V och begärde asyl. Det blev nödvändigt att dela lägret för att undvika slagsmål och misshandel.

I de andra lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. Det förekom till och med festligheter med dans tillsammans med ortens unga damer. En del flyktingar fick, efter svenska påtryckningar, särskilda tillstånd att arbeta i vanliga civila företag och knöt därmed vänskapliga kontakter med svenskar. Ett mindre antal flyktingar passade på tillfället att rymma.

Dessa rymlingar ställde den svenska regeringens flyktingpolitik på prov. Skulle de föras tillbaka till lägren med våld och utsättas för den sovjetiska ledningens bestraffningar eller skulle de betraktas som politiska flyktingar som kunde få asyl i Sverige?

Regeringens principiella hållning var ytterst oklar och vacklande. Egentligen ville Sverige att alla sovjetiska flyktingar skulle återvända ”hem”. Man deklarerade till och med att Sverige och Sovjetunionen hade gemensamma intressen i denna fråga. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med den starke och segerrike grannen i öster.

Å andra sidan ville man slippa fatta något officiellt beslut om utlämning. Det skulle inte se bra ut och kunde skapa politisk opposition i Sverige. I detta läge begärde Sovjetunionen den 4 oktober 1944 att alla flyktingar omedelbart skulle utlämnas.

Fortsättning följer i flera artiklar.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992; Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum 2008.

Anm. 1: Åren 1939–1945 hade Sverige en samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Statsminister var Per Albin Hansson (s), utrikesminister Christian Günther (oberoende), socialminister Gustav Möller (s) och finansminister Ernst Wigforss (s). Möller och Wigforss anses ha varit särskilt lyhörda för Sovjetunionens önskemål. Flyktinglägren sorterade under socialdepartementet. Där arbetade även Tage Erlander (s), som 1946 blev svensk statsminister.

Anm. 2: Till Sverige flydde vid den här tiden också drygt 30 000 civila balter. Stalin begärde att även dessa skulle utlämnas, men det vägrade den svenska regeringen. De flesta av balterna fick därmed stanna i Sverige. Bara ett par hundra som betraktades som ”suspekta” hölls i läger. Den sk baltutlämningen 1946 omfattade endast balter som kommit till Sverige i militäruniform och som hade kämpat med tyskarna mot Sovjetunionen. Det var 146 personer. Samtidigt utlämnades 2 372 tyska soldater.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen (2)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen

 

Vlasovarmén

Stalins favoritgeneral Andrej Vlasov hade bytt sida sommaren 1942 och erbjudit tyskarna sina tjänster (se förra artikeln!). Men det dröjde länge innan han kunde bilda den armé av antikommunistiska sovjetsoldater i tysk krigsfångenskap som han hoppades på.

Hitler motsatte sig planerna. ”Vi kommer aldrig att bygga upp en rysk armé”, försäkrade han ännu sommaren 1943 och Vlasov, som hade fått göra propagandaturnéer längs östfronten, sattes i husarrest i Dahlem utanför Berlin.

Men när krigslyckan vände för tyskarna, fick Vlasov sin chans. Sommaren 1944 stod Röda armén vid Ostpreussens gräns och Vlasov inbjöds att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Mötet ägde rum i Rastenburgskogen, alldeles i närheten av Hitlers varglya. Himmler gav grönt ljus för högst tre ryska divisioner. Vlasov hade hoppats på tio.

Motvilligt accepterade tyskarna att de ryska nationalisterna skapade en politisk plattform. Det blev KONR, kommittén för befrielsen av Rysslands folk. Den skulle verka för en ny, fri och demokratisk ordning i Ryssland. Inte ett ord sades om nazismen, dess ledare eller utrotningen av judarna – trots tyska krav. Plattformen skapade hopp hos många ryska krigsfångar och 300 000 frivilliga strömmade till.

Vintern 1944-1945 kämpade för första gången sedan 1921 spridda ryska militära förband mot Röda armén. Men det riktiga elddopet för Vlasovarmén dröjde ännu längre. Inte förrän den 23 februari 1945, när sammanbrottet för tyskarna redan var nära, fick Vlasov order om en insats på östfronten. Först måste dock armén marschera huvudsakligen till fots med all utrustning från Ulm i Sydtyskland till Cottbus vid floden Neisse, en sträcka på över 500 km.

Vlasovarmén var inte färdig för insats förrän den 14 april 1945. Attacken den dagen mot ett sovjetiskt brohuvud söder om Frankfurt an der Oder blev emellertid en katastrof; med stora förluster måste man snabbt retirera söderut, förbi Dresden och vidare in i Tjeckoslovakien.

Chef för denna del av armén var generalen Buniatjenko och han tvangs i det kaos som rådde på östfronten att agera på egen hand; Vlasov var kvar i Sydtyskland. Buniatjenko spelade nu ett högt spel. Först vägrade han att följa tyska order om att återvända till fronten. För denna ordervägran krävde tyskarna att han skulle avrättas. Sedan gav han sig in i kampen om Tjeckoslovakiens självständighet.

Det gällde vem som skulle befria Prag, Röda armén eller amerikanerna. Den tjeckiska motståndsrörelsen ville etablera tjeckisk kontroll över huvudstaden innan någon av de allierade tågade in. Därför satte man den 5 maj igång ett uppror mot de kvarvarande tyska trupperna i Prag. När SS-enheter försökte slå ner upproret, vände sig tjeckerna till Buniatjenko, som stod med 25 000 man strax norr om staden, för att få hjälp.

Hitler var redan död och tyskarnas nederlag omedelbart förestående. Buniatjenko insåg att han måste distansera sig från sina tyska allierade och vinna sympatier hos amerikanerna för att slippa hamna i Röda arméns händer. Genom att hjälpa tjeckerna hoppades han också att dessa efter krigsslutet skulle ge honom och hans soldater asyl.

Så Vlasovarmén sattes in mot tyskarna i Prag. De tog flygfältet och en radiostation. Men det visade sig att de upproriska tjeckerna till stor del leddes av kommunister som rekommenderade Buniatjenko att kapitulera till Röda armén! Då vände han igen på klacken och slog sig ut ur en hotande sovjetisk inringning tillsammans med ett förband tyska SS Panzerjäger.

Några dagar av yttersta förvirring och kaos följer. Buniatjenko marscherar söderut för att komma in i amerikansk ockupationszon. Under dessa manövrer faller hälften av hans soldater, cirka 10 000, i sovjetiska händer. Resten tar sig igenom till amerikanerna, kapitulerar till dem men blir strax efteråt ändå utlämnade till Sovjetunionen.

Vlasov har marscherat upp mot Prag söderifrån med resten av armén, omkring 22 000 man. De söker frenetiskt kontakt med amerikanerna. Vlasovs flygkår lyckas utverka ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att inte utlämnas till Sovjetunionen. Och Kennedy håller efter kapitulationen sitt löfte – 8 000 soldater räddas. Men resten av Vlasovarmén blir internerad av amerikanerna och lämnas senare ut till Sovjetunionen.

Andrej Vlasov försökte den 12 maj undkomma. Han låg inrullad i en matta i en amerikansk militärkolonn. Men kolonnen hejdades av sovjetiska trupper och Vlasov blev upptäckt, igenkänd och arresterad. Om det var fråga om en av amerikanerna arrangerad utlämning är än idag oklart.

Vlasov fördes först till Dresden där han förhördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten, SMERSH. Sedan flögs han till Moskva. Efter ett år i sovjetiskt fängelse anklagades han i en sluten rättegång den 30 juli 1946 för förräderi, spionage och terrorism mot Sovjetunionen. Två dagar senare hängdes han.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987.

Anm.1: Det officiella beskedet om avrättningen av Vlasov kom i sovjetisk radio den 12 augusti 1946. Där framgick också att Buniatjenko och sex andra höga officerare i Vlasovarmén hade avrättats. Bland dem fanns flygkårens chef general Maltsev. Det var han som lyckades förhandla fram ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att kåren inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Detta löfte hölls när det gällde soldaterna men alltså inte när det gällde Maltsev själv. Han lyckades först undkomma och arresterades senare i Belgien varifrån han fördes till USA. Därifrån utlämnades han i maj 1946 till Sovjetunionen.

Anm. 2: Det förekommer uppgifter om att ”vlasoviter” skulle ha deltagit i Warszawaupproret i augusti-september 1944. Då existerade emellertid Vlasovarmén ännu inte. Däremot deltog den sk RONA-brigaden under sin chef polacken Mieczysław Kaminski. I denna brigad ingick ryssar som valt att kämpa på tyskarnas sida. Kaminski gick utomordentligt brutalt fram mot civilbefolkningen i Warszawa och han avrättades därför av sina egna allierade tyskarna för dessa brott. Delar av RONA-brigaden kom senare att ingå i Vlasovarmén. Vlasov själv var inte med i Warszawa. På denna punkt, se Norman Davies, Slaget om Warszawa, sv. 2005.

Anm. 3: I augusti 1941 hade det utfärdats ett sovjetiskt direktiv om avrättning av officerare som gav sig till fienden. Även deras familjer skulle straffas. De skulle berövas all hjälp från staten. Direktivet kom till i ett försök att sätta stopp för masskapituleringar som ibland skedde med de militära befälhavarnas stöd. Som en ytterligare åtgärd för att förhindra kapitulationer vägrade Sovjetunionen att samarbeta med Röda korset. Därmed lämnades sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap utan all hjälp från hemlandet. Det innebar att 80-90 procent av de sovjetiska krigsfångarna i vissa tyska läger dog av svält, sjukdomar och utmattning under vintern 1941–1942. Detta skapade en stark förbittring mot Stalin bland de sovjetiska soldaterna, en god grund för rekrytering till Vlasovs befrielsearmé.

Anm. 4: Den politiska plattformen för Vlasovarmén arbetades fram vid ett möte i Prag med 500 delegater den 14 november 1944. Dokumentet från mötet kallas Pragmanifestet. Dess demokratiska ambitioner är anmärkningsvärda. Stalin var förbittrad för att den sovjetiska propagandabilden av Vlasov som nazist inte stämde med dokumentets bild och Hitler var lika arg för att Vlasov inte ville stödja nazistiska ideal utan framtonade som demokrat. Vlasov själv hoppades att västmakterna skulle förstå och så småningom dela hans antistalinistiska hållning. Många väntade sig att västmakterna sedan Hitler och nazismen besegrats skulle vända sig mot kommunismen och Stalin och befria även Ryssland.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)

Om upproret i Prag se även:
"Död åt tyskarna!"

Om upproret i Warszawa finns en serie på sex artiklar. Den första är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)

Generalen som bytte sida

Stalin hade inte många militära favoriter. Men Andrej Vlasov var otvivelaktigt en av dem. Under den stora utrensningen av officerare i Röda armén på 30-talet blev Vlasov inte ens ifrågasatt. Tvärtom! Stalin sände honom som sin militäre representant till Kina för att stödja Chiang Kai-shek. När han kom tillbaka till Sovjetunionen 1939 gjorde han en kometkarriär och dekorerades med Leninorden.

I november 1941, när tyskarna redan stod i Moskvas förorter, utnämnde Stalin Vlasov till chef för en av de arméer som kom att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med bl a Rokossovskijs 16:e armé lyckades Vlasov driva tyskarna på reträtt. För denna avgörande insats befordrades han till generallöjtnant och tilldelades även Röda fanans orden.

Efter framgångarna vid Moskva fick Vlasov ett nytt uppdrag av högsta vikt: att försöka bryta den tyska belägringen av Leningrad. Stalin gav honom befälet över den s k 2:a chockarmén, som på våren 1942 befann sig i ett svårt läge i de tinande träskmarkerna söder om Leningrad.

Men den här gången lyckades Vlasov inte. Hans armé kringrändes av tyskarna och utsattes för mördande artillerield. Räddningsförsök misslyckades och den 24 juni gav Vlasov soldaterna tillåtelse att försöka ta sig ut ur inringningen på egen hand. Själv stannade han kvar tillsammans med sin stab och blev den 12 juli tillfångatagen.

Tyskarna behandlade sin prominente krigsfånge med respekt. Han sändes till ett läger för VIP-fångar i Ukraina. Där hände något totalt överraskande. Stalins favoritgeneral vände sig i ett brev till den tyska krigsledningen och erbjöd sina tjänster. Han påstod att stora delar av den ryska befolkningen i själva verket hatade Stalin. Tyskarna borde därför erbjuda ryssar i ockuperade områden att bilda militära förband som skulle kämpa emot Stalin och sovjetregimen. Kärnan i en sådan armé borde utgöras av ryska soldater i tysk krigsfångenskap och han var själv beredd att bli ”befrielsearméns” chef.

Tyskarna blev intresserade av Vlasovs förslag. De hade själva noterat att de tyska trupperna ofta mottogs som befriare på östfronten. Det fanns också krafter i den tyska politiska ledningen, t ex propagandaminister Joseph Goebbels, som ville mildra Hitlers brutala östpolitik för att inte ockupanterna skulle få den ryska civilbefolkningen emot sig.

Det fanns alltså både tysk och rysk jordmån för Vlasovs idéer. Redan i september 1942 undertecknade han ett antistalinistiskt flygblad som tyskarna spred bakom de sovjetiska linjerna. Det var början till den s k Vlasovarmén. Men varför bytte Stalins favoritgeneral sida?

Efter sammanbrottet för den 2:a chockarmén var Vlasov inte längre Stalins favorit. Man kan på goda grunder hävda att han inte hade något i Sovjetunionen att återvända till. Generaler som misslyckats riskerade helt enkelt att bli avrättade. Den sovjetiska propagandan framställde snart Vlasov som en feg förrädare som svikit sitt fosterland.

Historikern Catherine Andreyev i Oxford, som skrivit om Vlasov och den ryska befrielserörelsen, anser att Vlasov omvärderade Stalin under veckorna i skogen sedan hans armé besegrats. För vad och för vem hade hans män dött? Varför hade ingenting gjorts för att ge armén tillräckligt stöd?

Vlasov började se sovjetregimens misstag och fel, berättade han själv i en deklaration 1943 (hos tyskarna). Han erinrade sig tvångskollektiviseringarna av jordbruket som kostade miljoner ryssars liv. Systemet med politiska kommissarier hade korrumperat Röda armén och utrensningarna av 35 000 officerare krossade sedan befälsstrukturen när den som bäst behövdes.

Vlasov hade dittills hållit sig på sidan om politiken. Han var visserligen medlem i kommunistpartiet, vilket fordrades för att göra militär karriär, men han hade aldrig varit någon aktiv partiman. Snarare hade han som många andra yrkesmilitärer känt ett outtalat förakt för partiets ständiga närvaro, övervakning och styrning. I skogarna vid Leningrad blev han för första gången tvungen att ta politisk ställning.

Vlasov trädde därmed fram som rysk nationalist. Han ville störta ”Stalin och hans klick”, inte för att återskapa ett tsaristiskt, förrevolutionärt Ryssland utan för att skapa ett nytt, öppet och modernt land som skulle knyta an till det mer utvecklade Europa.

Att han ville åstadkomma detta i allians med Tyskland vittnar om hans okunnighet om Hitlers avsikter och krigets sanna karaktär. Hitler lämnade aldrig något utrymme för ett framtida fritt, nationellt Ryssland – även om det periodvis fanns personer i hans omgivning som tänkte annorlunda. Tvärtom skulle allt ryskt krossas, Moskva och Leningrad skulle utplånas från kartan och de ryssar som överlevde förvandlas till slavar åt det tyska herrefolket.

Det är i hög grad Vlasovs och hans befrielsearmés tragedi att de inte i tid insåg att deras stora projekt var dödsdömt från början.

Nästa artikel i serien: Vlasovarmén.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987. Obs: Vlasovs öppna brev från 1943 “Why I decided to fight Bolshevism” finns i Andreyevs bok ovan.

Anm.: Rokossovskij föll offer för Stalins utrensningar i Röda armén på 1930-talet och sattes i arbetsläger där han torterades. Han återupprättades inte förrän 1940. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 blev han chef för 16:e armén, som sattes in i försvaret av Moskva vintern 1941-1942. Vlasovs rykte var helt utan fläck ända fram till 2:a chockarméns nederlag i juni 1942. Sedan rensades hans namn bort ur den sovjetiska krigshistorien. Hans insatser vid Moskvas försvar förtegs.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Vlasovarmén (4)

Kosackernas öde

När tyskarna 1942 trängde in i norra Kaukasus mottogs de som befriare av kosackbefolkningen. Det hade en enkel förklaring. Sovjetunionen hade 1920 erövrat kosackernas bosättningsområden kring floden Kuban och de kämpade sedan dess för sin frihet.

Nu valde de att samarbeta med sin fiendes fiende, tyskarna. När krigslyckan vände efter Stalingrad och de tyska trupperna måste retirera, valde tusentals kosackfamiljer att följa med västerut. De var rädda för sovjetisk hämnd.

Kosackerna slog sig till en början ner i ett område väster om Minsk i Vitryssland. Där byggde de upp ett litet ortodoxt samhälle med kyrka, skolor och sjukhus. De bildade också en paramilitär enhet som försvar mot sovjetiska partisaner. Ledare var Ivanovich Domanov som tidigare hade varit major i Röda armén.

Till dem anslöt sig ryska emigranter från väst. Dessa hade i många fall traditioner från tsartiden och hade kämpat med de vita arméerna mot kommunisterna under inbördeskriget.

Sommaren 1944 tvangs kosackerna att fly vidare västerut undan de framvällande sovjetiska arméerna. De drog med kvinnor och barn, hästar, vagnar och boskap genom Polen, Tyskland och Österrike till Tolomezzo i norra Italien, där de trodde sig säkra.

Men nu kom hotet plötsligt från ett annat håll. I april 1945 slog brittiska trupper till mot Tolomezzo och kosackerna flydde i snöstorm tillbaka över Alperna till Lienz i sydvästra Österrike. Där slog de på nytt läger, omkring 30 000 människor, varav flera tusen kvinnor och barn. ”Det var en förflyttning av ett folk snarare än av en armé”, skriver historikern Nikolai Tolstoy.

Kosackerna var övertygade om att de inte kunde återvända till Sovjetunionen. Eftersom de hade burit tysk uniform skulle de behandlas som förrädare. Straffet skulle bli slavarbete eller döden. I stället beslöt de att kapitulera till britterna. En av deras äldsta generaler, Peter Krasnov, skrev direkt till fältmarskalk Alexander, som kommenderade den brittiska 8:e armén i Sydeuropa. Krasnov påminde Alexander om att de båda en gång kämpat på den vita sidan i inbördeskriget 1918. Brevet avsändes. Men det kom aldrig något svar.

I stället inledde britterna ett häpnadsväckande och ovärdigt dubbelspel. Man försäkrade de oroliga kosackerna att fältmarskalk Alexander aldrig skulle kunna ge order om ”sådana grymheter” som kosackerna väntade sig. Samtidigt förberedde man i hemlighet utlämningen av dem till Sovjetunionen. Som ett första steg skulle officerarna avskiljas från de andra och utlämnas. Det skedde med hjälp av bedrägeri. Britterna ”inbjöd” kosackofficerarna till en konferens med fältmarskalk Alexander. Samma kväll skulle de vara tillbaka, var löftet.

Trots onda aningar lät de sig transporteras iväg på lastbilar utan vapen eller packning. Det var 1 475 personer. Den hemliga ordern till de ledsagande brittiska trupperna lydde: ”Varje försök till motstånd skall mötas beslutsamt genom att skjuta för att döda.” Vid framkomsten till konferensorten avslöjades bluffen och officerarna informerades om att de allihop skulle lämnas över till de sovjetiska myndigheterna.

Panik utbröt. Flera begick självmord. Britterna sköt efter personer som försökte fly. Men sedan fortsatte transporten under sträng bevakning till Judenburg. Mellan brittiska pansarbilar och kulsprutor fördes kosackofficerarna över gränsen till sovjetisk ockupationszon där säkerhetstjänsten NKVD tog emot.

Ett par dagar senare informerades de kvarvarande kosackerna i Lienz om att även de skulle lämnas ut. Men de vägrade att låta sig föras iväg och ropade i vild förtvivlan: ”Skjut oss! Vi dör hellre här!” De gjorde passivt motstånd, de hungerstrejkade och gudstjänsterna avlöste varandra. De skrev en petition till kung Georg VI, ärkebiskopen av Canterbury och Winston Churchill: ”Vi, makar, bröder, systrar och barn, ber för vår frälsning!” Vad som hände med deras vädjan är okänt.

Enligt brittiska källor dödades ”ett dussin” personer i våldsamheterna; enligt kosackkällor 700. De sköts, drunknade eller begick självmord. Den 31 maj 1945 tvingades de ge upp. Familjemedlemmar separerades, vuxna för sig och barn för sig. Med våld föstes de upp i ett 50-tal boskapsvagnar och tåg efter tåg lämnade Lienz för resan österut till Judenburg.

Totalt lämnades bortåt 50 000 kosacker ut till sovjetiska myndigheter från Österrike. Vad som hände med dem efter utlämningen är inte fullt utrett. Brittiska soldater har vittnat om att de såg hur fångarnas persedlar samlades ihop i en hög och brändes. De hörde också i flera dygn ständigt upprepade skottsalvor från en avsides liggande industribyggnad. Där blev uppenbarligen många avrättade. Andra hamnade för 20-25 år i det sovjetiska lägersystemet Gulag.

Generalerna Domanov och Krasnov och flera andra av kosackernas högsta befäl fördes till Moskva. De hängdes 1947 på Lefortovofängelsets gård.


Referens: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977.

Anm. 1: Kosackerna hade också en rent militär enhet nämligen den 15:e Kavalleridivisionen. Det var ett förband som hade kämpat på tyskarnas sida i Jugoslavien mot Titos partisaner. Chef var tysken Helmuth von Pannwitz. Även övriga högre officerare var tyskar. Divisionen kapitulerade till britterna, som lovade att den inte skulle utlämnas utan föras till läger i Italien. Men när lastbilskolonnen väl var igång, vände den plötsligt och körde österut. 20 000 soldater överlämnades till sovjetiska NKVD i Judenburg. Pannwitz hängdes tillsammans med Krasnov och Domanov i Moskva.

Anm. 2: Historikern Nikolai Tolstoy finner det anmärkningsvärt att britterna inte bara lämnade ut ryska medborgare utan även många gamla emigranter som lämnat Ryssland redan före revolutionen, t ex generalen Krasnov, som ryssarna aldrig ens hade begärt utlämnad. Av de utlämnade officerarna var 68 procent emigranter som aldrig bott i Sovjetunionen eller varit sovjetiska medborgare. Många av dem hade kämpat tillsammans med britterna i första världskriget.

Anm. 3: Britternas agerande är märkligt också med tanke på att andra antikommunistiska militära enheter slapp att utlämnas till Sovjetunionen. Det gällde t ex den Ukrainska divisionen, som hade varit en del av Waffen-SS (vilket varken Domanovs kosacker eller 15:e Kavallerikåren var). Många av Ukrainska divisionens soldater var emellertid polacker och katoliker. Britterna var allierade med Polen och påven vädjade för sina trosfränder. Även den Vitryska skyddskåren, som var en del av den gamla tsaristiska armén, slapp utlämning, trots att man kämpat i tysk uniform mot Tito.

Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)

Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg