Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

De 900 sovjetiska flyktingarna som skeppades iväg från Gävle den 10 oktober 1944 försvann spårlöst österut (se förra artikeln). Bekanta i Sverige som väntade på ett livstecken hörde aldrig av dem. De blev som uppslukade av jorden.

Kvar i Sverige var emellertid hundratals flyktingar som också riskerade att bli utlämnade till Sovjetunionen. Och det kom hela tiden fler. Det var vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen den 19 september 1944 som skapade nya vågor av flyktingar.

Från norra Finland flydde ca 56 000 människor med bohag och boskap över Torne älv till Sverige. Det var huvudsakligen finska civila. Men bland dem fanns också ca 700 ingermanländare. Dessa var finsktalande lutheraner som hade bott i Ingermanland sydväst om sjön Ladoga. De var alltså sovjetiska medborgare.

Under kriget hade de först flytt undan Röda armén sydvästut till Estland. Därifrån skeppades de 1943-1944, i en gemensam finsk-tysk operation, över Finska viken till Finland, 63 000 människor, män, kvinnor och barn.

En del av dessa ingermanländare ställde upp som frivilliga både i den tyska och i den finska armén. De ville bekämpa den kommunistiska sovjetmakt som förföljt och terroriserat deras folkgrupp i många år. I Finland bildades den s k brödrabataljonen för balter, ingermanländare och sovjetiska krigsfångar som bytt sida. Brödrabataljonen stred mot Röda armén på Karelska näset.

När Finland emellertid förlorade fortsättningskriget och tvangs till vapenstillestånd i september 1944, krävde Sovjetunionen att alla sovjetmedborgare som deltagit i krigshandlingar skulle repatrieras, dvs återvända hem, frivilligt eller, om nödvändigt, med tvång.

De flesta, även de civila, valde faktiskt så småningom att återvända, även om graden av frivillighet varierade. Ca 1 500 flydde dock till Sverige, dels över Torne älv hösten 1944, dels i överlastade och nedisade fiskebåtar över Östersjön vid årsskiftet 1944-1945. En del kom i sina finska uniformer, andra försökte undvika identifiering genom att blanda sig med de civila flyktingarna.

I Sverige registrerades de som ryssar – inte som ingermanländska flyktingar. Och Sovjetunionen begärde genast en fullständig förteckning med namn och adress på alla sovjetmedborgare i Sverige.

I januari 1945 tog den svenska regeringen ställning till kraven. Man beslöt att lämna ut 784 flyktingars namn och adress i Sverige till den sovjetiska legationen i Stockholm. Dessa flyktingar hade inte varit öppet oppositionella mot Sovjetunionen och ansågs därför sakna skyddsbehov. Dock fick 737 personer sin identitet skyddad eftersom de ansågs vara politiska flyktingar, t ex för att de hade deltagit i strider mot Sovjetunionen.

Det som nu hände är en föga känd men outplånlig skamfläck i svensk flyktingpolitik. En sovjetisk repatrieringsdelegation anlände till Stockholm. Och den svenska regeringen tillät delegationens 15 medlemmar att resa fritt omkring i landet för att uppsöka flyktingarna. Det blev de beryktade s k ryssbesöken.

Många av ingermanländarna hade redan placerats ut på olika orter och fått arbete i jord- eller skogsbruk, men också i industrin som ropade efter arbetskraft. Nu fick de plötsligt besök av sovjetiska tjänstemän i sina bostäder eller på arbetsplatsen. De ovälkomna gästerna försökte med påtryckningar, lögner och direkta hot att få flyktingarna att återvända hem. Om de inte reste frivilligt skulle de bli utvisade från Sverige senare och få hårda straff vid hemkomsten, hette det. Straff väntade också familjemedlemmar som var kvar i Sovjetunionen.

Flyktingarna blev skräckslagna och förtvivlade. Många vägrade att tala med den sovjetiska personalen och försökte fly till hemlig ort eller rymde rent av till skogs. Svenska myndigheter ingrep inte. De informerade inte ens om flyktingarnas rättigheter. Sovjetunionen tilläts till och med att annonsera i svensk press om att alla sovjetmedborgare nu skulle återvända hem.

Till slut valde ca 180 personer att resa tillbaka till Sovjetunionen, det var mindre än en fjärdedel av dem som fått sin identitet avslöjad.

Vad tänkte den svenska regeringen göra med resten? Sveriges utrikesminister Östen Undén (s) ansåg att ca 500 inte kunde betraktas som politiska flyktingar och att de därför borde skickas iväg. Sovjetunionen hade ju lovat att ingermanländarna skulle få återvända till sina hemtrakter och Undén litade på löftet.

Men det kom skakande vittnesmål om vad som verkligen hände flyktingar som återvände. De berättade om konfiskerad egendom, deportationer och tvångsarbete. I juni 1946 beslöt regeringen till slut att ge alla kvarvarande ingermanländare i Sverige politisk asyl.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga, Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Sverigeingermanländarnas historia, utgiven av Sveriges ingermanländska riksförbund, Borås 2000. Ingermanland – om land och folk, Red. Sulo Huovinen, Stockholm 1993. Ingermanländarna 60 år i Sverige, Symposiet i Örebro den 18 juni 2005, Red. Eric de Geer och Vera Lif, Uppsala 2007.

Anm.1: Landskapet Ingermanland vid floden Nevas utlopp i Finska viken och med Narva som centralort blev svenskt vid freden i Stolbova 1617. Den rysk-ortodoxa befolkningen flydde österut och finska lutheraner flyttade in. Ryssarna erövrade Ingermanland 1703 och S:t Petersburg började byggas. I freden i Nystad 1721 blev Ingermanland även formellt ryskt. Den finska befolkningen trängdes undan av nyinflyttade ryssar. Finnarna, dvs ingermanländarna, var sedan livegna till 1861. Vid ryska revolutionen 1917 flydde ca 8 000 ingermanländare till Finland. Narva tillfördes 1919 det nyupprättade Estland. Under 1920- och 1930-talen fördrevs mellan 40 000 och 70 000 ingermanländare österut, bl a till Sibirien. 1937 blev minst 13 000 arkebuserade för att de påstods vara "kulaker". 63 000 kvarvarande evakuerades 1943-1944 till Finland.Därifrån återvände ca 55 000 till Sovjetunionen efter kriget. De trodde att de skulle få komma tillbaka till hembygden, men det fick de inte.

Anm.2: Ungefär 5 000 ingermanländare flydde till Sverige från krigsslutet till början av 1950-talet. Den här artikeln handlar emellertid bara om de ca 1 500 som kom 1944-1945 och som tvangs uppleva osäkerheten om huruvida de kunde bli kvar i Sverige eller skulle tvingas tillbaka till Sovjetunionen. Regeringsbeslutet sommaren 1946 öppnade för en ny, tryggare våg av ingermanländska flyktingar från Finland till Sverige.

Anm.3: I Sverige fanns vid den här tiden också ca 30 000 baltiska civila flyktingar. De fick också stanna i Sverige.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Ryssutlämningen (1)
Ryssutlämningen (2)