16 mars 2016

En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Östens omvändelse till kristen tro är en avgörande händelse i Lars Ahlins roman Din livsfrukt. Inte bara för Östen själv utan även för hans vän Johannes, vars ateism plötsligt ställs i blixtbelysning (första artikeln här).

Ahlin framställer Östens väg till tro nästan som något förutbestämt, något som från början ligger i Östens begåvning att som konstnär ”se” både naturen och människorna. I Paris målar han en serie porträtt av fattiga och utslagna människor. Han vill berätta om ”människans nöd och storhet”, säger han. Just detta måleri öppnar den nya vägen för honom. Johannes noterar att ångesten i hans ögon är borta; han tycker sig till och med se ett ”segerskimmer” över ansiktet.

Så kommer ett dramatiskt brev. Östen har blivit kristen: ”Jag har sett Kristus med öppna ögon.” Han har gått till nattvard i Svenska kyrkan i Paris – trots att han inte är medlem i kyrkan. Östen ber Johannes att genast komma till Paris, de måste tala med varandra, det brådskar. Han ligger på sjukhus sedan fem veckor i ”ett inferno av plågor”.

Johannes reagerar våldsamt negativt. ”Det jag får läsa går emot hela min varelse. Det rör något vi båda uteslöt redan som pojkar och som vi sedan vidhöll att hålla oss borta ifrån: det religiösa, det kristna.” Han vägrar ta till sig budskapet, drabbas av kväljningar och vill bränna brevet. Johannes begriper ingenting. Han känner sig bara förrådd. Och han beslutar att inte resa till Paris.

Men verkligheten hinner ifatt honom. Några månader senare kommer ett telegram. Östen är mycket sjuk. Han vädjar på nytt till Johannes att komma. Men allt blir för sent. När Johannes till slut anländer till Paris är Östen redan död.

Paradoxalt nog är det först nu, när Östen är död, som Johannes på allvar lär känna sin vän. Det sker i ett märkligt samtal han har med den präst som varit Östens själasörjare. Samtalet präglas av Johannes aggressiva avståndstagande och förakt. När prästen förklarar att Östens tro var ”kristocentrisk”, att han såg Kristus i förkomna människor, kallar Johannes detta för ”språkligt falskmynteri” och frågar om Östen fullständigt hade övergivit det rationella språket. Prästen svarar: ”Det rationella språket har sin plats på tillvarons yta. Inför människans yttersta frågor bryter det samman och har ingenting att ge.”

Prästen konfronterar Johannes: ”Ni var hans ende vän. Ni säger själv att ni älskade honom. Varför kom ni aldrig till hans hjälp?” Och Johannes svarar: ”Jag kunde inte hjälpa Östen. Jag hade ingenting att ge honom.” Med det svaret knyter Johannes an till sina erfarenheter ända från barndomen. Hela livet har han upplevt sig själv som mörk och tom – inte minst gentemot Östen, ljusgestalten.

Johannes gör en upptäckt. Han har alltid uppfattat kristna som osunda självplågare som uppsöker lidandet i sina tafatta försök att efterlikna Kristus. Men för Östen handlade det kanske inte om självplågeri och strävan efter egen rening? När Östen mötte tilltufsade människor handlade det om något annat. Så här t ex: Han kommer släntrande med ett skissblock under armen, byter några ord med en avsigkommen invandrare, lockar med en vinflaska på ett anspråkslöst ställe eller bjuder honom hem till sig för att han skall få sova i en säng, bli mättad, äntligen bli hänsynsfullt bemött några dagar i sitt vuxna liv… 

Johannes: ”Kanske var hans handlingar spontana? En gnista sprang fram och han antändes och följde impulsens klara ljus. En kärlek utan skäl störtade fram, och han tvekade inte att engagera sina klena resurser utan utgav dem…”

En kärlek utan skäl? Ett spontant flöde ur en helt annan källa än det egna jaget? Denna möjlighet belyser plötsligt skillnaderna mellan Östen och Johannes.

Det finns en självklarhet och en trygghet i Östens hela sätt att vara. Han är öppen, kontaktsökande och självutgivande. Det skapar ett kraftfält som Johannes dras till hela livet. För Johannes saknar just den där obändiga livsviljan. Han arbetar krampaktigt och ångestladdat för att få veta ”vem han är”. Han söker med sitt intellekt efter svaren hos de stora filosofiska auktoriteterna. 

Man kan säga att Lars Ahlin med de båda romanfigurerna gestaltar två motsatta livshållningar. Å ena sidan inåtvändheten som har egot som fokus och som strävar efter att skapa en identitet som innebär en avgränsning gentemot människorna och som till slut går ut över dem. Å andra sidan utåtvändheten som inte söker sitt utan är självförbrännande i ett flöde av omedveten kärlek till den sårbara medmänniskan. Och denna flödande kärlek kommer inte från Östen – den är gudomlig. Det är just Östens medfödda livshållning ut och bort från det egna jaget som gör detta möjligt.

Så lyckas Östen finna det han inte söker, medan Johannes i sitt utmattande sökande förlorar allt.

Det är till slut med en blinkning som Ahlin låter Johannes hitta ett gammalt vykort från Östen. Kortet visar van Goghs Potatisätarna. Och Östens hälsning: ”Kamrat, sticker en filosof näsan in i din ateljé medan du jobbar, kasta ut honom!”

Artikeln är den femte och sista i en serie om Lars Ahlins roman Din livsfrukt. De övriga är:


Anm.: Ahlin grundar Östens kristocentriska tro på ett bibelcitat: ”Han som var till i Gudsskepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv i det han antog tjänarskepnad när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och han ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.” Fil. 2:5ff. Johanes hittar detta citat i spegelskrift på en pappskiva i Östens kombinerade ateljé och bostad. Man kan också tänka på Mark. 8:34f: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” När det gäller kärlekens omedvetenhet och spontana flöde kan man läsa Mark. 25:37ff. De rättfärdiga frågar: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Och Kristus svarar: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Inga kommentarer: