Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)

När de kristna bildstormarna på 700-talet försökte förstöra all kyrklig bildkonst, var det Katarinaklostrets belägenhet i Sinai, mitt i den muslimska världen, som räddade dess samlingar av ikoner. Muslimer blev alltså beskyddare av kristen konst. Ikoner från 500-talet kom därmed att bevaras till våra dagar. En liten pusselbit i det stora spelet om bilden i religionen, detta spel som plötsligt fått en sådan dramatisk aktualitet.

Det var metropoliten Johannes (se artikel 2 i Valamo-serien) som nämnde detta under kursen i ortodox andlighet i Nya Valamo i januari. Men för övrigt var det den finländske ikonmålaren Alexander Wikström som stod för introduktionen till ikonernas värld. Han är en spenslig man med uttrycksfulla händer – som på en ikon – och en av fem yrkesmässiga ikonmålare i Finland.

Ikonen, säger han, kommer med ”en vind från urkyrkan” och ”vittnar om det oskapade, gudomliga ljuset”. Ikonen är ett fönster mot det himmelska. Därmed lyckas han ge ikonostasen i ortodoxa kyrkor, d v s den bildbehängda väggen mellan altarrummet och församlingen, en överraskande innebörd. I stället för att fjärma församlingen från det heligaste, som man i väst gärna uppfattar saken, blir bildväggen det som öppnar mot det hinsides och förenar hela kyrkan i gudstjänsten.

Ikonens bildspråk står i tydlig motsättning till västvärldens. Ikonerna är neutrala bilder som inte visar starka känslor som glädje eller sorg. Porträtten är andliga, inte fysiska. Perspektiv saknas och konstnären motverkar medvetet alla tendenser i den riktningen. Däremot skall bilden vara tydlig och läsbar, d v s symbolerna skall ha sitt klara religiösa budskap.

Så står den röda färgen för Guds kärlek och energi. Den blå däremot för det mänskliga. Genom att måla Kristus i rött och blått understryker man sålunda hans dubbla natur av att vara Gud och människa samtidigt. Ikonen är i regel rektangulär. Den fyrkantiga formen står för den begränsade tiden. Men den runda formen, t ex i gloriorna, vittnar om evigheten. Och, en liten svindlande detalj: glorian bryter ofta igenom den fyrkantiga ramen, evigheten bryter tiden!

Händer är viktiga. De visar vägen mot det gudomliga. Maria visar ofta med sin hand mot Jesusbarnet. Profeters och helgons händer formar genom sin fingerställning ofta Kristus-monogrammet, ICXC. De uppåtvända öppna handflatorna ”är öronens attribut”, säger Alexander Wikström. De berättar om det inre, andliga lyssnandet. På Marias dräkt finns ofta tre stjärnor som erinrar om ”evig jungfrulighet, före, vid och efter Kristi födelse”. Korta texter eller förkortningar är vanliga i ikonerna. Ofta är de på grekiska. Så t ex det centrala Ό ΩΝ som är Guds svar på frågan vem han är: jag är den som är.

Så här kan man hålla på och läsa ikonerna. Om man kan språket. Hur många kan det i dag? I vilken grad är denna kunskap en förutsättning för en kyrka som vill hålla kanalerna öppna till traditionen, som vill fortsätta att känna ”vinden från urkyrkan”?

Nästa artikel i serien:
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)