Rädsla för myten på Stockholmsoperan

Richard Wagner är fortfarande farlig. Så farlig att den myt han behandlar i de fyra stora operorna som ingår i Ringen måste tonas ner och ängsligt rundas, som ett minfält. Det framgår av nyuppsättningarna av de två första operorna i kvartetten, Rhenguldet och Valkyrian, som nu haft premiär på Stockholmsoperan.

På lördagskvällen (25 feb) var det dags för Valkyrian. En bejublad premiär, ingen tvekan om det. Katarina Dalayman sjöng Brünnhilde. Nina Stemme var Sieglinde. Terje Stensvold gestaltade den plågade överguden Wotan. Allt i regi av Staffan Valdemar Holm och med hustrun Bente Lykke Møllers scenografi och kostym.

Det är just i scenografin och kostymen som ängsligheten för myten syns tydligast. I Rhenguldet ledde det till katastrof. Urhistorien om guldets våldsdigra och självdestruktiva makt presenterades i en miljö av biedermeier, kälkborgerlighetens impotenta garderob och fisljumma inredning. Det luktade pekoral och Elsa Beskow lång väg. Rhendöttrarna såg ut som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin.
Det var tydligt att regissör och scenograf inte vågade lita på myten. De desarmerade den till pinsam godnattsaga och det överlevde inte Wagner. Man fick blunda sig igenom föreställningen för att få något med sig hem.

Det gick bättre i Valkyrian. Tidsmässigt ligger scenografin lite senare, kring Valkyrians urpremiärår 1870. Kostymen är lite mer stiliserad. Närmast det pinsamma är valkyriornas svarta riddräkter, långa svarta kjolar och höga hattar med band. Man får förmoda att dessa krigiska damer är tänkta att rida i damsadel, något som man dock slipper se. Deras vapen är inte längre spjut utan ridspön. Eventuella associationer till sado-masochism är visserligen uppfriskande men sannolikt icke avsiktliga.

Så länge historien håller sig till det mänskliga eller halvmänskliga, dvs första akten, fungerar allt väl och publikens bifall var påfallande. Det är när gudarna uppträder på scenen som problemen börjar. En Wotan vid biljardbordet och med kö i handen i stället för spjut – det var ett tydligt tecken på att det är gudens mänsklighet som betonas. Han är den patriarkale familjefadern som, bunden av borgerliga konventioner, tvingas förskjuta sin älsklingsdotter Brünnhilde, sedan denna vägrat lyda hans order. Och den som verkligen har makt i familjen är Fricka, äktenskapets beskyddare, som håller på alla fasta borgerliga normer som Wotan själv gärna framhåller utåt men som han i sitt eget sexliv struntar i. Brünnhilde är hans utomäktenskapliga dotter. När Fricka tvingar Wotan att följa konventionen och därmed handla mot sina äkta känslor, blir hon ”en riktig satkärring”, som jag hörde en upprörd äldre herre säga i pausen.

Men Fricka är alltså en gud. Hon har goda skäl för sina argument. Avtal skall hållas. Äktenskapet är samhällets grundsten. Trohet är en förutsättning för allt socialt liv. Det är när gudarna tummar på sina egna regler som människorna börjar förakta dessa gudar. Och föraktade gudar förlorar sin makt. Till slut måste de gå under.

Hur har Wotan då hamnat i sitt dilemma? När den äktenskapliga kärleken bleknade för honom, grep han efter möjligheten till oinskränkt makt. Han berörde girigt Alberichs guldring (i Rhenguldet) och drabbades därmed av ringens förbannelse. Han sjunger: ”vad jag älskar måste jag offra, krossa vad högst jag älskar, trolös förråda trogen vän”. Det mänskliga berör den stora myten. Symboliskt återges det på scenen när människan Wotan griper efter sitt mytiska spjut för att döda Siegmund och sedan bestraffa Brünnhilde. Det är på gränsen till vad scenografin klarar utan att bli löjlig, men det går.

Minfälten som regissör och scenograf tassar omkring är mytens dunkla och farliga underströmmar. Svärdet som endast är till för ”den starkaste hjälten”. Det incestuösa "völsungablodet" i Sieglindes sköte (Siegfried) som överguden inte kan försvara. Den nödvändiga hämnden och hämndens rusiga lycka. Föreställningen om den oförfärade hjälten som måste tränga igenom elden för att nå sin tillkommande. Och farligast av allt: dödslängtan, driften mot en undergång i skönhet. Det är här man anar Tredje rikets avgrunder – som Holm/Lykke Møller är rädda för att visa.

Men hur får man med det mytiska våldet, blodshämnden och dödsruset? Tillbaka till kohornshjälmarna, de långa bruna särkarna, raderna av spjut och sköldar? Nej, det går ju inte heller. Sanningen är nog att vi saknar fungerande symboler för det riktigt farliga. I det utvecklade välfärdssamhället förnekas ondskan. Därför står vi också handfallna när den plötsligt möter oss.

Om nästa opera i Ringen:
Siegfried som barnteater
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!