J. J. Wecksell - en surrealist på 1860-talet

Känner ni till Josef Julius Wecksell? För mig var han helt okänd tills för några veckor sedan då jag tillsammans med några vänner kom att läsa hans dikt ”På moln stod du”. Vilken dikt!
Josef Julius Wecksell var finlandssvensk, född 1838 och död 1907. Han skrev sina dikter och några dramer fram till 20-årsåldern, blev sedan schizofren omkring 1865 och tillbringade resten av livet, över 40 år, på mentalsjukhus.
Hans dikt är häpnadsväckande och genial. En uppbruten form och ett närmast surrealistiskt bildspråk. Att denna dikt är skriven på 1860-talet är för mig näst intill ofattbart. Här är den! Läs i synnerhet de tre första meningarna långsamt. Känner ni svindeln?

På moln stod du

På moln stod du! Jord voro dina fötter och din
tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne
var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: vad är du?
och det var luft.
Och din ande gick ut och du såg stjärnor och
solar fara förbi som moln
Och du ropade: himmelen stod under Guds fötter.
Och därovan var mörker dit ingen hann och du
visste din moders liv och du önskade en kvinna.
Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga
och din storhet försvann och du låg som en tår
på din egen fot i din egen glans
och molnet var försvunnet.

Vad handlar den om? "Det finns dikter där varje ansats till analys ter sig som en oförskämdhet", skriver Lars Gustafsson i den lilla antologin med diktanalyser ”Strandhugg i Svensk Poesi”. Men han vågar ändå en ansats och fortsätter: "Själva sammanbrottet, verklighetens upplösning, steget från oändligt stegrad självkänsla till den utslocknande livskänslans ofantliga litenhet". Så långt Gustafsson.

Ja, ungdomligt övermod och omnipotens som bryter samman inför vardagen och verkligheten? Kanske. Men som all stor konst kan denna dikt inte reduceras till ett enda tema. Här finns fler. Man kan komma att tänka på myten om Ikaros. En förlorad tro. Ett misslyckande i en mänsklig relation. Den plågsamma demaskeringen äger i varje fall inte bara rum i ungdomsåren; den har en besvärande förmåga att återkomma gång på gång genom hela livet. Och med en fullödig konstnärlig gestaltning som här, blir dikten allmänmänsklig och tidlös.

När vänder det ned? När han sträcker ut sin hand och frågar vad han är, ”och det var luft”. Då förvandlas den statiska bilden från de fyra första versraderna, balansen rubbas och stjärnor och solar börjar fara förbi som moln. Han ropar. Men allt går om intet. Mörkret och ensamheten inträder. Gud blir onåbar. Intighetens fasa. Och så plötsligt denna fantastiska bild, den gröna poppeln ”i det innersta av ditt öga”. Jag ser denna poppel som det enda som efter fallet återstår av den första stillheten och balansen i dikten. Den gröna färgen och poppelns ranka utropstecken står för det förlorade livet.

Var finns diktarjaget? Han skriver i andra person singularis. Som om jaget var borta. Som om han såg tillbaka på ett jag som en gång fanns men som nu är förintat. Han talar till sitt gamla krossade jag från ett stort avstånd, från djup som han inte ens har ord för.

Till Jan-Anders Erikssons målning utanför konsthallen i Kulturens hus i Luleå:
På moln stod du

Jan-Anders Erikssons hemsida