När orden inte räcker/Nya Valamo (5)

Den ortodoxa världen förhåller sig annorlunda till ord än den protestantiska. I östkyrkan ”hänvisar” ord, medan de i västkyrkan ”betecknar”. Det är lundaprofessorn Samuel Rubensons distinktion. Han är specialist på den tidiga kristna kyrkan. Jag hörde honom på kursen i Nya Valamo, Finland.

Distinktionen får följder. I den protestantiska västtraditionen blir bibeln lika med Uppenbarelsen. Luther talar om ”sola scriptura”, enbart skriften. I den ortodoxa östern ”är bibeln sann för att det som bibeln talar om är sant”. Det låter som en förklaring till varför västkyrkan ständigt riskerar att hamna i bokstavstrohet. Men vad riskerar de ortodoxa? De exakta orden tycks vid första påseende inte vara lika betydelsefulla för dem.

Kyrillos av Jerusalem sade t ex på 300-talet, att det inte är bibeltexten man skall förstå, utan sig själv och den verklighet man befinner sig i inför Gud. Och Origines, som haft stor betydelse i öst, talade hundra år tidigare om bibeltextens mångtydighet och dunkelhet. Den såg han som en naturlig följd av det mänskliga språkets begränsningar. Orden kan aldrig restlöst beskriva Gud. Gud är alltid större. Kanske var dunkelheterna till och med avsiktliga för att människorna inte skulle fastna i tron på texten, resonerade Origines.

Det låter som mumma för alla dem som i våra dagar försöker slingra sig ur diverse alltför tydliga formuleringar i bibeln. Vi kanske helt enkelt kan skjuta undan allt sådan som inte passar in i vår moderna, ”upplysta” tid med hänvisning till språkets begränsningar? En poetisk lösning?
Basileios den store av Caesarea ansåg på 300-talet, att det var meningslöst att slå varandra i huvudet med bibelcitat. Men det betydde inte, att han öppnade för allsköns tolkningar och privata trosläror. Vi måste i stället se till traditionen, ansåg Basileios. Först fanns kyrkan, sedan bibeltexterna. Det är alltså naturligt att söka stöd för trosföreställningar i urkyrkans skriftlösa tradition.
Med traditionen som utgångspunkt gav Basileios sålunda bestående form åt treenighetsläran, en central kristen trosföreställning. Men han erkände att treenigheten inte kan bevisas med hjälp av bibeltexten.
Så långt mina noteringar från Samuel Rubensons föreläsningar i Nya Valamo.

En näraliggande slutsats är, att de ortodoxas till synes mycket fria förhållningssätt till orden och bibeltexterna möter en kraftfull motvikt i traditionen. Utan den skulle östkyrkan riskera att hamna i samma nevrotiska och självdestruktiva "poetiska" förvirring som Svenska kyrkan.
Å andra sidan skulle man vilja fråga de ortodoxa om traditionen är oföränderlig. En tradition uppstår ju successivt, då kanske den också kan förändras successivt?

De tidigare artiklarna i denna serie:
Nya Valamo - Finlands andliga lunga
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)