In i spärrzonen /Tjernobyl (1)

För tio år sedan var jag i Tjernobyl. Det var en lång dag som började i en kylig aprilgryning när vi lämnade det halvtomma hotellet i Kiev, ett hotell från Sovjettiden med breda, ekande korridorer, knarrande golvplankor och väldiga, svängda paradtrappor.

Vi var egentligen tre journalister från Sverige som reste i Ukraina på Publicistklubbens uppdrag för att ge lite stöd åt ukrainska journalister som levde under bistra betingelser. Men en av oss, en kvinna som var gravid, stannade i Kiev för att undvika att utsätta sig för den strålning som ännu tio år efter olyckan var farligt hög inom spärrzonen.

Vi stuvade in oss tillsammans med en filmfotograf, en tolk och en guide vid namn Vladimir Danilov i en liten rostig skåpbil. En lokal chaufför körde. Vägarna var nedslitna och gropiga. Hela bilen stank av dieselavgaser. Vi hade alla huvudvärk.

Det är tio mil till Tjernobyl från Kiev. De tog drygt två timmar att köra. Den yttre spärrzonen började tre mil från kraftverket. Våra tillstånd och pass kontrollerades av unga pojkar i säckiga uniformer. Vi betalade 160 dollar per person för att komma in. En spartansk lunch serverades i en enkel kantin med klibbiga plastdukar på borden. Allt verkade nedslitet och solkigt, även stämningen bland människorna.

En mil före kraftverket mötte den inre spärrzonen. En komplicerad förvandlingsprocess inleddes. Vi visades in i en stor byggnad som en gång kan ha varit en lagerlokal. Den var nu indelad i olika avdelningar, en slags radiak-sluss.

Alla civila kläder måste läggas av på den ”rena” sidan. I kalsonger och vita tofflor fördes jag in i nästa avdelning. Där försågs jag med särskilda zonkläder: en urtvättad gulagpyamas, svarta kängor, vadderad blå jacka och pälsmössa. Även skåpbilen måste stanna på den ”rena” sidan. I stället fick vi nu en gammal ambulans med mjölkvita, ogenomskinliga rutor och avflagade röda kors. Vi trängde ihop oss. Två fick sitta på den fläckade plåtbåren med läderremmar.

Redan i Kiev hade vi fått välja: antingen att komma in i kärnkraftverket, som fortfarande hade två reaktorer i drift, eller att se verket och den havererade reaktorn i sin stålsarkofag utifrån och sedan fortsätta till ödestaden Pripyat, två kilometer bort. Vi valde det senare alternativet.

Det var alltså då tio år sedan den grafitmodererade RBMK-reaktorn nummer 4 under ett ansvarslöst experiment natten till den 26 april 1986 hade exploderat och sedan brunnit med ett olycksbådande blått ljus i flera veckor medan väldiga mängder av radioaktivt stoft spreds med vindarna norr- och västerut över Vitryssland, Baltikum och Skandinavien. Även t ex skogarna i Bayern fick ta emot stora mängder radioaktivt nedfall.

Branden släcktes så småningom med hjälp av tusentals ton av sand, bor och bly som helikoptrar transporterade till platsen. Många av förarna blev strålsjuka och dog. Man byggde också en tunnel in under den brinnande härden för att kyla den med kvävgas. Ett arbete som bara kan betecknas som heroiskt. Men någon kylning med kvävgas blev det aldrig. Tunneln kom aldrig till användning.

Nu, 1996, var ett av de stora problemen att den sk sarkofagen, som inneslöt de fortfarande aktiva resterna av kärnbränslet, höll på att spricka och redan läckte. Det fanns en risk att hela konstruktionen skulle falla ihop.

Vi stod tysta och spända inför detta sönderfallande blåsvarta gravmonument i stål och betong. Konsekvenserna av olyckan kunde ännu inte överblickas, och kan det fortfarande inte eftersom strålskadorna är en tickande hälsobomb i de hundratusentals människor som exponerades. Vladimirs egen son hade drabbats av svårdiagnostiserade sjukdomssymptom. Familjen bodde i Pripyat när olyckan inträffade. Det var dit vi nu fortsatte.

Nästa artikel:
I den övergivna staden/Tjernobyl (2)