Nattåg till Katowice

Dresden Haubtbahnhof är mörk och ödslig när nattåget mot Warszawa långsamt backar in på perrongen. Vagnarna är nedsläckta och tomma. Tjugo minuter före avgång tänds ett blekt ledljus. Jag kan knappt läsa på biljetten när jag letar mig fram till min sittplats. I vagnen är jag ensam.

När tåget rullar ut från stationen släcks ljuset helt. Enstaka gatlyktor i Dresdens förorter ger ett tillfälligt, fladdrande sken i kupén. Den tystlåtne konduktören, som så småningom dyker upp, får igång ljuset som plötsligt är kliniskt skarpt och surrande. Nu kan jag i alla fall läsa. Så följer många timmar med långa stopp på anonyma stationer.

Halv fyra på morgonen skall jag byta tåg i Wroclaw, dvs gamla Breslau i Niederschlesien vid floden Oder. Det är isande kallt, det är april 2003, och nästan folktomt på stationen. Jag har enligt tidtabellen fyra minuter på mig att hitta till rätt perrong. Inga skyltar visar var tåget mot Katowice skall komma in. Buttra polacker pekar åt olika håll. Inget tåg kommer. Jag börjar tro att jag missat det.

Men efter femtio minuter dundrar plötsligt ett långt tåg in på en oväntad perrong. Det är packat med folk, mest ungdomar. De hänger ut genom fönstren och skrålar och hurrar. Det är meningslöst att försöka hitta min reserverade sittplats. Här råder djungelns lag. Kupéerna är antingen ockuperade av berusade ungdomar eller av hopträngda och tysta äldre människor med ofattbart mycket bagage. Jag sätter mig stillsamt på min rullväska i den smala korridoren, där jag gång på gång nästan blir omkullsprungen.

Plötsligt lägger jag märke till en äldre dam med häxlikt och vaxgult ansikte. Hon tränger sig fram genom korridoren. Hennes enda bagage är en grå handväska. Hon rycker upp en kupédörr och säger några ord med överraskande myndig röst. Sedan vinkar hon till mig. Kom hit!

Sömniga ungdomar, som legat i en hög på sätena, makar åt sig och det blir faktiskt två sittplatser över. Damen med handväskan hinner tala en hel del polska med mig innan hon förstår att jag inte förstår. Vi hittar till slut en stapplande tyska som kommunikationsmedel.

Hon är på väg hem efter en operation i Wroclaw och mer än handväskan får hon inte bära för doktorn. ”Eine Operation! Verstehen Sie?” Jag ser hennes avtärda ansikte, och jag tror att jag förstår. Hon har tre barn, den äldste sonen är 48 år. Åtta barnbarn. Och jag? Svensk?! ”Varför reser man i Polen om man inte kan polska?” undrar hon. Och det undrar jag också. Vi skrattar och klockan är tio över fem och ingen av oss har sovit denna natt.

Hennes ansiktsdrag blir mjukare när hon talar om sin hemstad Czestochowa. I stadens kloster, Jasna Gora, finns den svarta madonnan, en berömd ikon som polackerna vallfärdar till. ”Madonnan räddade oss två gånger från svenskarna”, säger hon och ler mot den förvirrade svensken. Det var 1655 och 1702. ”Svenskarna belägrade klostret men vi höll ut.”

När hon kommer hem skall hon be till den svarta madonnan. Och hon skulle så gärna vilja visa mig staden och klostret och madonnan, kanske skulle även jag vilja be för någon? Men det förstås, svenskar ber ju inte, ni är ju protestanter…

Så bromsar tåget in för en station och plötsligt går allt mycket fort. Hon skall byta tåg, men visst vill jag ändå besöka henne? Skall jag inte följa med? Nu! Jag kan ju fortsätta till Katowice en annan dag. Jag säger något avvärjande. ”Skriv upp mitt telefonnummer åtminstone, och kom och besök mig en gång, med er fru från Sverige!” Hon får fram en kulspetspenna men hittar inget papper. Jag trevar efter min anteckningsbok. Tåget står redan stilla. Hon måste av. Nu tar hon min hand och försöker skriva telefonnumret direkt på den. Men jag drar tillbaka handen.

Hon blir sårad. Det ser jag genast. Hon reser sig hastigt, säger något kort som jag inte förstår, kanske är det på polska, trycker handväskan intill sig och är redan på väg bort genom korridoren. Och så går tåget och jag har inte ens sett vad stationen hette.

Den sista timman till Katowice förflyter som i en seg dimma. Jag är kallsvettig. Halv sju på morgonen rullar tåget in på stationen. Kolrök, bränt gummi och blåsvart diesel. Jag har inga zloty och kan inte ens köpa mig en kopp kaffe. En kvinnlig tiggare antastar mig, tjatar om att det är judar som sitter i regeringen och att de har förstört landet. Hon talar både tyska och engelska.

Jag börjar leta efter ett vandrarhem och efter lokalbussen till Oświecim, mera känt som Auschwitz.

Och ännu i september 2006 kan jag vakna mitt i natten och undra varför jag drog tillbaka min hand.

© J.Selander, 2006