Siegfried som barnteater

Varför fungerar inte Wagners Nibelungens ring på Stockholmsoperan? Den tredje operan i kvartetten, Siegfried, som nu ges i fem föreställningar, bekräftar tyvärr detta intryck.

I grunden tror jag att det handlar om att musiken inte samspelar med det som händer på scenen. Richard Wagners härliga musik är kraftfull och ödesmättad, full av dubbeltydigheter och farliga underströmmar som våldsdyrkan och dödslängtan. Knappt något av detta går att spåra på scenen.

En del av 1800-talskostymerna är fortfarande en katastrof som utmanar löjet. Dekoren är enkel, men utan att ge enkelhetens upphöjdhet och allvar. Tvärtom stör en rad detaljer som närmast känns hämtade från barnteaterns värld, t ex den som pappersklipp återgivna teaterdraken som representerar Fafner. Är guldets väktare och världsherraväldets innehavare verkligen inte farligare än så? Eller de filmade vargarna och korparna som projiceras genom fönstren i fonden. De känns överpedagogiska och onödiga och inte hotfullare än på Skansen.

Vad de vitklädda åskådarna som sitter framför Fafners grotta är tänkta att bidra med lyckas i varje fall inte jag begripa. Inte heller det rykande fabrikslandskap som visar sig när eldslågorna kring valkyrieklippan dämpas. Är det något slags samhällskritik så hör den hemma i de enklaste schablonsamlingarna för plakatvänstern. Passande musik vore Internationalen – inte Wagner!

De som såg den Ring som sattes upp på Stockholmsoperan 1969 med Jan Brazdas scenografi kan nog förstå vad jag menar. Brazdas abstrakta ljusspel och projektioner gav just den koppling mellan musik och scen som dagens Ring saknar. Brazda utgick från musiken. Med denna oemotståndliga och totalt dominerande musik är det den enda möjligheten. Min misstanke är att Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller helt enkelt varit rädda för musiken och myten. De har försökt smita från Wagner – och misslyckats.

Fast visst finns det bra saker i Siegfried. Det vore orättvist att inte säga det. Siegfried är bland mycket annat en historia om förvandlingar. Människor mognar, inser saker, ändrar livshållning.

Vandraren Wotan (Terje Stensvold) ger upp sin kamp om guldet och makten, inser att han inte längre är den han ger sig ut för att vara (en gud) och att han inte kan stoppa det hjul mot undergången som han själv satt i rörelse. I en desperat sista gest ger han den ungdomlige hjälten Siegfried (Lars Cleveman) fria händer. Wotan försöker övertyga sig själv om att Siegfried tillsammans med den orättfärdigt straffade dottern Brünnhilde (Katarina Dalayman) skall kunna rädda världen genom ungdomlig kärlek. Men den visa urmodern Erda (Anna Larsson) vänder honom ryggen när han ber om hennes stöd; Wotan har svikit en gång för mycket. Det är gripande.

Bra är också den falske smeden Mime (Niklas Björling Rygert). Mime blir (oavsiktligt?) en underhållande ironisk bild av samtidens feminiserade mansideal. Pappan (här fosterpappan) som inte förmår eller vågar föra ut sin son i den hotfulla stora världen gnäller över otacksamhet när sonen själv i övermod och munter våldsromantik tar avstånd från honom.

Men en allvarlig miss i regin är att Siegfrieds egen förvandling från tölpaktig tonåring till hjälte inte alls gestaltas. Han är fortfarande en naiv bondpojke med hållning som en hösäck när han i den högspända slutscenen förenas med Brünnhilde på valkyrieklippan. Man blundar för att åtminstone få uppleva musiken.

Om Rhenguldet och Valkyrian:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!