Tigandets problem/Grass (2)

Problemet med Günter Grass tid som soldat i Waffen-SS är knappast vad han gjorde som 17-åring, utan vad han inte gjorde under 60 år som tongivande författare, socialdemokrat och moraliskt riktmärke i Tyskland. Han sade inte ett ord.

Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.

Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.

Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.

Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.

Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.

Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”

Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.

Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.

Första artikeln:
Günter Grass och sanningen