En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

Sverige brukar beskriva sig som en av FN:s närmaste vänner och tillskyndare. Även under FN:s stora kris i samband med Kongokriget 1960-1961 stödde Sverige världsorganisationen och dess svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Utrikesminister Östen Undén ansåg att Hammarskjöld inte hade kunnat välja någon annan linje än den han följde i Kongofrågan.

Men inom Undéns eget UD arbetade en person med en helt annan uppfattning. Det var Torsten Gihl (1879-1972), professor i internationell rätt och folkrättssakkunnig i UD 1950–1961. I sin bok Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962) gick han till häftigt angrepp mot FN:s inblandning i Kongo (om bakgrunden, se artikeln FN:s kaos i Kongo).

När Kongo blev självständigt 1960 utbröt genast inbördeskrig. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig och centralregeringen i Leopoldville begärde FN:s hjälp för att få bort belgierna och kväsa det katangesiska upproret. Under Dag Hammarskjölds ledning satte FN upp en militär styrka som skulle återupprätta ordningen. Den hade till en början bara rätt att använda vapen i självförsvar, vilket förvärrade kaoset i landet. Efterhand utvecklades FN-styrkan till en armé på 20 000 man som förde fullt krig mot Katanga. I den sista fasen av denna konflikt var Dag Hammarskjöld inte längre i livet.

Torsten Gihl ifrågasatte hela operationens laglighet. Om man utgick ifrån att Kongo var en enhetlig, nationell stat så måste konflikten mellan centralregeringen och Katanga anses vara en inre angelägenhet som FN enligt sin stadga (artikel 2:7) inte fick ingripa i.

Om man tvärtom ansåg att Katanga efter upproret de facto var en självständig stat, innebar FN:s ingripande ett direkt angrepp på landets integritet och oberoende. Det vore förstås ett lika stort brott mot FN-stadgan.

Torsten Gihl ställde frågan klart: Vad hade FN i Katanga att göra? Om FN skulle återställa lag och ordning fanns det områden i Kongo som behövde FN mycket mer än Katanga. Och vad var det egentligen för enhet som FN försökte upprätthålla? Republiken Kongo, som skulle efterträda den belgiska kolonin, kom aldrig till stånd eller blev i varje fall ytterst kortlivad. Därför kan man, som Gihl ser saken, knappast tala om någon ”utbrytning” heller. Katangas ledare Tshombe hade antagligen ”sitt folk bakom sig minst lika mycket som andra politiska ledare som åberopar folkens självbestämningsrätt”.

Torsten Gihl drog den obehagliga slutsatsen: ”Det var icke på grund av någon känsla av nationell gemenskap eller broderskärlek som det övriga Kongo åtrådde att sluta Katanga i sin famn, det var på grund av Katangas mineralrikedomar.” Och i denna krassa konflikt tog FN och Dag Hammarskjöld ställning militärt. Gihls kärnfråga blev: ”har FN rätt att skjuta på folk och bombardera städer i ett land därför att landet äger koppargruvor?”

Jag har i tidigare artiklar berättat om den konservative publicisten Paul Johnsons kritik mot Hammarskjöld och FN. Det visar sig nu att Torsten Gihls kritik står på liknande grund som Johnsons. Kongos olyckliga öde berodde enligt båda på att samarbetet med belgierna och det belgiska gruvbolaget Union Minière, som förutsattes när Kongo blev självständigt, genast bröts. ”De krafter inom FN eller annorstädes, som på grund av antikolonial fanatism eller andra icke öppet angivna skäl arbetat på att fördriva belgierna från Kongo, har gjort landet den största möjliga otjänst”, skrev Gihl.

Antikolonial fanatism skulle alltså ha drivit FN – och Dag Hammarskjöld. De afroasiatiska länderna, flera av dem nyligen självständiga, spelade faktiskt en avgörande roll när Hammarskjöld formade sin katastrofala Kongo-politik. De stödde Hammarskjöld i generalförsamlingen och de ställde upp med trupp i hans FN-styrka. Det glöms också ofta bort att Hammarskjöld kom i konflikt inte bara med Sovjetunionen utan även med ”de koloniala” stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike.

Torsten Gihl beskriver en ”antikolonial psykos” som gick fram som en farsot över världen i början av 1960-talet. Man behöver inte vara kolonialist för att reflektera över denna tidsandas betydelse för Kongokriget. Och man undrar om Gihl och Undén kunde tala med varandra.

Källor: Torsten Gihl, Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962). Yngve Möller, Östen Undén, en biografi (Stockholm, 1986). Svante Nordin, Nittonhundratalet, en biografi (Stockholm, 2005).

Nästa artikel om Dag Hammarskjöld:
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart

Tidigare artiklar om Dag Hammarskjöld:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)