Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart

Folkrättsexperten Torsten Gihls kritik mot Dag Hammarskjölds politik i Kongo 1960-1961 var glasklar (se artikeln En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD). Han ansåg att FN:s ingripande mot utbrytarprovinsen Katanga och dess ledare Tshombe var ett brott mot FN-stadgan, som förbjöd inblandning i ett lands inre angelägenheter.

Men vad kan anföras till Hammarskjölds försvar? Jag har sökt ett svar i Brian Urquharts stora biografi Dag Hammarskjöld (New York, 1972; sv. 1974). Brian Urquhart, född 1919 i England, är en FN-veteran som var med redan vid FN:s födelse 1945. Han tjänstgjorde bl a i tolv år som undergeneralsekreterare och har analyserat FN-systemet i decennier.

Urquhart ställer egentligen aldrig frågan om FN bröt mot sin egen stadga. Han konstaterar att FN upptog Kongo som medlem och territoriell enhet den 7 juli 1960. Han skildrar sedan hur FN:s uppgifter i Kongo successivt utvidgas genom nya resolutioner i säkerhetsrådet i takt med den tilltagande laglösheten i landet.

I den första resolutionen från 14 juli 1960 sägs inte ett ord om Katanga. Där handlar det om att belgierna skall bort från Kongo och att FN skall ge ”det militära bistånd som kan erfordras”. Vad som menas med militärt bistånd preciseras inte, det överlåter man åt generalsekreteraren. Syftet att bevara Kongos territoriella integritet dyker upp först i resolutionen den 22 juli. Vagheten i resolutionerna skulle ge upphov till många problem, skriver Urquhart. Denna vaghet var emellertid ofrånkomlig för att nödtorftigt överbrygga motsättningarna i säkerhetsrådet.

Principerna för FN-insatsen formulerades i stället av Hammarskjöld personligen. FN-styrkan fick bara använda sina vapen i självförsvar och den fick inte bli part i inhemska konflikter. FN var i Kongo för att bistå den kongolesiska centralregeringen på dennas egen begäran och man skulle ha rörelsefrihet i hela Kongo (alltså även i Katanga). Det var FN:s uppgift att återställa lag och ordning, annars hotades den internationella freden. FN-styrkan skulle dessutom göra det möjligt för de belgiska trupperna att dra sig tillbaka, dvs FN måste ge skydd åt de utsatta européerna.

Allt detta var lättare sagt än gjort, konstaterar Urquhart. Hammarskjöld vägrade att ge något som helst erkännande av Katangas självständighet. Han avvisade Tshombes inbjudan att komma till Katanga för att se med egna ögon att provinsen redan hade fred och ordning och inte ville ha någon FN-inblandning. Faktum var att Katanga, inte minst européerna i Katanga, fruktade en inmarsch av FN-trupper eftersom det skulle tyda på att centralregeringens premiärminister Lumumba hade tagit makten. Många var rädda för Lumumba. Han var maktfullkomlig, nyckfull, hänsynslös och eventuellt en kommunist.

Hammarskjöld ansåg att Katanga var avgörande för Kongos framtid – men han fick inte lösa problemet med vapenmakt. När det visade sig att Tshombe tänkte försvara sig med våld mot FN:s inmarsch i augusti 1960, fick denna avblåsas i sista stund. Återigen måste Hammarskjöld gå till säkerhetsrådet för att få vidgade befogenheter.

När Tshombe till slut gick med på att släppa in en liten, symbolisk, svensk FN-trupp, uppfattade Lumumba detta som ett svek av FN. FN skulle ju enligt hans uppfattning ge militärt bistånd åt centralregeringen för att underkuva rebellerna i Katanga – inte för att komma överens med dem. Lumumba begärde nu militär hjälp av Sovjetunionen i stället. Konflikten internationaliserades – precis det som Hammarskjöld hade försökt undvika. Av det som först såg ut som en framgång för FN blev det ett stort bakslag.

Och så fortsatte det. Nya situationer tvingade fram utvidgade FN-befogenheter. Den 21 februari 1961 godkände säkerhetsrådet att FN-trupperna använde vapen ”för att förhindra inbördeskrig”, men villkoren var återigen oklara. Fick FN nu använda vapen mot Katanga? Hammarskjöld vädjade om mera trupper. I mars bröt regelrätta strider ut – mellan FN och centralregeringens soldater! En sudanesisk FN-styrka kapitulerade och avväpnades. Det var en stor prestigeförlust för Hammarskjöld och FN.

Tidigt på morgonen den 13 september 1961 gick FN-trupperna till angrepp mot postkontoret och radiostationen i Elisabethville, Katangas huvudstad. Tshombes gendarmeri försvarade sig kraftfullt. Syftet med FN-aktionen var oklart. Officiellt försökte man gripa utländska legoknektar. Men uppgifter förekom som tydde på att man egentligen ville sätta punkt för Katangas uppror.

Urquhart anser att Hammarskjöld inte visste om vad som hände; han befann sig i ett flygplan på väg från New York till Kongo. Hur det än låg till med den saken tog Hammarskjöld på sig ansvaret för händelserna. Och han började genast söka en väg till vapenvila. Det var med det syftet han skulle möta Tshombe i Rhodesia – en resa som ändade hans liv den 17 september 1961.

Att Hammarskjöld hade ett stort personligt ansvar för den kaotiska FN-operationen medger även Urquhart. Men bröt hans åtgärder mot FN-stadgan? Folkrättsjuristen Torsten Gihls klara dom ter sig något mindre självklar i de praktiska händelsernas ljus. Kanske skulle man kunna säga att kombinationen av tre faktorer enligt Urquhart ledde till FN-angreppet på Katanga:

1/ Ett juridiskt beslut (FN:s upptagande av Kongo som ett territoriellt enhetligt land);

2/ en principfast idealist (Dag Hammarskjöld), som hade svårt att kompromissa, samt

3/ den evigt föränderliga verkligheten, som framtvingade oönskade anpassningar och slutligen våld.

Men vad är ett försvar? Och vad är bara en förklaring?

Tidigare artiklar:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)