Sveriges nye andlige ledare?

Svenska kyrkan har tillsatt sin nye ledare, Anders Wejryd. Det är förstås kyrkans eget ansvar. Kyrkan kommer också att bedömas utifrån den nya personen i hennes ledning. Inte minst på grund av den olyckliga personfixering som hans föregångare bidrog till.

Vem Anders Wejryd är och hur han klarar sitt uppdrag som andlig ledare kommer att visa sig så småningom. I tisdags kväll, den 13 februari, hade han en tidig chans att visa upp sitt ledarskap när han framträdde på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Tog han den?

Temat var ”min livsväg” och Wejryd inledde med att deklarera att han inte såg någon anledning att dela privata reflektioner med andra. Möjligen förväxlade ärkebiskopen därmed det privata, som man visst kan avstå från, med det andliga, som alla har behov av. Det som följde var nämligen mycket litet andligt och mest en redogörelse för karriären, från elevrådsordförande över Lutherhjälpen och Ersta till biskopsstolen i Växjö och vidare till toppbefattningen i Uppsala. Man noterade Nathan Söderblom och Gustaf Wingren som vägvisare och ett par formuleringar som det kan finnas anledning att fundera över: ”Jag har ingen aning om varför jag blev kristen” och ”Jag har aldrig kunnat hitta hem någonstans politiskt”.

Frågorna från den tämligen glesa lyssnarskaran var mer givande. Direktor Madeleine Åhlstedt erinrade om kyrkans stora arbete med att hitta en ny logotyp och undrade vad kyrkan egentligen vill kommunicera. Detta med tanke på att det finns tendenser till att kyrkan sekulariseras inifrån. Varför tar kyrkan inte upp sitt eget budskap? undrade hon.

Wejryd ville helst tala om logotypen och försvarade kyrkans slogan ”närvaro, öppenhet och hopp”. Den är visserligen ”en produkt av informatörerna” men består ändå av begrepp som ”kan laddas med innehåll”, ansåg han. Han sade sig för övrigt vara ”häpen över hur svårt det är för kyrkan att hitta det personliga tilltalet” och skyllde detta på kvarlevande rester av överhetskyrkan. ”Det andliga samtalet är inte tränat”, konstaterade han. Och tillade en formulering som han ärvt av sin far: ”Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.” Det väckte en viss generad munterhet.

En bekymrad åhörare pekade på hur partipolitikerna fortfarande klänger sig kvar vid makten i kyrkan trots den formella befrielsen från staten. Kyrkfolket är ännu inte herrar i sitt eget hus. Den bekymrade hade ingenting emot demokrati, men ändå, skall det vara så här? Övertyga mig om att jag har fel, bad han.

”Det är jag inte så säker på att du har”, svarade Wejryd. Och det var väl hans mest kontroversiella svar denna kväll. ”Vi har var och en en röst”, påminde han och tillfogade att det inte är svårt att ”kuppa” i en valförsamling med 10 procents röstdeltagande. Det kunde möjligen uppfattas som en upprorisk uppmaning markerad med en suck över att kyrkan i kyrka-stat-utredningen fick kompromissa bort biskoparnas makt för att komma överens med politikerna.

Vid min sida denna kväll hade jag min gode vän K, katolik sedan födelsen. Han kommenterade kvällen: ”Det är synd om kyrkor som inte har ordnar.” Dvs kyrkor utan munkar och nunnor, denna andliga ryggrad av bön och lovsång.

I Svenska kyrkan har den ryggraden ersatts med politiska förkalkningar och överhetsskleros. Med en sådan patient är Anders Wejryds uppdrag nästan omöjligt. Han måste få många fler chanser att gripa sig verket an. Och misslyckas han är det inte bara hans fel.

Se även:
Var och en sin egen kyrka?