Gudsåkern i Breslau

Det är historiens egen ironi. Ingen av de gamla tyska kyrkogårdarna i Breslau finns kvar i dagens Wrocław. Alla är utplånade. Flera har förvandlats till parker. Gravstenarna har använts till gatubeläggning eller som byggmaterial.

Men den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse överlevde både nazismen, kriget och kommunismen; idag är den en drömsk påminnelse om en förgången storhetstid.

För det var en storhetstid – både för staden Breslau och för dess judiska minoritet. År 1812 hade judarna fått ställning som officiellt jämställd befolkningsgrupp i Preussen. Handel och industri utvecklades starkt. Under andra halvan av 1800-talet upplevde staden en snabb ökning av välståndet.

Och ju bättre det gick för judarna desto mer tenderade de att släppa sina gamla traditioner. Det stigande välståndet gick hand i hand med assimileringen, anser Maciej Łagiewski, som skrivit om judarna i Breslau.

Därför präglas begravningsplatsen på Lohestrasse, som anlades 1856, mer av en allmänt romantiserad begravningsarkitektur från 1800-talet än av de uråldriga judiska sederna. Bakom en hög mur trängs obelisker, portaler, kolonner och pelare, brutna trädstammar i sten, tunga mausoleer och svindlande bågkonstruktioner, allt vid sidan om traditionella judiska rektangulära Mazzewa-stenar med trekantiga gavlar. Neogotik blandas med neoromantik och orientalism. Allt ser ut att sjunka ner i jorden under väldiga fång av skuggande murgröna.

Under 1930-talet, när nazisterna blev alltmer populära i staden, minskade antalet begravningar på Lohestrasse. Många judar flydde, andra försökte stanna genom att konvertera till kristendomen. Den judiska församlingen blev allt mindre.

En av de kvarvarande, Auguste Stein, begravdes under denna oroliga tid. Hon hade tidigt blivit änka med många barn. Edith, hennes elfte och sista, växte upp med mamma och syskonen i Breslau men beslöt 1922, mot sin judiska mors vilja, att konvertera till katolicismen. Hon blev karmelitnunna i Holland.

För nazisterna spelade konverteringen ingen roll. Som judinna hämtades hon 1942 i sitt kloster och sattes i en godsvagn till Auschwitz. En dag i augusti rullade tåget in på ett stickspår på Breslaus Hauptbahnhof för ”vattning”.

Den postanställde Johannes Wieners berättade långt senare om hur han såg dörrarna slås upp till en vagn, sprängfylld med människor. Han förde ett kort samtal med en kvinna i nunnekläder. Hon sade: ”Det är förfärligt, vi har inga spannar.” Hon såg sig om och fortsatte: ”Detta är min älskade hemstad. Jag kommer aldrig att se den igen. Vi åker mot vår död.” Wieners frågade om de andra visste det och hon svarade: ”Det är bättre att de inte vet.”

Efter de stora deportationerna från Breslau 1941-1943 förklarades staden ”judenrein” och begravningsplatsen stängdes.

I slutet av februari 1945 blev Lohestrasse skådeplats för bittra strider när Röda armén trängde fram mot stadens centrum. Många gravstenar skadades av kulor och granater. För begravningsplatsen var det början till en lång period av bortglömdhet och förfall.

Först under 1980-talet påbörjades en renovering av huvudporten och vissa berömda personers gravvårdar, t ex socialistledaren Ferdinand Lassalles svarta sten. Muren kring begravningsplatsen återuppfördes och gamla, judiska symboler som den sjuarmade menoran återfördes till sina ursprungliga platser.

Så förvandlades den judiska begravningsplatsen efterhand till museum för begravningsarkitektur. År 1988 slog museet upp sina portar för besökarna. De är inte många. I juni 2007 var jag ensam där tillsammans med ett ungt kanadensiskt par som skyndsamt såg allt i digitalkamerans 2,5-tums synfält – och försvann.

Sedan var det bara jag och portvakten kvar. Han var en gammal, vithårig man som kunde lite tyska. Han pekade och förklarade att Auguste Steins dotter minsann blev helgonförklarad 1998 av Polens påve, Johannes Paulus II. Ja, Edith har sedermera till och med blivit Europas skyddshelgon.

Men någon grav har hon inte.

Källor och litteratur: Maciej Łagiewski, Der alte jüdische Friedhof in Breslau, Wrocław, årtal saknas; Norman Davies och Roger Moorhouse, Microcosm, London 2002.

Bilderna: egna bilder tagna vid besök i juni 2007. Klicka gärna på dem så blir de större.
Adressen: Lohestrasse i Breslau heter ul. Ślężna i Wrocław.

Anm.: ”Gudsåker” är ett ord som saknas både i Nationalencyklopedin och i dess separata ordbok. Jag har helt enkelt på eget bevåg försvenskat det tyska ordet ”Gottesacker”, som betyder kyrkogård. Guds åker – det påminner om vetekornets lag, Joh. 12:24, som jag tycker passar alldeles särskilt bra på denna berättelse: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Några fakta om Edith Stein: Född på den judiska försoningsdagen den 12 oktober 1891 . Fadern dog tidigt. Modern ensam med sju minderåriga barn. Familjen drev trävaruhandel. Universitetsstudier i Breslau 1911. Elev till fenomenologen Husserl i Göttingen 1913. Sjuksköterska under första världskriget. Konverterade 1922. Karmelitnunna 1934. Flyttade till klostret Echt i Holland. Greps i klostret av SS såsom varande judisk konvertit och fördes till koncentrationslägret Westerbock. Transport till Auschwitz 7 augusti 1942. Död i Auschwitz antagligen två dygn senare, den 9 augusti 1942. Kanoniserad 11 oktober 1998. Europas skyddshelgon året därpå, tillsammans med Sveriges heliga Birgitta samt Katarina av Siena.

Artikeln är nummer 6 i en serie. De övriga är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)

Se även:
Försoning för fördrivna?