26 mars 2006

Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)

Efter fyra kritiska artiklar om påven är det dags att förklara varför jag trots allt fått en övervägande positiv uppfattning om honom.
Till stor del handlar mitt svar om situationen i Sverige, att vi just i vårt land lever under en extrem relativism. Jag erinrar mig en mycket svensk Gahlin-gubbe (satirtecknare i DN under många år). Teckningen visar en arg kostymfarbror med portfölj. Han fnyser: ”Vad som är rätt och fel? Det får man väl för faen förhandla om!”

Baksidan av det komiska är att denna relativism har underminerat våra möjligheter att uppleva det heliga. Är allting relativt, kan vi också rycka på axlarna åt allt. I andra länder finns offentligt synliga alternativ. I Sverige måste man leta efter alternativen. De lever undanträngda, misstänkliggjorda och rent av föraktade.

Behöver vi alternativen? Jag tror det. För vem ifrågasätter oss i grunden om alla livsstilar är lika värda? Vi kan reagera häftigt mot Benedictus XVI:s påstående att det finns en universell sanning, som bara uppenbarats i sin fullhet inom kristendomen. Det är ett i grunden odemokratiskt anspråk. Men vi tycks inte se att relativismens anspråk, som vi accepterar, är lika universellt och odemokratiskt.

Vem vågar i Sverige i dag överhuvudtaget ifrågasätta demokratin? Ligger det rent av något i Benedictus XVI:s påstående att den västerländska demokratin håller på att bli ett tomt skal, en mekanism för beslutsfattande, när den kanske borde vara mycket mer? I synnerhet om den skall stå pall för en muslimsk offensiv både på trons område och på den politiska maktens.

Människor behöver irriterande speglar. En sådan spegel står otvivelaktigt den nye påven för. Genom sina provocerande påståenden ger han den sekulära världen en chans att reflektera över sig själv. Man måste inte bli övertygad om att Benedictus XVI har rätt i allt. Men genom att möta hans frågor kan man se sina egna ställningstaganden tydligare. Rentav kan det egna, sekulära, förnuftet renas från en del av vanetänkandets bråte.

Benedictus XVI:s inställning just till förnuftet är chockerande. Han påstår att förnuftet inte står i motsättning till tron. Tvärtom, vi tror för att förstå! Det är en augustinsk tanke, som ställer hela den svenska tidningsdebatten om vetenskap och tro genom fyrtio år på huvudet.
Ännu mer utmanande är påvens krav, tolkat av den katolske professorn Gösta Hallonsten, att ”den sekulära opinionen måste erkänna (det sekulära) förnuftets begränsningar”. Han fortsatte: ”Den begränsade tekniska rationaliteten är inte lika med förnuftet.”
Provokativt! Men det är formuleringar som faktiskt inte ligger så långt borta från resonemang jag hört moderna astronomer föra. Hösten 2004 sade t ex Ulf Danielsson, teoretisk fysiker, i radioprogrammet Filosofiska rummet: ”Det finns en omöjlig kunskap!”

Med en sådan utgångspunkt blir det något mindre orimligt att höra Benedictus XVI föreslå, att sekulära människor borde leva ”som om Gud fanns”. Det är fortfarande en oförskämd moralism! Men frågan är om det finns något acceptabelt alternativ.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Gud är en vanföreställning. Behovet av en ”pappa i himlen” en fråga om mognad. Och intuition bör vi absolut inte förlita oss på – då skulle vi fortfarande tro att jorden är platt. Jag förstår inte varför folk väljer att bortse från sitt förnuft.

Roger

Johan Selander sa...

Hej Roger!
Tack för Din övertygade kommentar. Jag noterar att Du kort och gott slår fast att Gud är en vanföreställning. Man kan undra vad Du grundar denna tvärsäkerhet på.

Och man kan fundera över hur förnuftigt det är att vara tvärsäker i dessa frågor överhuvudtaget. Det finns de som hävdar att förnuft och gudstro inte alls står i motsättning till varandra. Att någon slags tro rent av är en förutsättning för att kunna använda förnuftet fullt ut.

Jag tycker att det är intressant när en teoretisk fysiker som Ulf Danielsson säger att "det finns en omöjlig kunskap" - dvs han förutsätter att det är förnuftigt att tro på något som inte kan nås av det vanliga rationalistiska sättet att tänka. Denna rationalism är kanske inte detsamma som förnuftet...

Frågan är faktiskt vem det är som "väljer att bortse från sitt förnuft".

Med vänlig hälsning
Johan