Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig

Den 22 februari 1942 begår Stefan Zweig självmord i Brasilien tillsammans med sin hustru. Hitlers krigsmaskin är segerrik. Den står vid Moskva. Japan har trätt in i kriget på Tysklands sida och haft stora framgångar i Asien. Djupt deprimerad över krigsutvecklingen ser den landsflyktige österrikiske juden och humanisten inget hopp för världen.

Han hade just avslutat sin självbiografi, Die Welt von Gestern, Världen av i går. Där tog han avsked av den gamla förkrigsvärlden – och då menade han tiden före första världskriget. ”Det var säkerhetens gyllene tidsålder.” Tron på framsteget hade antagit kraften av en religion. ”Ja, man trodde på framsteget mer än på bibeln”, skrev Zweig.

Ekonomisk tillväxt, fred, större frihet, kortare arbetstid och en trygg, tusenårig monarki under Habsburg skapade en optimism som aldrig tidigare i historien. Elektriskt ljus och telefon var kraftfulla uttryck för vetenskap och samarbete. Man trodde allmänt att de tekniska framstegen skulle följas av lika snabba moraliska förbättringar.

”Ingen trodde på krig, revolution och omstörtningar. Allt radikalt och våldsamt framstod som omöjligt i en tidsålder av förnuft.” Man reste utan pass i hela Europa. Stefan Zweig kände sig själv som en europé. Ja, många drömde rent av om ett enat Europa.

Och så kom ändå katastrofen, det första världskriget. För de flesta var det en total överraskning. Ännu 1913 trodde ingen på krig, skrev Zweig. Kriser hade man haft, t ex på Balkan, allianserna blev allt mer militära, en krigsskatt infördes i Tyskland mitt under djupaste fred och Frankrike förlängde värnplikten. Men krig? Nej. Inte ens efter mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand den 28 juni 1914 i Sarajevo trodde människor på krig. Folk var vana vid dramatiska rubriker. Det verkade inte allvarligt förrän under de sista julidagarna. Men den första augusti var allt plötsligt för sent. Tyskland förklarade krig mot Ryssland.

När Zweig 1940 ställer sig frågan hur det ändå kunde hända, finner han ingen tydlig, vettig förklaring, inte ens en anledning. ”Det handlade inte om idéer, knappast ens om de små gränsområdena. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än med detta överskott av kraft, en tragisk följd av denna inre dynamik, som hade samlats under fyrtio år av fred.” ”Och det värsta var, att just denna känsla bedrog oss, känslan som vi älskade allra mest: vår gemensamma optimism.”

Stefan Zweig var 60 år gammal när han i förtvivlan valde döden för egen hand. Han lämnade ett meddelande efter sig där han hoppades att "vännerna skall få se gryningen. Men eftersom jag är otålig går jag före dem".

Hans optimism hade bedragit honom i ungdomen. Nu hindrade hans pessimism honom från att se att krigets vändpunkt redan hade passerats, USA:s inträde i kriget.

Nästa artikel om Stefan Zweig:
Folklig entusiasm över kriget/Stefan Zweig (2)