Doktor Dolittle och poesins födelse

Det var 1949 och Hugh Loftings barnbok om den gode doktorn i Puddingby, som tröttnade på människorna och blev djurdoktor i stället, hade just utkommit på svenska. Jag var sex år och min mamma läste med allt hesare röst den sällsamma berättelsen. Det var mitt första möte med den sanna poesin.

Människorna kom inte längre till Doktor Dolittles mottagning för han hade ”kaniner i skänken, vita möss i pianot, en ekorre i linneskåpet och en igelkott i källaren”. Och det tyckte de fina människorna inte om. Doktorn blev bara fattigare och fattigare.

Hans papegoja Polynesia lärde honom en dag djurens språk. En ny värld öppnade sig. Den gode doktorn förstod plötsligt att hästen inte alls var spattig utan att han behövde glasögon, gröna glasögon. Han lyssnade till djurens alla bekymmer och hjälpte dem med deras krämpor. Ryktet om den fantastiske doktorn gick över hela världen. Han reste med båt till Afrika för att bota sjuka apor.

På hemvägen räddar han en åttaårig pojke som hållits som fånge av sjörövare. Pojken saknar sin morbror och fruktar att sjörövarna slängt honom i havet. Doktorn engagerar nu alla djur för att söka efter morbrodern. Tumlarna söker på havets botten och frågar djuphavskräftorna. Men de kan inte finna honom.
Örnarna, ”som kan räkna myrorna som kryper på marken”, letar ”över alla hav och alla land och alla öar och alla städer och alla byar”. Förgäves.
– Och om inte vi kan se honom – då finns han inte, säger örnarna högdraget. Och pojken gråter.

Nu blir det hunden Jips tur. Pojken har morbrors röda snusnäsduk och Jip får lukta på den.
– Snus, på min ära, äkta Ljunglöfs Etta! utbrister han. Mannen är så gott som funnen!
Och Jip sätter sig mitt i natten i båtens för och vädrar i vinden.
– Men det är ju mörkt, invänder doktorn.
– Jag behöver inte något ljus för att leta efter en man som luktar Ljunglöfs Etta, säger Jip.

Han vädrar i vinden över havet och muttrar för sig själv:
– Tjära, spansk lök, olja, våta regnkläder, trasiga lagerbärsblad, bränt gummi, tvättade spetsgardiner som hänger på tork, och rävar…”
– Kan du känna så många lukter med samma vind? frågade doktorn.
– Ja visst, svarade Jip. Och det är ändå bara några av de lätta lukterna, de starka. Det skulle vilken byracka som helst kunna känna, till och med om han hade snuva. Men nu till de svåra, fina lukterna.

Han blundade och satte nosen i vädret en lång stund. När han slutligen började tala, lät det nästan som om han sjöng eller talade i sömnen med sorgsen röst:
– Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn, små svampar som skjuter upp under vissna löv och…

Men ingen doft att snus. Jip måste otåligt invänta nya vindar, från nya väderstreck. I tre dagar väntar de på en västlig vind. Men då! Doften var där! Alla segel sätts. Doktorn styr dit Jips nos pekar. Och när Jip anar att morbrodern svälter och är döende, får de hjälp av tusentals svalor som tar tag i tackel och tåg och får båten att forsa fram över havet till undsättning.

Och visst blir det ett lyckligt slut. De hittar pojkens morbror i en grotta på en enslig klippö. Återförening, lycka. Men det finns en annan sida av berättelsen som handlar om författaren, Hugh Lofting, och första världskriget. Därom i en senare artikel.

Nästa artikel om Doktor Dolittle:
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)