8 januari 2007

Var och en sin egen kyrka?

K G Hammar är numera före detta ärkebiskop. Det borde därför inte längre spela någon roll vad han uttalar för personliga åsikter i olika kyrkliga frågor. Men hans skugga vilar fortfarande över Svenska kyrkan och det är många som mot sin vilja kämpar vidare med följderna av hans ledarskap – i synnerhet som man hittills inte sett till någon ny ledare för Svenska kyrkan. Att det faktiskt finns en ny ärkebiskop som lär heta Anders Wejryd är därvidlag hittills en formalitet.

Så hörde jag häromdagen (5 januari) nämnde K G Hammar i det utmärkta radioprogrammet Människor och tro. Antagligen var det en intervju som spelats in i samband med hans avgång i somras. Det som var extra givande i denna intervju var Hammars ovanligt tydliga formulering på en central punkt, en formulering som gjorde det klart varför många har känt sig främmande inför kyrkan under Hammars nioåriga ledarskap.

Han tar där avstånd från föreställningen att en ärkebiskop skall vara en allmän företrädare för kyrkan. I stället säger han:

”Min tolkning av uppdraget har utgått från att det inte är jag som bestämmer vad som är rätt tolkning utan var och en är ansvarig för sin tolkning och skall människor kunna känna att de både är myndiga att tolka själv och känna sig stimulerade att ta ställning, så är en viktig del av ledarskapet att man ger dem en genomtänkt, profilerad ståndpunkt.”

Ja, men vems ståndpunkt? Med all respekt både för Hammar och hans genomtänkta, profilerade ståndpunkt är det kanske ändå inte hans personliga synpunkter som man som troende eller sökare i främsta rummet är intresserad av. Den genomtänkta och av generationer prövade ståndpunkt som man gärna vill ta del av är däremot vad Svenska kyrkan står för. Det är den erfarenheten man behöver förhålla sig till, kommunicera med och själv pröva för att kunna växa och komma vidare som människa. Vart vänder man sig för att få svar på denna enkla, tydliga och grundläggande fråga i en kyrka där den högste företrädaren deklarerar att ”var och en är ansvarig för sin tolkning”? Kräver Svenska kyrkan att varje troende skall gå igenom teologihistorien och själv ta ställning i varje tvistefråga som kristenheten haft att tampas med? Skall varje kristen skapa sig en egen profilerad ståndpunkt? Vart tar då kyrkan vägen? Allt detta är förstås orimligt.

Så länge Svenska kyrkans företrädare inte rakt och hederligt kan säga vad man som kyrka håller för sant och heligt skall man inte förvänta sig någon respekt från människor som söker definiera och utveckla sin egen tro. En sådan kyrka kommer att fortsätta falla sönder i sekteristiska smågrupper kring enskilda prelater och predikanter som genom sin personliga karisma attraherar människor som vill ta sin tro på allvar. Är det så Svenska kyrkan vill ha det?

Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?

PS Ärkebiskop Anders Wejryd har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med ett svar. Han har emellertid genom sin pressekreterare "avböjt att kommentera".

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för att du tar upp dessa frågor, viktiga och ej lätta, i dina slutord:
”Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?”
Som född romersk-katolik och fortfarande troende i den kristna familjen/kyrkan så har jag svårigheter att innifrån känna vidden av dina frågor om svenska kyrkan. Mitt problem är mer att min kyrkas läroämbete kan gå till motsatta överdriften! Men även jag studsade till över just den delen du nämner av KG Hammars ord i radions program (visst var det återsändning av ett tidigare ”tal”). Jag felhörde kanske t o m så långt att det lät som KG inte ens ville överlämna någon trosformulering, varken sin egen eller något mer etablerat Credo från en kristen kyrka?
Jag menar att var och en i slutlig mening (an)svarar för sin tro, speciellt att den –tron alltså – blir något mer än en trosbekännelse: bön, gärning, firande i någon gemenskap bl a. Men att det är kyrkans ansvar att (våga )gå ut och säga: Detta är kyrkans tro. Trots skillnader mellan de kristna kyrkosamfunden så tror jag ändå överenstämmelsen överväger, sinsemellan och med de klassiska Credon.
Ingen människa eller institution kan säga till någon att detta eller detta skall du anse vara sanning, utöver några trivialiter från logiken och vardagslivet. Jag tror att KG blandar ihop att så är det kunskapsteoretiskt
sett, närmare bestämt hermeneutiskt sett. Men en sådan kunskapssyn leder inte logiskt sett till en sådan relativism, som jag tycker KG är väldigt nära. Måhända blir han feltolkad, dvs tolkad som han inte själv menar, av både dig och mig. Men just då kommer biskopens ansvar in i kollegialitet med sina kollegor: att formulera sin kyrkas tro. I ord som aldrig kan bli heltäckande, men ändå måste användas. Det borde gälla svenska kyrkan, precis som anglikanska, ortodox-katolska eller romesk-katolska.
I en liten bok till KG Hammar finns olika intressanta funderingar om ”klassisk” kristen tro och hermeutik(”tolkningslära”), att detta inte nödvändigtvis leder till kunskapsteoretisk relativism. Återkommer vid tillfälle med bokens namn. För idag vill jag sluta med en referens till Anne-Louise Erikssons artikel Kyrkan och den postmoderna utmaningen
från siten
http://www.svenskakyrkan.se/forskning/publikationer_artiklar.htm
En uppsats som jag tycker är mycket grundläggande och bra.
Kan den ena oss?

vännen Krister

Johan Selander sa...

Hej Krister!

Tack för Ditt tänkvärda svar. Jag noterar att vi är överens om att det är kyrkans ansvar att våga säga: detta är kyrkans tro. Det är emellertid inte detsamma som att säga "detta måste du tro". Formuleringar av tro även i trosbekännelser och andra doktriner förblir ofullkomliga och därmed också föränderliga, åtminstone på lång sikt. Det är den bakomliggande sanningen som förblir oföränderlig. Jag tror att vi är överens även om detta.

Jag har fått intrycket att K G Hammar och många präster med honom lever i föreställningen att om kyrkan tydligt skulle formulera sin nedärvda tro så skulle det uppfattas som tvingande för kyrkans medlemmar. Och tvång skulle stöta bort moderna människor.

Jag tror att det i stor utsträckning förhåller sig tvärtom. Människor växer genom att möta tydliga anspråk och alternativ. Det är naturligt att en kyrka definierar sin tro och människor förväntar sig också att den skall göra det. Vuxenheten och friheten visar sig däri att människan kan förhålla sig även till en sådan trosdeklaration. Somligt kan man acceptera (t ex för att man känner igen erfarenheten), annat förstår man inte; då får man som Luther säger lyfta på hatten och gå förbi. Annat känns frånstötande och omöjligt att acceptera. Det får man leva med, bearbeta i själavård och kanske helt enkelt lägga åt sidan ett tag.

Ingenting av detta är några katastrofer utan uttryck just för en levande tro. Framförallt är det ingen katastrof för en kyrka som vill sina medlemmar väl. Att kyrkan har en bestämd uppfattning är inte detsamma som att den är fundamentalistisk eller odemokratisk. En kyrka som däremot är så "liberal" att den överlåter allt som har med tron att göra åt enskilda människor (enskilda präster och enskilda lekmän) lägger ett orimligt ansvar på dem och skapar enligt min mening därmed förvirring och ångest. I onödan!

För en tid sedan hörde jag Hans Küng i tysk radio. Han sa att den protestantiska kyrkan nog behövde lite mer disciplin - och den katolska lite mindre. I all sin enkelhet tror jag att han därmed hittat en träffande formulering. Den lämnar också utrymme för Din övertygelse att det trots allt finns mycket som överensstämmer mellan kyrkosamfunden.

Tack också för tipset om Anne-Louise Erikssons artikel. Jag skall plocka fram den och läsa.

Bästa hälsningar
Johan

PS Jag erinrar mig biskop Ingmar Ström som en gång svarade på en fråga om hur man som enskild kristen skulle förhålla sig till trosbekännelsens många svåra formuleringar. Han sa att man genom trosbekännelsen kan ge uttryck för sin önskan att instämma i kyrkans tro och bekännelse. Man omslöts på så sätt i kyrkans kollektiva bön, lovsång och bekännelse sedan generationer tillbaka. Det är ett perspektiv som genom Hammars extrema individualism är på väg att gå förlorad, är jag rädd.

Ami Lönnroth sa...

Hej Johan!
Tro kan bara vara personlig, det menar KG Hammar och det utvecklade han på ett sätt som för mig kändes mycket befriande när jag skrev boken "Jag har inte sanningen, jag söker den", en bok som byggde på samtal mellan honom och mig. Om du menar att många känt sig främmande för kyrkan under KG Hammars ledarskap så är det också många som tidigare känt sig främmande och utanför med som känt sig inbjudna av hans hållning. Dit hör jag själv. Att uppleva sig myndigförklarad som sökande människa, det är för många av oss något nytt och befriande.
Jag tycker inte heller det är riktigt sant att KG Hammar skulle ha brutit med Svenska kyrkans tradition. Som kyrkohistoriker har han gång på gång visat att han har stark både känsla och kunskap om den långa tradition som kyrkan vilar på. Det är märkligt, tycker jag, att hans kritiker avfärdar honom på ett så lättvindigt sätt.

Ami Lönnroth

Johan Selander sa...

Hej Ami!

Välkommen till Öga och Öra! Roligt att ha Dig med och tack för kommentaren!

Naturligtvis kan tro bara vara personlig. Vad skulle den annars vara? Men betyder det att kyrkan som kyrka inte har någon nedärvd, beprövad hållning i trosfrågor? Är denna tradition alldeles ointressant för Dig?

Och varför skall människor utveckla sin tro och växa enbart i förhållande till K G Hammars personliga trosuppfattningar? Varför inte åtminstone lika mycket i förhållande till kyrkans lära och tradition? Jag måste upprepa min fråga till Dig, Ami: Vem företräder kyrkans tradition? Var hittar jag den formulerad så att jag kan få svar på konkreta frågor? I katolska kyrkan är det ingen konst alls. Där kan varje enskild präst ge svar. Och jag tror inte att deras tro är mindre personlig för det.

Bästa hälsningar
Johan