4 september 2007

Spegeln vid vändpunkten

Att avlöva egot och återvända till det djupa självet. Är det den nya, stora uppgiften när man passerat livets vändpunkt?

Jag mötte en man som påstod det.

Han heter Bernard Durel och är dominikanmunk. En stillsam man med vänlig, nästan blyg framtoning. Han talar med en mjuk, fransk brytning och jag hörde honom aldrig höja rösten.

Mötet ägde rum på den katolska kursgården Marielund på Ekerö, en halvtimmas bussresa från Stockholm. Där hade Bernard Durel nyligen en tredagarskurs under rubriken ”Om det öppna seendet och dess frukter”. Det handlade om meditation.

Bernard Durel växte upp i Frankrike, blev forskare inom kärnteknik, hamnade på något sätt i Algerietkriget och råkade i livskris som ledde till en ny inriktning i livet. Dominikanorden erbjöd nya värden, en ny färdriktning. Han blev munk och präst.

Men nästan lika viktig blev kontakten med japansk zenbuddism och meditation som han i dag har mångårig erfarenhet av. I Marielund presenterade han sig själv som ”halvbuddist”.

Vad var det egentligen han sade?

Så här uppfattade jag honom: Någonstans i mitten av livet upplever många människor att något inte står rätt till. Sedan barndomen har de byggt upp ett starkt ego med tydliga konturer, en yrkes- och familjeidentitet som de hållit fast vid. ”Anna Svensson” har förvandlats till ”fru Svensson”, som Durel uttryckte det.

Men ”fru Svensson” har blivit så dominerande att hon börjat skymma något annat, en dimension som var med från början, i barnets värld: det djupa självet, ”Anna”. Plötsligt gör sig Anna påmind med oroande frågor: Var det så här det skulle vara? Var detta allt? Är du sann mot dig själv?

Många som hamnar i en sådan osäker och otydlig situation söker sig till psykologin och terapeuterna. Mycket går där att utreda och kartlägga, men efterhand som kunskapen om det egna psykologiska landskapet ökar blir man paradoxalt nog bara en allt större gåta för sig själv. Terapin tycks aldrig nå ett tillfredsställande svar.

Enligt Bernard Durel beror det på att Anna inte kan kartläggas med medicinska eller psykologiska verktyg. De når bara kroppen och själen. Men Anna är den andliga dimensionen av Anna Svensson, den som kommer från Gud; människan är ju skapad till Guds avbild. Och Gud kan inte kartläggas, inte ens definieras.

För att åter öppna den skymda förbindelsen med det djupa andliga självet måste man börja demontera det stora, tydliga, självklara egot. Det är en process som går från ”att veta” till ”att inte veta”, rakt emot mycket som man dittills i livet strävat efter. Man måste lära sig att avstå, att ta ett steg åt sidan, att släppa det krampaktiga greppet. Där fru Svensson stod för ”att göra och att ha”, står Anna nu för ”att vara”.

Man är vid vändpunkten.

Det kan bli en skrämmande resa tillbaka. En gång utvecklade vi det där hårda, tydliga egot för att göra det möjligt att leva i vuxenvärlden. Det var en nödvändighet, för en del människor en fråga om att överleva som person. När det stora egot efter vändpunkten måste demonteras, försvinner den gamla tryggheten. Man kan uppleva att det inte längre finns någonting stabilt att hålla sig till. Man svävar fritt i universum. Men det visar sig att även det är möjligt.

För att underlätta resan tillbaka till Anna kan man meditera. Meditationen syftar just till ett nytt seende, det öppna seendet. I stillasittandet och tystnaden bråkar till en början egot. Tankar och minnen dyker upp, det är ofrånkomligt, men det gäller att inte gripa efter dem. De får passera, ungefär som båtarna på floden passerar medan vi i stället betraktar floden. I meditationen blir man en spegel som tillfälligt återger vad som händer utan att någonting blir kvar. Det stora, bullriga och pockande egot avlövas allt mer.

Men en förutsättning är att det finns ett ego att avlöva. Gör det inte det, löper man risken att gå under. Därför behöver man handledning, en vägvisare på den obekanta vägen tillbaka.

Här någonstans förlorar jag förmågan att beskriva förloppet. Jag misstänker att det bara ordlöst kan erfaras genom det öppna seendet. Man får helt enkelt pröva sig fram. Och vara tyst.

Den 14-16 december 2007 har Bernard Durel en ny meditationskurs på Marielund. Här en länk till kursgården:

http://www.marielund.org/

2 kommentarer:

Anonym sa...

... och vad hjälper det mot ett barbari som inte frågar ifall man vill eller inte lövas eller lövas av?

Johan Selander sa...

Inte ett dugg, bäste Wu.