En god kejsare?/Hadrianus

Även i dagens Rom är han ständigt närvarande, Publius Aelius Hadrianus Afer, romersk kejsare 117–138 e.Kr. Det var han som lät återuppbygga Pantheon, templet till alla gudar, efter många år av förfall. På högra stranden av Tibern ligger hans mausoleum, numera kallat Castel Sant Angelo.

Hans villa nära Tivoli (bilden ovan) är en sagolik anläggning på över 100 hektar med ruinerna av palats, teatrar, tempel, fontäner, bibliotek, badhus etc., det mesta med grekiska förebilder och allt en gång smyckat med hundratals bemålade skulpturer.

Ty kejsar Hadrianus var en kulturens man som älskade konst, vetenskap och litteratur, en känslig människa som själv skrev poesi. Han framställs gärna som en ”humanist” som älskade freden, ”en filosof på tronen”, ja, som en av de ”goda” kejsarna.

Denna bild av Hadrianus har till stor del skapats av den franska författarinnan Marguerite Yourcenar i romanen Hadrianus minnen (1951). Hon skildrar en motsägelsefull men ändå sympatisk, självreflekterande, nästan liberal makthavare med idel goda avsikter.

Historien är förstås mer komplicerad än så. Och man kan fundera över vad det är man väljer att bortse ifrån när man accepterar denna humanistiska ikon av en romersk kejsare. Hur var det t. ex. med Hadrianus inställning till judarna?

Jerusalem hade bränts ner av romarna redan år 70 e.Kr. På Titusbågen vid Forum Romanum skildras segern och hur de judiska religiösa skatterna från det förstörda templet förs till Rom (bilden nedan).

Hadrianus fortsatte förnedringen av de besegrade. Hans mål var att hellenisera judarna, alltså att omvända dem till grekiska normer och seder. Grekland var ju Hadrianus ideal och judarna betraktade han som mindervärdiga och vidskepliga. Han förbjöd därför den judiska religiösa seden att omskära gossebarn.

I askan efter Jerusalem lät han uppföra en romersk stad, Aelia Capitolina, och på platsen där templet hade stått byggdes en helgedom till Jupiter.

Det var förstås en våldsam skymf mot det judiska folket och dess religion. Judarnas hat mot romarna fick näring och de förberedde ett nytt uppror. Vapendepåer anlades; tunnlar och grottor grävdes både som skydd för civilbefolkningen och som gömställen och flyktvägar för gerillan. Ledare var den karismatiske Bar Kokhba, som framträdde med messianska drag.

År 132 e.Kr. råkade romarna ut för stora förluster i överraskande bakhåll. Förstärkningar måste kallas in från Syrien och Egypten. Det finns tecken som tyder på att en hel romersk legion kan ha förintats av den judiska gerillan.

En stor del av Judeen befriades. Man präglade mynt med texten ”Första året av Israels befrielse”. En överstepräst kunde utses och de religiösa ceremonierna återupptogs. Men det är oklart om man lyckades befria själva Jerusalem.

Hadrianus tänkte i varje fall inte ge upp. Han begav sig personligen till Judeen för att åtminstone under en tid själv leda de romerska styrkorna. I Italien rekryterades nya legioner. Det var en ytterst impopulär och ovanlig åtgärd. Hadrianus sände också sin bäste general, Julius Severus, från Britannien hela vägen tvärs över det romerska riket för att slå ner upproret. Denna marsch måste ha tagit månader. Allt vittnar om att situationen var kritisk.

Men med hjälp av nya förstärkningar kunde romarna till slut ta en blodig hämnd. Julius Severus förde ett förintelsekrig. Han isolerade by efter by, skar av försörjningen av mat och vatten, svälte ut invånarna och förintade dem. I slutet av år 135 e.Kr. föll judarnas sista motståndsfäste och Bar Kokhba dödades; hans avhuggna huvud visades upp för segrarna.

Krigets facit var förfärande. 985 byar ödelades. 585 000 män dog i väpnade aktioner. Hur många som dödades genom svält, sjukdomar eller brand kan inte beräknas.

Kejsaren beslöt att utrota judendomen, skriver Anthony Everitt i sin nyutkomna bok om Hadrianus. Judeen rensades på judar. Antingen dödades de eller såldes som slavar. Så många fångar bjöds ut på slavmarknaderna i Hebron och Gaza att det blev billigare att köpa en jude än en häst.

En ryttarstaty av Hadrianus ställdes upp på den judiska tempelplatsen. Ingen jude fick sätta sin fot i Jerusalem och all undervisning i den judiska lagen förbjöds. Judeen avskaffades som provins och uppgick i vad Hadrianus valde att kalla Syriska Palestina. Det är första gången som termen Palestina förekommer i historien.

Det är inte att undra över att Hadrianus i den judiska traditionen är djupt hatad och föraktad. Rabbinska skrifter brukar säga om honom: ”Må hans ben ruttna!” Plötsligt är vi långt borta från den etablerade moderna bilden av ”den gode kejsaren”.

Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York, 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London, 1997; Thylander, Hilding, Det romerska riket, Stockholm, 1973; Goodman, Martin, Rome & Jerusalem, The Clash of Ancient Civilizations, London, 2007;Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, sv. 1953.

Bilder: 1. Ett av palatsen i Hadrianus villa ca tre mil öster om Rom vid Tivoli, i bakgrunden Sabinerbergen. 2. Den från templet i Jerusalem rövade heliga sjuarmade ljusstaken förs i triumf till Rom. Relief från Titusbågen vid Forum Romanum från 82 e.Kr. Egna bilder.

Anm. En av de historiker som uttryckligen talar om "de goda kejsarna" är Hilding Thylander (se "Källor och litteratur" ovan!) som 1953-1974 var docent i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Stockholms universitet. Till de goda räknar han förutom Hadrianus även dennes efterträdare Antoninus Pius (kejsare 138-161) och, framför allt, Marcus Aurelius (161-180). Den senare har framstått nästan som en kristen genom sina filosofiska tankar i boken "Självbetraktelser" - trots att han i handling egentligen inte hade mycket till övers för kristna. Han tillät till och med att de kristna förföljdes. Men för den liberala, intellektuella eliten var hans ovanligt öppna och självkritiska litteratur viktigare för hans anseende än hans handlingar. Än mer anmärkningsvärt är att Thylander m.fl. även räknar Hadrianus företrädare Trajanus (98-117) till de goda och stora. Trajanus var en av de största krigskejsarna som skuldsatte Rom upp över öronen för att erövra nytt land tillimperiet. Och som, i liket med Hadrianus, förföljde judarna.

Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:

En homoromans?/Hadrianus (2)
Människan ensam/Hadrianus (3)